Jag förbannade livet.

Mötet hos kuratorn gick bra. Med det menar jag att det kändes bra. Det var skönt att få reagera. Det jobbiga, men ändå så nödvändigt viktiga, var att samtalet var inne på Neonatal. Inne på avdelningen där Freja låg i sin kuvös när hon levde. Rummet där hon dog. Hon ligger fortfarande kvar, på avdelningen, fast i något annat rum. Jag vill inte veta i vad. Utanför dörrarna protesterade kroppen. Tårarna började rinna och jag fick den där känslan igen av att inte få någon luft. Inte för att jag bryr mig om att andas i dessa ögonblick. När jag känner smärtan hugga till så önskar jag varje gång att jag fick dö. Dö med henne. Så förbannat, jävla ont gör det. Så jag bryr mig aldrig om andningen, den blir bara en påminnelse om att jag lever.

Det var skönt att Nille var med mig. Att vi hade varandra. Han fick bli mina ögon eftersom jag valde att stänga ner allting. Tårar som rann. Stegen jag tog, utan att se. Nille är stark. Starkare än vad jag är. Rummet vi skulle sitta i var i andra änden av den långa korridoren. Det gick snabbt att gå dit. Jag började andas på vägen.

Så mycket ilska jag bär inom mig. Var kommer den ifrån, helt plötsligt. Jag förbannade livet. Jag svor. Jag väste förbannelser över hur jävla onödigt allting var. Över att jag utsattes för detta. Över blödningen i vecka 12. Så fruktansvärt elakt. Jag var ju redan orolig och mådde dåligt. Rädd över att glädja mig åt en graviditet som kanske inte skulle gå vägen. Sådan är nog många, när de väntar barn. Orolig. Rädd för att älska, för att förlora. Jag svor över att jag var tvungen att behöva gå igenom allting. Hur ironiskt och elakt att jag började glädja mig åt att jag gått in i vecka 12, över att missfallsrisken minskat, bara för att två dagar senare börja störtblöda. Onödigt så in i helvete! Hur fruktansvärt arg jag var över att gå orolig alla veckor fram tills vecka 23, innan jag på riktigt började våga vara glad och känna mig trygg med graviditeten igen. Bara för att en dryg vecka senare få nästa käftsmäll. Att föda henne 15 veckor för tidigt. Jag kan leva med det. Den ilskan. Jag kan leva med att hon föddes för tidigt. Men det blir så jävla svart när jag inte heller fick behålla henne. Dödsstöten! Hur livet fullkomligt våldtar mig om och om igen. Lämnar mig med blödande sår och ett stort hål i mitt hjärta. Ett tomrum som aldrig kommer att kunna fyllas igen. För allt detta är jag arg. Vansinnig. Förbannad. Jag är inte arg på någon. Det finns ingen att skylla på. Ingen som gjort något fel. Jag är bara så jävla arg på livet.