Idag kunde jag både skratta och gråta...

Idag kunde jag både skratta och gråta med en människa jag precis mött. Jag dog inte. Jag överlevde och det kändes bra.
Det är dock svårt att veta hur jag ska bete mig i vissa situationer. När man stöter på andra människor. När man är social. Jag vill att folk ska se Freja när de ser mig. Jag vill att hon ska finnas med i vårt liv. Hon ska vara en självklarhet lika mycket som Viking och Loke. Vi mötte en man inne på Max hamburger-restaurang. Han hade arbetskläder och började av någon anledning att prata med oss. Tror det var barnen som öppnade upp för samtal, som det ofta är när man börjar snacka med folk man inte känner. Han nämnde något om småbarnslivet, tröttheten på lördagskvällarna, när bilden av Tv:n plötsligt delar sig för att ögonen går i kors. Han hade fyra barn. Jag ville så gärna att han skulle se Freja. Se att vi fattades en tredje. Samtidigt som jag aldrig hade klarat av att säga något högt. Plötsligt blir jag så medveten. Jag känner hur mitt hjärta slår och hur blodet pulserar i kroppen. Som att jag blir ett med mig själv. Med blodet som rusar och hur jag följer med i varje rörelse. Det känns som om jag ska svimma, fast ändå inte. Jag blir fullkomligt medveten om kroppen. Jag slutar andas. Håller emot känslorna. Jag vill berätta, jag vill skrika ut det till hela restaurangen. Jag har en dotter, men hon fattas mig! Hon fattas oss! Hon fattas sina storebröder! Men jag säger ingenting. Jag bara stirrar tomt framför mig samtidigt som jag känner kriget inombords. Jag blir ett skal, en rustning som måste stå emot. Håller mig stark.

Idag fick jag känna längtan. Ett projekt som ska påbörjas och som gör mig lite gladare. Vad som helst för att skingra tankarna en stund.

Imorgon ska vi på möte och samtal med kuratorn på neonatal. Efter det ska vi träffa läkaren som lade snittet. Jag har miljoner frågor och tankar, men kan inte få ner en endaste på papper. Mest av allt vill jag kanske bara höra någon annan berätta om henne.

Bloggen har exploderat. Jag har helt plötsligt fått hundratals med läsare. Skrämmande, men jag blir ändå glad. Jag uppskattar när folk vill läsa det jag skriver. Jag hoppas så att mina texter och min bearbetning av allting kanske kan hjälpa någon annan. Att jag når ut till dom som också har drabbats av fruktansvärda orättvisor. Att de kanske kan finna stöd eller något positivt i det jag skriver. Igenkännande kan räcka för att slippa känna sig ensam ibland.

Jag får många kommentarer och stödjande ord. Det betyder jättemycket för mig. Många tackar för att jag delar med mig. För mig känns det jätteviktigt! För mig är skrivandet ett sätt att komma vidare och bearbeta alla händelser. Varje mening som blir nerskriven läser jag hundra gånger eller tills jag kan acceptera det och gå vidare. Försöker att få ner bit för bit i text, som ett sätt att läka successivt. Vissa saker kan jag inte skriva om ännu, som natten när hon dog. Det kommer att göra ont och det kommer att ta all min energi, men jag vet att jag någonstans på vägen kommer att börja må bättre. Jag kommer dit. Jag märker redan skillnad. Som att jag kan se färger i livet igen, för bara någon dag sedan var allting grått.
Tack för att ni läser och ger feeback!