Kommer det finnas någonting kvar...

Jag tänker att det blir bättre. Med tiden. Jag får höra det så ofta att jag börjar tro på det. Men jag kommer på mig själv med att tänka, att det är för att hon kommer tillbaka. Freja kommer tillbaka någon gång. Då blir det bättre. För mig är det enda lösningen. Hon måste ju komma tillbaka, om det någon gång ska bli bra igen. När det går upp för mig så kollapsar jag. När jag förstår. När polletten trillar ner, som man så fint brukar uttrycka sig, då går mitt liv under. Jag dör flera gånger om dagen. Faller isär och jag orkar inte plocka upp bitarna längre. Kommer det finnas någonting kvar av mig? Med tiden?

Hur hamnade vi här? Allting var så bra. Från en dag till en annan. Allting vändes upp och ner. Gick från färg till svart. Något togs ifrån mig, något mer än ”bara” Freja. Min glädje. Min trygghet. Min tacksamhet för livet. Jag hatar livet jag lever nu. Jag avskyr mina tankar, känslor och ord. Ingenting har någon mening. Även om jag kan skratta, le och vara social emellanåt, så känns det som om ingenting av det är på riktigt. Det är bara ett naivt skådespel och jag är huvudpersonen.

Jag undrar om det blir bättre? Någonsin.
Igår var en riktig skitdag. En förbannad, jävla skitdag. Jag klarade inte av att gå in på dagis på morgonen utan fick sitta kvar i bilen en stund. Alla sociala sammanhang. Det förväntas att man är delaktig, samtalar, stöd för sina barn. Jag får panik emellanåt och måste fly undan. Orkar inte ta frågorna. Vill inte låta dom se mina tårar. Se mitt kaos. Vill låtsas som om ingenting är fel. Önskar att ingenting vore fel. Att allting var som den där onsdagen, innan hon föddes. Den känslan, humöret, styrkan i kroppen, som jag hade då. Den är så olik hur jag känner mig nu. Det är som om jag blivit en helt annan människa. 

Hur blir jag starkare av att gråta mig ut och in? Av att skrika ner i madrassen tills det slår lock för öronen och jag inte har någon luft kvar? Det blir ett vakuum där jag finner ro. För en stund. Tills verkligheten går upp för mig igen och jag känner frustrationen, sorgen och skräcken med varje millimeter av min kropp. Hur det tar över mig fullständigt och gör så ont att jag vill ge upp.
Jag önskar att jag hade kunnat döva smärtan på något sätt. Alkohol, tabletter, en bra bok, fysisk smärta, filmer, men jag kan inte. Jag kan inte. Jag är inte en sådan person. Jag känner. Jag gråter. Jag svär. Jag skriker. Jag kollapsar. Jag slutar att andas. Jag reser mig igen. Jag lär mig att hantera vardagen, som om jag aldrig levt förut. Det är svårt. Det är mycket svårare än vad jag någonsin hade trott. Min enda fördel är tiden. Tiden som jag inte kan uppskatta eller känna längre. Det finns ingen tid i mitt liv. Bara ”bra” eller ”dåliga” dagar.