Ett ogynnsamt förhållande.

Idag har det varit riktigt tungt och jobbigt. Är fortfarande, så därför sitter jag här med vodka i glaset och försöker skriva av mig. Jag är så trött. Nätterna kan vara tuffa, både på grund av att pojkarna inte sover så bra, men också för att alla tankar kommer till mig när jag vaknar. Tankarna på natten är svårare att bli av med än de som väljer att komma på dagen. I mörkret, i det stilla och tysta finns det inget som kan rädda mig ifrån känslorna. Jag fastnar i deras nät och ser ingen flyktväg.

Jag har gråtit mycket idag. Både högt och tyst. Ett klagande jämmer. Tårarna har legat nära och ytligt. Runnit över kinderna för att Loke log sitt stora och busiga leende mot mig. Fällt tårar när Viking nämnt Frejas namn eller när han undrande frågat vad siffrorna på tumstocken heter. Småsaker. Men med sorgen så nära till hands blir minsta grej en ventil för att lätta på ångesten. Ångesten som aldrig blir mindre, mer än för den absoluta stunden. Den fyller på sig själv smärtsamt och självsäkert igen. Tills nästa småsak och huvudet exploderar på mig.

Jag är tacksam för mycket. Jag har en annan syn på saker. Verkligen. Jag kan se vad som är viktigt. Jag vet vilka människor som betyder något för mig. Som att jag belönats med förmågan att skrapa bort allt onödigt trams som ligger på ytan, och finna guldet som ligger dolt. Den sanna vänskapen. Kärleken. Styrkan. Men även svagheterna.

Samtidigt hatar jag livet. Hatar det liv jag tvingats in i sen Freja försvann. De sista dagarna, då hon ännu låg tryggt i magen, spelas upp i mitt inre om och om igen. Det är en sorg. Jag var ovetandes. Lycklig. Förväntansfull. Full av liv, var jag. Jag är inte samma människa längre. Det kan jag enkelt konstatera när jag tänker tillbaka på den sista tiden. När allt var som vanligt. Som det skulle vara. Det liv jag berövades på. Otur. Fan. Fan…

Jag stirrar på väggen. På barnens bilder och födelsedatum. På klockslag. Det hugger till som knivar i hjärtat när jag läser Frejas. Smakar på varje siffra samtidigt som jag inser att det datumet redan är förbi. Att hennes födelsedatum redan har varit och i samma ögonblick slår verkligheten mig så hårt att jag tappar andan. 

Hon. 

Finns. 

Inte. 

Hon lever inte. Hon kommer aldrig, aldrig att komma tillbaka. ”Smaka på den” säger Livet, och jag känner hur hela jag bara vill stämpla ut och ge upp. ”Okej, du vinner” testar hjärnan mig med. Jag ger upp. Så enkelt det hade varit. Så lockande. Samtidigt är inte Freja hela min värld. Hon har syskon som är lika viktiga. Som tillsammans blir min verklighet, min värld och mitt liv. Jag bara önskar att jag slapp tvingas in i en relation med sorgen som livskamrat. Något jag får lära mig att överleva med. Ett ogynnsamt förhållande. Sorgen och jag.