Vardagliga påminnelser dyker upp hela tiden. De kommer
alltid oväntat och knuffar omkull mig. Spjälsängen är uppsläpad på vinden. Men
den var ändå aldrig hennes. Likväl är den en smärtsam påminnelse. Jag är så
glad att jag aldrig hann bädda. Jag hann bara tvätta rent de nya sängkläderna.
Men aldrig bädda. Den hann således aldrig bli hennes.
På kylen sitter ultraljudsbilder på henne. Ultraljudsbilder som visade en frisk och fin liten flicka. Jag tycker om att titta på henne. Kanske för att de väcker så starka reaktioner och känslor inom mig. Jag blir förbannad. Jag blir ledsen. Jag blir liten och vill krypa ihop i ett hörn i rummet och bara gråta otröstligt. Med knäna uppdragna till hakan. Gömma ansiktet i händerna. Blunda. Som om ingenting är på riktigt. Som om ingenting någonsin har hänt. Som att hon aldrig har funnits. Det fungerar nästan. Jag tror att det hjälper. Tills jag öppnar ögonen och ser bilderna på henne igen. Då kommer smärtan som en våg och sköljer över mig på nytt. Och jag kan inte andas. Jag sitter där med öppen mun och… kan. Inte. Andas. Det gör för ont. Som om hela kroppen paralyseras av smärtan och stannar upp. Skriket. Lungorna. Tårarna. Bara mitt hjärta som fortsätter att slå. Jag kan inte förklara. Jag kan inte sätta ord på det. Alla ska veta att jag försöker.
Här hemma står tulpanerna och fäller sina blad. Det liknar konfetti efter ett kalas, och jag låter det ligga. Jag tycker om att gå och plocka ett blad i taget. Omsorgsfullt slänga det i soporna. Det är en vacker påminnelse. En omtanke. En påminnelse om kärlek och stöd. Att så många tänker på oss. Det känns bra. Det får mig att alltid vilja ha tulpaner framme. Bredvid hennes minneslykta. Som en vacker påminnelse, utan smärta. Lila och vitt har blivit hennes färger. Lila och vita tulpaner.
Jag öppnar min mejl och får påminnelser om henne både ifrån försäkringsbolag och ifrån medlemsklubbar såsom Libero. ”Grattis, du är nu en bra bit på vägen!” stod det någonstans. Ett slag i ansiktet. Helt oförberett. Vi hann få brev hem med grattishälsningar från vårdcentral, tandläkare och någon mer också. Det gjorde ont.
Skatteverket skickade hem en anmälan om födelse. Ska man behöva namnge ett dött barn? Jag minns under förlossningen, hur jag vände mig till Nille och sa något i stil med att ”Om någonting skulle gå fel, så vill jag inte behöva namnge ett dött barn. Jag vill att hon ska heta Freja!”
Jag var aldrig rädd under förlossningen. Rädd för att hon skulle fara illa menar jag. Jag kände mig trygg, men var extremt ledsen över att hon inte skulle få stanna kvar i magen längre. För jag visste att det var tidigt. Men jag hade inga tvivel då om att hon inte skulle klara sig. Mitt mål var ju att komma över vecka 23. Nu var jag i vecka 24+5. Det var lugnt. Trodde jag.
När jag sen såg henne första gången efter narkosen brast det för mig. Jag tänkte att hon aldrig skulle klara det. Hon var så liten. Så ömtålig. Jag kunde inte rädda henne. Jag kunde inte göra någonting. Den känslan sliter stora hål i mig. Att se min flicka ligga i kuvösen, utan att kunna göra ett skit. Hon skulle vara i min mage! Bara där kan jag ta hand om henne, rädda henne. Men jag kunde inte göra ett jävla dugg. Som mamma skulle jag göra vad som helst för mina barn. Precis vad som helst! Går det att föreställa sig den maktlöshet man upplever av att se sitt barn dö, utan att kunna göra någonting. Jag skulle gjort vad som helst. Nille skulle gjort vad som helst. Hundra gånger om.
Hela min kropp skriker efter henne. Mina bröst. Min mage. Mina hormoner. Jag har svårt att förstå att jag inte är gravid. Men magen är inte stor längre och huden är som förbytt. Min kropp blir en smärtsam påminnelse om henne. Mitt ärr blir en påminnelse. Hur ska jag få vardagen att återgå när jag känner henne i min kropp varje vaken minut? Jag kan inte koppla bort henne. Stänga av. Kan inte. Vill inte.
På kylen sitter ultraljudsbilder på henne. Ultraljudsbilder som visade en frisk och fin liten flicka. Jag tycker om att titta på henne. Kanske för att de väcker så starka reaktioner och känslor inom mig. Jag blir förbannad. Jag blir ledsen. Jag blir liten och vill krypa ihop i ett hörn i rummet och bara gråta otröstligt. Med knäna uppdragna till hakan. Gömma ansiktet i händerna. Blunda. Som om ingenting är på riktigt. Som om ingenting någonsin har hänt. Som att hon aldrig har funnits. Det fungerar nästan. Jag tror att det hjälper. Tills jag öppnar ögonen och ser bilderna på henne igen. Då kommer smärtan som en våg och sköljer över mig på nytt. Och jag kan inte andas. Jag sitter där med öppen mun och… kan. Inte. Andas. Det gör för ont. Som om hela kroppen paralyseras av smärtan och stannar upp. Skriket. Lungorna. Tårarna. Bara mitt hjärta som fortsätter att slå. Jag kan inte förklara. Jag kan inte sätta ord på det. Alla ska veta att jag försöker.
Här hemma står tulpanerna och fäller sina blad. Det liknar konfetti efter ett kalas, och jag låter det ligga. Jag tycker om att gå och plocka ett blad i taget. Omsorgsfullt slänga det i soporna. Det är en vacker påminnelse. En omtanke. En påminnelse om kärlek och stöd. Att så många tänker på oss. Det känns bra. Det får mig att alltid vilja ha tulpaner framme. Bredvid hennes minneslykta. Som en vacker påminnelse, utan smärta. Lila och vitt har blivit hennes färger. Lila och vita tulpaner.
Jag öppnar min mejl och får påminnelser om henne både ifrån försäkringsbolag och ifrån medlemsklubbar såsom Libero. ”Grattis, du är nu en bra bit på vägen!” stod det någonstans. Ett slag i ansiktet. Helt oförberett. Vi hann få brev hem med grattishälsningar från vårdcentral, tandläkare och någon mer också. Det gjorde ont.
Skatteverket skickade hem en anmälan om födelse. Ska man behöva namnge ett dött barn? Jag minns under förlossningen, hur jag vände mig till Nille och sa något i stil med att ”Om någonting skulle gå fel, så vill jag inte behöva namnge ett dött barn. Jag vill att hon ska heta Freja!”
Jag var aldrig rädd under förlossningen. Rädd för att hon skulle fara illa menar jag. Jag kände mig trygg, men var extremt ledsen över att hon inte skulle få stanna kvar i magen längre. För jag visste att det var tidigt. Men jag hade inga tvivel då om att hon inte skulle klara sig. Mitt mål var ju att komma över vecka 23. Nu var jag i vecka 24+5. Det var lugnt. Trodde jag.
När jag sen såg henne första gången efter narkosen brast det för mig. Jag tänkte att hon aldrig skulle klara det. Hon var så liten. Så ömtålig. Jag kunde inte rädda henne. Jag kunde inte göra någonting. Den känslan sliter stora hål i mig. Att se min flicka ligga i kuvösen, utan att kunna göra ett skit. Hon skulle vara i min mage! Bara där kan jag ta hand om henne, rädda henne. Men jag kunde inte göra ett jävla dugg. Som mamma skulle jag göra vad som helst för mina barn. Precis vad som helst! Går det att föreställa sig den maktlöshet man upplever av att se sitt barn dö, utan att kunna göra någonting. Jag skulle gjort vad som helst. Nille skulle gjort vad som helst. Hundra gånger om.
Hela min kropp skriker efter henne. Mina bröst. Min mage. Mina hormoner. Jag har svårt att förstå att jag inte är gravid. Men magen är inte stor längre och huden är som förbytt. Min kropp blir en smärtsam påminnelse om henne. Mitt ärr blir en påminnelse. Hur ska jag få vardagen att återgå när jag känner henne i min kropp varje vaken minut? Jag kan inte koppla bort henne. Stänga av. Kan inte. Vill inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar