Anteckningar från sjukhuset: 2015-02-09

Anteckningar från sjukhuset: 2015-02-09

”Idag är en sådan dag då jag bara vill ligga och stirra in i väggen. Och jag gör just det. Det tog en timme för mig att samla ihop mig och få kraft att sätta mig upp i sängen och ta mina tabletter. Det tog ytterligare 40 minuter för mig att orka gå iväg till toaletten. Efter det fastnade jag framför spegeln och borstade tänderna i säkert 10 – 15 minuter. Tiden har ingen verkan. Tiden finns inte längre. En timme kändes som en minut, och en minut känns som en timme. Jag kommer inte loss. Det finns ingen mening. Hur överlever man?

Jag äter för att de säger åt mig att äta. Känner smak men det ger mig absolut ingenting. Tar emot och jag får tvinga i mig, litegrann. Har aldrig känt såhär förut. Inget sug, ingen hunger, ingen lust, bara total tomhet.
Duschade igår. Tvättade håret och kroppen. Nille hjälpte mig. Det gav mig absolut ingenting. Inte en endaste känsla av någonting. Jag gjorde det bara för att någon föreslog att jag skulle göra det. För att tillfredsställa någon annan. Samma med maten. Frukost. Lunch. Middag. Jag går inte ut och hämtar brickan. Jag lämnar aldrig rummet. De bär in till mig och de bär ut. Mitt sinne klarar inte av att gå till dagrummet. Det finns spädbarn här. Jag försökte en gång. Tänkte ta en kopp kaffe. Halvvägs fram får jag panik och tvingas vända. Jag lämnar aldrig rummet. Jag ligger eller sitter i min säng och överlever.   

Idag tog de bort agrafferna i magen. Som miljoner små häftstift. Det blir lite fulare ärr, sa dom. De var tvungna att göra ett annorlunda snitt för att få ut henne, sa dom. Därför inga vanliga stygn. Det har läkt jättefint, sa dom. Jag kunde inte brytt mig mindre.
De satte ut all antibiotika idag med. Både intravenöst och de i tablettform. Sammanlagt tre olika sorter. Man ville vara säker. De tror att en lokal infektion i livmodern har gjort att förlossningen satte igång. Mitt CRP var något förhöjt när jag kom in på kvällen den 4 februari. Sen vägrade det att sjunka, varför man satte mig på en till kur. Sen en till.
De berättar att i mitt fall, när man redan fått två fullgångna barn, och när förlossningen startar som den gjorde, så beror det i nästan alla fallen på infektion. Det är ingenting de hade kunnat förhindra eller stoppa. Det är ingenting jag hade kunnat ana, eller gjort annorlunda. Jag mådde bra. Frisk. Ingen feber eller några infektionstecken. Freja mådde också helt bra när hon kom ut. Hennes crp var aldrig förhöjt. Hon hann aldrig bli sjuk. Tack och lov. Vi hade bara otur.
Så de sätter ut all antibiotika. Fastän jag inte gått färdigt mina dagar. De menar att risken för en ny infektion är så låg, endast 3%, att det är värt att ta den. De säger att blödningarna sköljer bort allting väldigt bra. Det gjorde mig lugn. Jag tycker inte om antibiotika.

Freja finns i allting just nu. I min kropp, i mina ärr och i mina tårar. Jag bläddrar framåt i min kalender och ser henne överallt i framtiden. Jag skulle vara hemma med henne, få njuta av mammaledigheten. Pojkarna på dagis. Nu ska jag istället gå och vänta på den dagen då hon skulle födas. Nästan fyra månader fram. Femton orättvisa veckor. Jag ska gå och vänta på dagen då sjukskrivningen tar slut. Vad händer då? Ska jag jobba då? Kan jag jobba då? Min närmsta framtid var planerad och nu är allting kaos. Det stressar mig när jag tänker på det. Jag har ingen kontroll. Jag behöver kontroll för att fungera och må bra. Istället får jag ta en dag i taget. Fokusera på att överleva. Börjat skriva. Ett sätt att återfå kontrollen. En sak i taget. En dag i taget… ”