Du tog min hand.

Där finns en del saker som jag inte skrivit ner ifrån sjukhusvistelsen med Freja. Jag kommer på mig själv med att tänka på dom emellanåt, och samtidigt känna att jag måste skriva ner det, innan det är borta. Innan jag har glömt det helt. För tiden går även om det inte märks av.

Det blir kanske lite hattigt. Stökigt och rörigt, men det går inte att skriva så att det flyter när det bara är små minnesfragment plockade ur en stor balja av sorg. Där finns ingen röd tråd, bara händelser som betyder något för mig.

Minne 1.
Det fanns en barnmorska på avdelningen där jag låg. Hon var danska och första gången jag träffade henne slogs jag av hennes starka pondus. Hon kom in i rummet, jag låg i sängen som jag för övrigt bodde i. Hon drog fram en stol och satte sig ner. Utan att be om lov. Benen brett isär och armarna på knäna. Lite maskulint, men vänligt och bestämt. Hon tog plats. Jag minns att jag trodde att hon var läkare, antagligen var det en kombination av hennes framträdande och att hon hade en vit lång rock på sig. Hon gav intrycket av att hon inte skulle lämna rummet förrän hon fått det hon ville ha. Ett samtal. Jag har ingen aning om vad vi pratade om, men jag minns känslan av att bli uppmärksammad. Känslan av trygghet som genomsyrades av omtänksamhet. Hon hade sett mig. Hon ville hjälpa mig. Förstå mig. Få mig att läka. Hon var genuint intresserad av mitt mående och jag anförtrodde mig till henne utan att tänka efter. Vad hade jag kvar att förlora? Allting hade redan tagits ifrån mig och jag hade ingen förmåga att välja vem jag skulle ta i handen, när hon kom och erbjöd mig hennes.
Alla ska veta hur mycket hon betydde för mig. Där och då, samt under följande dagar som jag låg kvar. Hon pratade för mig ibland. När jag inte kunde bestämma saker eller fatta beslut. Det var som om hon kunde titta mig och samtidigt veta vad jag behövde. Vad som var för mitt eget bästa. Hon gjorde mig starkare. Jag minns att jag ansträngde mig för att komma ihåg hennes namn. Memorerade det. För jag är extremt dålig på att komma ihåg just namn. Jag minns det fortfarande, jag kommer nog aldrig att glömma det. Dock vill jag inte skriva ut det här, offentligt. Av respekt.  
Jag har tänkt mycket på henne. På våra samtal. På att hon verkligen tog sig tid. Jag vet att det är en stressig vardag på avdelningen, för alla i personalen, men jag älskar hur hon aldrig lät mig få känna mig som en belastning. När hon kom in till mig gick hon aldrig ut förrän både hon och jag var färdiga. Aldrig tidigare. Hon tog sig för och fullföljde alla våra möten med lugn och hundraprocentigt fokus på mig.
Hon hjälpte mig med de spända brösten, gav mig både råd och tabletter. Hon var med på läkarsamtal med min förlossningsläkare på specialistmödravården. Det var hon som tog bort agrafferna i magen. Det var hon som frågade hur jag mådde, på riktigt, med hjärtat och inte med journalen eller för att det ingick i hennes arbetsuppgifter. Jag vill tacka henne för att hon gjorde ett jävligt bra jobb, med passion. Jag önskar att hon kunde läsa detta. Jag vill tacka henne för att hon tog min hand utan att be om tillåtelse.