Otur & Tacksamhet!

Idag roade sig Viking med att dra ut 74st våtservetter som han rullade ihop till små bollar, som han sen fyllde sitt släp med. ”Titta mamma! Kakor!” Vid första anblicken drog jag en djup suck, men lät den stanna vid just det. En suck! Vad gör det att han slösat bort ett helt paket med våtservetter, tänkte jag. Ingenting. Det sysselsatte honom och han var hur nöjd och glad som helst. Hur mycket kostar ett paket våtservetter? Drygt tio kronor. I jämförelse med alla andra dyra leksaksbilar, gosedjur eller flygplan som låter så var ju detta en jättebra och ekonomisk ”leksak”. Japp, ungen ska få våtservetter, toalettrullar och en tom petflaska läsk när han fyller år. 

Vardagen är annorlunda nu. Små steg i taget. Det känns som att man måste lära sig att leva igen. Hitta en balans i sorgen. Idag började vi inskola pojkarna på dagis. Idag tog min mammaledighet slut. Vi körde till Ikea efter förskolan. Åt lunch och gick runt där med alla de andra "lyckliga" familjerna. Kändes konstigt. Samtidigt mötte vi med stor sannolikhet fler personer som också lider förluster. Utan att det syns. Utan att någon visar det. Det ger mig hopp.
Vi köpte en fin låda som vi ska stoppa minnen i, minnen av Freja. Loke sov i vagnen hela rundan och Viking åt bara mitten på kanelbullen. Det fick oss båda två att le. En vardag, som utåt sett, är helt fri från anmärkning. 

Jag har börjat se på saker på ett helt annat sätt. Livet fortsätter, men livet är förändrat. Som om jag på ett magiskt ögonblick har fått nya ögon. Jag skulle vilja skriva ett långt inlägg om tacksamhet. Det finns så mycket som jag har att vara tacksam över. Det är bara ett fruktansvärt pris vi betalat för att få den insikten. Men om man ser till verkligheten. Vad som faktiskt har hänt. Om man tar verkligheten, den tunga sanningen och bryter ner den i alla minnen som den är uppbyggd av. Då ser man den. Tacksamheten.
Hur tacksamma vi är över att vi hann träffa Freja. Att vi inte förlorade henne redan i vecka 12.
Hur oerhört tacksamma och glada vi är över att hon var frisk när hon föddes. Att hon mådde bra.

Hur tacksamma vi är över att vi fick säga farväl. Över att hon fick dö hos oss, hennes mamma och pappa.
Vi är tacksamma över att hon fick ett namn och ett personnummer. Innan han dog.
Vi är tacksamma över att det var en infektion som orsakade att förlossningen startade.
Vi är tacksamma över att det inte fanns någonting som vi hade kunnat göra annorlunda.
För om man ser till sanningen. Om man ser till verkligheten. Då har vi möjlighet att se och känna den där tacksamheten. Det har vi inte om vi börjar klura, vända och vrida på historien. Om allting hade varit annorlunda. Om vi hade gjort något annorlunda. Om vi inte hade gjort vissa saker. Om jag hade kommit in tidigare. Om det hade kunnat rädda henne. Och så vidare. Hade vi känt tacksamhet då? Om det hade gått att ändra på verkligheten. Förloppet. Historien. Tragedin. Nej. Då hade vi istället handskats med miljoner små huggande skuldkänslor. För att vi inte gjorde något mer. För att vi inte gjorde mindre. För att jag inte körde in direkt. För att det berodde på något annat än en orubblig infektion. Om vi hade kunnat ändra förloppet, så hade vi inte känt oss tacksamma, men Freja hade likt förbannat aldrig överlevt. Det går inte att göra något ogjort. Vi skulle aldrig få henne tillbaka ändå. Därför är det tryggt att det inte finns något att anmärka på. Det ända som faktiskt fanns i Frejas liv är "otur". Simpel, jävla otur. Men det är vi tacksamma över. Fan om det hade gått att rädda henne på något sätt, om det är så att vi hade gjort något fel. Tänk att få leva med den vetskapen. Om. Vetskapen om att vi hade kunnat rädda henne. Om jag bara hade kört in tidigare, för att nämna något exempel. Nu är det uteslutet, och jag tackar läkarna för det. Annars hade jag klandrat mig själv tills döden kom och tog mig med.

Freja är borta. Det är svårt att acceptera, men det underlättar när historien blev som den nu är. Utan alla ”om”. Bara otur. Otur och tacksamhet.

Igårkväll var en extremt jobbig kväll. Jag grät konstant. Mycket som ville ut. Ändå mådde jag betydligt bättre rent fysiologiskt. Kanske var det därför jag orkade med en kollaps? Psykiskt. Det är tungt att bära som det är, men när även kroppen får kämpa så känns det ibland omöjligt att se ljuset. Den fysiska smärtan i kroppen. Den har jag ensamrätt till. Den gör att jag har svårt för att klara vardagen. De små basala och enkla momenten. Som att byta en blöja eller att laga mat. Vika in tvätten eller gå ut med soporna. Jag får inte lyfta något. Jag får inte använda mina magmuskler. Jag känner det när jag vill hosta. Jag gör ett försök, men det hugger som knivar vid ärret och jag låter bli. Små, pyttesmå saker, som ändå gör enorma skillnader för mitt mående. Att känna sig otillräcklig. Att se vad som behöver göras utan att ha varken kropp eller kraft att utföra det. 

Jag kokte makaroner idag. Snabbmakaroner på tre minuter. De stod på spisen i vatten och kokade i kanske en kvart. De blev överkokta, som en gröt, för jag kunde inte själv lyfta kastrullen och hälla av vattnet. Jag var tvungen att vänta på Nille och han var upptagen i samtal. Det ger mig en aning dåligt samvete. Om jag ska vara ärlig och erkänna det. Jag avskyr det. Därför är det så skönt när jag börjar känna att det vänder. Sakta. Som igår. Därför kunde jag ge uttryck för den psykiska, mentala smärtan på ett helt annat sätt. Med en kropp som kunde samarbeta. Till viss del. 

Jag längtar tills jag är jag igen. Tills jag är smärtfri, fysiskt. Min kropp är den värsta påminnelsen. Jag hoppas att jag längre fram kommer kunna se mig själv i spegeln utan att fälla tusen tårar. Se mig själv utan att fyllas av saknad och utan att känna mig arg. Förbannad på livet. Jag hoppas att jag kan få känna mig tacksam över mitt ärr. Att det får mig att tänka på henne, minnas henne, med ro i själen. Men nu är min kropp den värsta påminnelsen. Den absolut, svåraste och jävligaste värsta. Den har jag också ensamrätt till.

11 dagar efter Frejas födelse.

Vecka 24.