Imorgon är det torsdag.
Imorgon är det den 21 maj.
För femton veckor sedan, onsdagen den 4 februari föddes hon. Fredagen den 6 februari dog hon.
Imorgon är det torsdagen den 21 maj och hon var beräknad att
födas.
Idag kom brevet. Brevet ifrån kyrkogårdsförvaltningen. Vi vet redan vad som står. Nu ligger hon i marken. Min lilla flickas
kropp. Jag har förberett mig på det här länge. Under mer än tre månader. Ändå
gör det så ofattbart ont att jag bara skriker. Tårar som inte går att hejda. Det
var det. Slutet. Hjälp mig överleva detta. Hur ska jag klara mer? Hur ska jag
orka med mig själv?
Ibland känns det som om jag har kommit långt i min sorgeprocess, precis som om jag lyckats med något. Bravo och klapp på axeln. ”Du har bearbetat mycket nu, det blir bra betyg. Nu blir det lättare.” Sen stannar jag och känner. Stannar upp och låter verkligheten ta över och det gör precis lika jävla ont som när hon dog. Det är inte alls lättare. Gör inte alls mindre ont. Vad fan har jag och vara tacksam över när det kommer till ”hur långt jag har kommit”? Jag kommer aldrig, aldrig komma ifrån det faktum att Freja dog. Att jag förlorade henne alldeles för tidigt. Så vad är meningen? Det är för syns skull. För allmänheten. Folk vill veta att man börjar må bättre. De vill att man ska återgå till sitt liv igen. För det gör ont att se någon annan lida. Försäkringskassan vill att man börjar arbeta igen. Läkaren vill att man ska vara glad. Han varnar för en fördjupad sorgereaktion och nickar nöjt när man uppvisar tecken på livslust. Men jag orkar verkligen inte. Jag vill inte leva såhär. Det är som om ingenting betyder någonting längre. Struntsaker. Bara barnen, familjen och vännerna betyder något. De betyder allt.
Det känns inte längre som igår, jag är medveten om att tiden har gått, men smärtan och sorgen griper fortfarande lika hårt tag i mig och slänger ner mig i marken. Låter mig ligga där, jag kan trots allt inte stå när jag står. Det gör inget. Jag känner mig ändå död inombords.
Bråk. Stress. Ångest. Sorg. Ilska. Frustration. Destruktiva sätt att förvirra hjärnan för att fungera i vardagen. Jag har lärt mig det nu. Att må skitdåligt, men att projicera min smärta till andra områden. Det gör tex mindre ont att bråka med Nille än att tänka på Freja. Så därför bråkar jag. Sånt. Som att få utlopp för alla känslor och tankar genom att starta krig någon annanstans. Någon annanstans än inne i den förstörda och utmattade själen.
Jag hade gjort allt för att få hålla henne igen. Jag saknar henne mer än någon kan förstå. Hon är alltid med mig.
Det är kämpigt att ha hand om barn. Det är aldrig helt lätt. Men Freja, som inte ens lever längre, orsakar så mycket mer svårigheter för mig än båda pojkarna gör tillsammans. Det är orättvist mot henne, och det är orättvist mot dom. Jag har tre barn. Jag lever verkligen som om jag har tre barn, för jag har aldrig haft så fullt upp sen hon föddes. Hon tar upp den största platsen. Det är svårt att förklara. Livet är orättvist. Jag vet.
Freja ligger nu på minneslunden, tillsammans med min mormor och morfar. Frejas gamla morföräldrar. Som hon aldrig hann träffa i livet. Det ger mig tröst att hon inte är ensam. Att någon väntade på henne. Jag vet att mormor och morfar kommer ta hand om henne så länge. Jag önskar bara att jag hade fått vara där, första gången de ses...
Ibland känns det som om jag har kommit långt i min sorgeprocess, precis som om jag lyckats med något. Bravo och klapp på axeln. ”Du har bearbetat mycket nu, det blir bra betyg. Nu blir det lättare.” Sen stannar jag och känner. Stannar upp och låter verkligheten ta över och det gör precis lika jävla ont som när hon dog. Det är inte alls lättare. Gör inte alls mindre ont. Vad fan har jag och vara tacksam över när det kommer till ”hur långt jag har kommit”? Jag kommer aldrig, aldrig komma ifrån det faktum att Freja dog. Att jag förlorade henne alldeles för tidigt. Så vad är meningen? Det är för syns skull. För allmänheten. Folk vill veta att man börjar må bättre. De vill att man ska återgå till sitt liv igen. För det gör ont att se någon annan lida. Försäkringskassan vill att man börjar arbeta igen. Läkaren vill att man ska vara glad. Han varnar för en fördjupad sorgereaktion och nickar nöjt när man uppvisar tecken på livslust. Men jag orkar verkligen inte. Jag vill inte leva såhär. Det är som om ingenting betyder någonting längre. Struntsaker. Bara barnen, familjen och vännerna betyder något. De betyder allt.
Det känns inte längre som igår, jag är medveten om att tiden har gått, men smärtan och sorgen griper fortfarande lika hårt tag i mig och slänger ner mig i marken. Låter mig ligga där, jag kan trots allt inte stå när jag står. Det gör inget. Jag känner mig ändå död inombords.
Bråk. Stress. Ångest. Sorg. Ilska. Frustration. Destruktiva sätt att förvirra hjärnan för att fungera i vardagen. Jag har lärt mig det nu. Att må skitdåligt, men att projicera min smärta till andra områden. Det gör tex mindre ont att bråka med Nille än att tänka på Freja. Så därför bråkar jag. Sånt. Som att få utlopp för alla känslor och tankar genom att starta krig någon annanstans. Någon annanstans än inne i den förstörda och utmattade själen.
Jag hade gjort allt för att få hålla henne igen. Jag saknar henne mer än någon kan förstå. Hon är alltid med mig.
Det är kämpigt att ha hand om barn. Det är aldrig helt lätt. Men Freja, som inte ens lever längre, orsakar så mycket mer svårigheter för mig än båda pojkarna gör tillsammans. Det är orättvist mot henne, och det är orättvist mot dom. Jag har tre barn. Jag lever verkligen som om jag har tre barn, för jag har aldrig haft så fullt upp sen hon föddes. Hon tar upp den största platsen. Det är svårt att förklara. Livet är orättvist. Jag vet.
Freja ligger nu på minneslunden, tillsammans med min mormor och morfar. Frejas gamla morföräldrar. Som hon aldrig hann träffa i livet. Det ger mig tröst att hon inte är ensam. Att någon väntade på henne. Jag vet att mormor och morfar kommer ta hand om henne så länge. Jag önskar bara att jag hade fått vara där, första gången de ses...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar