Magsjuka & ett annorlunda möte.

Magsjukan har varit här. Barnen kräktes med sekunders mellanrum och några timmar senare var det även min tur. Så naken, liten och patetisk man blir. Ynklig. Hela kroppen vänder sig ut och in och det rinner därbak samtidigt som man hulkar tills man är nära att svimma. Jag rasade tre kilon på två dagar. Nille sprang mellan mig och barnen, för han har benådats med dålig mage och tarm sen tonåren så inga bakterier eller magvirus fastnar hos honom minsann. Tur att vi var en på benen åtminstone.

Vi blev krya lagom till att hinna fira lite påsk och åkte till mina föräldrar över helgen. Det var skönt att få komma bort. Vi klappade lammen, fåren, såg getterna och hönsen. Barnen letade påskägg, vi byggde lite i stallet, käkade fantastiska måltider och samlade massor av ny energi. Jag och Nille tog även ett varmt och riktigt avslappnande spa-bad. Helt otroligt underbart. Vi behövde verkligen den stunden för oss själva. Tänk att alla små ting av glädje och lycka numera är så tydliga i sitt existerande. Att alla känslor är uttalade på ett helt annat sätt än tidigare. Ingenting tas för givet. Ingenting viftas bort, utan allting ses precis för vad det är. Smakas på. Upplevs. Med alla sinnen. Jag levde inte såhär förut. Det är svårt att förklara. Men innan Freja dog så levde jag bara. Nu, ”lever” jag verkligen när jag väl gör det, även om jag i nästa handling kan känna mig död. Det finns inget finstilt i någonting längre. Jag känner med hela min kropp och med hela mitt sinne. Det tar all min kraft och gör mig jättetrött, men jag skulle inte byta min insikt mot någonting. Bara om det kunde ge mig Freja tillbaka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vardagen börjar formas igen, även om mitt tålamod och psyke är långt ifrån återställt, så kan jag ändå se mönster och tecken på att livet fortsätter. Häromdagen tog jag båda barnen själv till mataffären och veckohandlade. Det var mitt egna beslut. Alla som har barn vet att det kan vara en ordentlig kraftansträngning att gå och handla med små ”hjälpredor” i sällskap. Men jag lyckades och det utan att ta helt slut på mig själv. Det gick nästan som på rutin och jag insåg det nog först efteråt, vad jag hade gjort. Det konstigaste hände dock när jag stod och packade upp matvarorna i kassan. En äldre man stod bakom oss i kön med händerna fulla av varor. Ungefär som när man går in i en butik, utan att ta en varukorg, för man ska ju ”bara” köpa en liter mjölk, och det slutar upp med att man tillslut balanserar varor i hela famnen. Det var han. Han började prata med Viking och med mig, och när jag vänligt svarat på hans små öppningsfraser så började han att pladdra på ordentligt. Han berättade om sin far, som ”bolmat” cigaretter i sängen i flera veckor innan han dog, hur hans mor tjatade på honom att sluta. Han berättade om ett barn som hade bitit honom i byxbenet så att det blev hål i tyget och att han sedan hade tvättat sönder dessa byxorna fullständigt. Han berättade och pratade och förklarade saker som jag inte hade en aning om. Oviktiga för mig men, behövde ändå yttras av honom, så jag lät honom prata medan jag fortsatte lägga matvaror på bandet. Jag nickade snällt emellanåt och gav några instämmande svar mellan meningarna utan att egentligen lyssna så noga. Men plötsligt vänder han sig till barnen igen och utbrister: ”De måste väl sakna sin lillasyster nu!?”
Jag stannar upp i mitt plockande och bara tittar på honom. Tankarna far genom huvudet, jag försöker komma på vad jag har sagt till honom, eller om det står något på mig att Freja saknas. Jag blir förvirrad och i några sekunder står jag som paralyserad och vet inte vad jag ska göra. Väntar på en känslostorm som aldrig kommer. Rullbandet hinner bli tomt innan jag återfår fokus.
”Jo, faktum är att de har en lillasyster” börjar jag. ”Men hon lever tyvärr inte längre…” lyckas jag få fram. Nu är det mannen som tittar förvirrat på mig. Han börjar fumla med sina varor och blicken flackar undan. Han mumlar något ohörbart.
”Jag blev bara lite förvånad över att du frågade, men det är ingen fara.” fortsätter jag vänligt, i hopp om att han inte ska känna sig obekväm över situationen.
Han vänder sig mot mig igen, fortfarande fullt upptagen med att balansera sina ingredienser mot kroppen. Smått generad. Han säger:
”Jag vet inte vad som gjorde att jag frågade det…” och jag ser på honom att han menar allvar. Han verkar själv tycka att det var väldigt märkligt. Som om det inte var han som ställde frågan egentligen, utan att den bara slank ut. I bilen, hela vägen hem, hör jag mannens röst eka i mitt huvud. "De saknar väl lillasyster!" jag är hänförd över mötet med honom. Ställd. Lite chockad. Men jag känner inget obehag och jag är inte heller ledsen. Bara lite... vilsen. Det var så himla konstigt.