Datumen förändras och dagarna byter namn.

Det har stått stilla för mig ett par dagar nu. Tiden har rusat i vanligt tempo men jag är kvar på samma plats i livet. Ingenting har hänt, förutom att datumen förändras och dagarna byter namn. Folk frågar hur jag mår, om det är bättre. Det är så svårt. Jag skulle vilja säga att vissa dagar känns det bättre. Men ”bättre” kommer aldrig att ha samma betydelse som det hade tidigare. Jag kan se till mig själv, hur jag tänkte innan vårt liv vändes upp och ner. Att ordet ”bättre” klingade i samma ställning som ”man kommer över det”. Det är fruktansvärt, på så vis, för detta kommer vi aldrig att komma över. Det kommer således aldrig att bli bättre. Ändå blir det bättre, bara ett annat ”bättre” än vad jag hade som referens tidigare. Det blir bra men aldrig helt bra. Det kommer alltid vara något som fattas. Någon som saknas. Man lär sig att hantera det, välja sina tillfällen, gråta mindre ofta. Skratta och vara glad igen. Men Freja har lämnat ett stort sår i mig. I oss. Det läker ihop, men lämnar efter sig en sårskorpa och ett ärr, som vi får leva med resten av livet.

Varje dag har jag satt mig ner och försökt skriva, då jag har miljoner med tankar som jag vill få ut. Men så fort jag sätter mig så tystnar allting och jag bara gråter. Jag orkar inte. Istället har jag tittar om gamla serier. Kuratorn tipsade om att det var en bra metod för att låta hjärnan vila lite. Att se sådant som man redan sett, där man redan vet handling och avslut. Det fungerar jättebra. Jag kommer på mig själv med att inte tänka på Freja. Hon är ju med mig dygnet runt annars ändå, men när jag tittat på avsnitten så känns det ibland som om ingenting har hänt. Nästan som om allting är bra. Som innan hon dog. Jag blir avslappnad och det är väldigt skönt att få vila tankarna en stund.
Jag kan nästan känna direkt obehag över att se fortsättningen, dvs nya avsnitt som jag aldrig har sett. Det tar emot. Det är främmande och jag vet inte vad som kommer att hända. Jag känner mig inte alls bekväm i det. Nästan rädd. Kuratorn bekräftade detta med att jag behöver trygghet. Freja togs ifrån mig lika plötsligt som hon kom och jag känner mig rädd och litar inte på livet längre. Det var inte så märkligt som det kanske kan låta. Därför kan jag inte heller planera in mer än ”bara” en dag i taget, för jag kan ju omöjligt veta hur jag mår eller vad som har hänt om en vecka eller om 10 dagar. Det känns inte tryggt alls. Det är ovisst och det gör mig rädd att tänka längre fram än att jag kan ta på det.

Jag orkar inte mer.