Det var bara förspelet till något fruktansvärt...

Allting som finns kvar av Freja ryms nu i en låda. Hela hennes liv. Ändå fylld till bredden av minnen. Kläder. Foton. Text. Hon hann aldrig leva mer än ett drygt dygn, knappt 34 timmar, ändå lämnade hon så enormt stora hål efter sig. Det är svårt att förstå. Hur en så liten människa… Även om hon egentligen fanns med oss i flera månader, fast låg då skyddad i min mage, så är det svårt. Svårt att ta till sig att det senaste halvårets förväntningar, förhoppningar och förberedelser, har varit förgäves. Hur det bara var förspelet till något fruktansvärt. Uppladdningen till tragedi.
Nog finns där något fint minne också, som när jag fick se henne le, men nästan allt är genomsyrat och fläckat av sorg och förtvivlan. Just nu. Jag hoppas att vi längre fram i livet kan tänka på henne med lite lättare hjärtan. Se henne för den hon var, utan att främst se det ofattbara. Att hon inte längre finns.

Alla sörjer på så olika sätt. Jag har svårt för att inte prata om henne. Jag vill ha med henne överallt, i alla samtal, även om jag inte är stark nog att lyfta fram henne. Jag skriver och pratar väldigt mycket med några vänner via mejl och sms. Jag har fortfarande inte kunnat ta upp telefonen och svara eller ringa och prata med någon. Hur ska jag kunna visa mig stark för er? Jag saknar er, men jag är inte där ännu. Jag har jättesvårt för att se mig själv träffa någon. Även om jag innerst inne tror att det hade känts bra efteråt. Ni ska veta att jag vill, men att jag inte kan. För jag vet att Freja kommer bli tydligare i era ögon. Att ni kommer kunna se rätt in i mig. Se mitt svarta och trasiga inre, och jag kan inte vara stark för någon av er. Inte för någon annan. Jag har mött ett par fina vänner, oplanerat. Jag har överlevt. De har överlevt. Kramar, ord som inte går att uttala, en blick som säger att jag inte är ensam. Möten som både ger hopp, tröst och mer tårar. Jag trodde förr att tårar kunde ta slut. Men jag hade fel, och jag är ännu inte där.  

I hallen sitter tavlan med bilden på alla barnen. Alla tre. En stor canvas med mig och Nille bredvid. Hela vår familj. Vi stod och tittade på allting en stund igår, Nille och jag. Vi pratade om att det blev fint arrangerat. Nille tog upp sin hand och strök med två fingrar över fotografiet på Freja. Jag kunde inte se på honom. Det skar som en kniv i kroppen på mig för hans sorg blev plötsligt min sorg. Vår sorg. Tillsammans. Man önskar aldrig att detta skulle hända någon. Det smärtar mig att veta att han, min älskade, lider lika mycket som jag gör. 

Idag var vi på begravningsbyrån. Det var något av det värsta jag behövt göra. Någonsin. Bara att öppna den dörren och gå in. Det kändes så absurt. Så jävla fel så det går inte att förklara. Vi blev visade till ett rum där vi skulle vänta. Vi stod upp omfamnade i en kram ända tills vår handläggare kom in. Han var fantastiskt duktig och vi beundrade honom för hans jobb nu i efterhand. Det var med stor lättnad vi gick därifrån, samtidigt som den där tunga tryckande känslan i bröstet aldrig riktigt försvinner. Vi vill inte ha någon begravning. Ingenting. Jag är rädd att det blir för stort fokus på hennes död, det är ju tiden hon levde som ska förbli det största minnet. Inte tvärtom.
Han var jättetydlig och strukturerad. Han berättade hur allting kommer att gå till. Jag känner hur det tar emot att återberätta det, men samtidigt vill jag komma ihåg ifall jag någon gång glömmer. Eller när barnen blir större och de undrar. Jag vill inte utelämna något. 

Handläggaren förklarade att han kommer hämta Freja på Neonatal i Lund och att han kommer att bädda ner henne i en liten vit kista. Sen kommer han att köra till krematoriet och vara med i hela den processen. Efter det kommer han att överlämna… till kyrkogården som gör en jordfästning. När den blir av kunde han inte svara på, men vi kommer att få ett brev hemskickat från kyrkogården där det står att ”hon” nu ligger på minneslunden.
”Det kommer att vara jättejobbigt när ni får det där brevet”, berättade han, ”och det är viktigt att ni har varandra. Att ni ser varandra. Kramas mycket. Det kan man inte få några biverkningar av har jag hört.”

Vi grät båda två. Det kändes som om jag brann upp inifrån. Långsamt. En liten vit kista. För helvete! Jävla skit. Fan.

Det var enormt skönt när det var över, även om sorgen återigen hade blivit lyft till ytan. Det var skönt att ha det gjort.

Dagen har pendlat mycket i känslor. Det är skönt. Jag har kunnat vara ledsen och sen bli glad igen. Jag har kunnat bryta mig ur sorgen på ett annat sätt. Efter mötet på begravningsbyrån kändes allting skit, men när vi sen kom hem kunde jag på riktigt fälla några tårar av glädje. Jag fick vackra blommor med blomsterbud från min underbara väninna Liza från Ängelholm. Tulpaner förstås, i vitt och med olika nyanser av lila. Helt underbara! Där låg även ett litet paket och väntade på mig från vår härliga och skojfriska Alex. När jag öppnade det bröt jag ihop och tårarna bara rann, men det kändes så skönt, det var inga tårar som gjorde ont. De var av tacksamhet och glädje. Inuti den lilla lådan låg ett armband, likt de jag redan har, fast detta var med alla barnen. Frejas namn hade ett litet hjärta efter sig och en änglaberlock som det stod ”made for an angel” på. Hela armbandet sitter ihop i en ring med texten ”Forever” runt. Jag älskar det.
Jag har fått så himla fina saker från folk i min omgivning att jag känner mig bortskämd. Vänner, bekanta, familj och även från personer som jag aldrig har träffat förr. Kunder, kompisars kompisar osv. Nya vänskapsrelationer knyts och jag är så tacksam över er allihop. Ni anar inte. Jag hoppas att Freja kan vara början till en lång vänskap mellan mig och flera utav er.
Ljuslyktor, skyddsänglar, halsband med stenar i lila och vitt, armband, handskrivna brev, tända ljus, blommor, tulpaner, telepatiska kramar, upplyftande dino-sms och helt underbart stöd. Denna dagen slutar med en helt annan inställning än vad den började med. Jag känner mig just nu genuint lycklig. Ja, faktiskt.