Väntan & Längtan.

Sitter uppkrupen i soffan i en härlig, mjuk och hemmasydd onepiece. Knallrosa är den också. Det är viktigt med färg. Det kan vända humöret tror jag. Finns väl anledningar till att man bär svart på begravningar och vitt när man gifter sig. Känslor. Jag tror att man ibland kan lura sig själv, eller förstärka en del känslor man har genom att klä kroppen i utvalda kulörer. Den rosa onepiecen passar utmärkt ihop med en handduk kring ett nytvättat hår, en laptop i knät samt ett glas vitt vin. Den rosa onepiecen gömmer jag mig i och jag låtsas att allting är lika rosa, dimmigt och oseriöst som jag känner mig för tillfället. För egentligen känner jag mig vilse. Tappad på vägen någonstans utan att ha ett mål. Inget sikte. En karta utan destinationer. Ibland känns det som om jag bara går och väntar på att livet ska börja. Tills jag stannar upp och inser att det faktiskt är detta som är livet. Det är nu jag lever. Nu. Inte igår och kanske inte imorgon, om en månad eller om 15 år. Det är här och nu. Dagarna går och livet försvinner. Som ett timglas där tiden successivt tar slut. Det är det enda som är säkert. Att tiden tar slut. För var och en, någongång. Men var är mina mål? Var är mina destinationer? Vart tog mitt liv vägen?

Imorgon är det måndag och jag går upp och börjar jobba 50%. Det känns varken bra eller dåligt. Det känns nästan ingenting. Också där en väntan på något. Väntan på att kunna återgå full tid? Väntan på att maj ska ta slut? Väntan på att bli gravid igen? Väntan på sommaren? Väntan på livet. Jag vet inte vad som håller mig tillbaka. Jag är nog inte redo för att börja leva riktigt ännu. Kanske. Jag spekulerar. Jag bara gör det för att jag ska. Går till jobbet för att jag ska. Äter för att jag bör. Jag väntar på att känna igen. Jag väntar på att få känna att jag vill något. Längtan. Väntan gör mig uttråkad utan ände. En dag i taget är inte bara ett överlevnadsmotto utan har nu även blivit en sanning.

Vill bildbomba igen, med sådant som gör mig glad. Saker som är positiva och som jag kan lura mig själv med. För visst är jag glad emellanåt. Oftast. Men jag skriker mig hes inombords. Ändå. Det är ingen som ser. Ibland går skriet igenom och jag kan inte tygla känslorna längre. 

Finaste Viking, Leia, Loke och Ludde i bakgrunden.

Invigning av utemöblerna på altanen. Grillning med underbara människor.

Fortsättning på min sleeve hos Petter på Immovable Tattoo.

Pojkar som leker fint och tillsammans med lego, utan bråk. Lycka!

Viking frågade mig om jag mådde bättre idag. Om jag mådde bättre efter att jag varit hos doktorn och fått spruta. Jag förstod inte vad han menade först, jag har inte varit hos någon doktor på ett tag.
”Bebisen bor inte i din mage längre” fortsatte han.
”Nä, Freja bor inte där längre” sa jag milt. Tänk att han ännu tänker på detta. Precis som jag.
”Freja finns inte mer i din mage mamma. Han finns i min mage nu.” fortsatte Viking och pekade på sig själv. (Viking säger fortfarande ”han” om alla människor.)

”Du menar att hon finns i ditt hjärta älskling?”
”Nä, mamma. I magen. Freja finns i min mage nu, haha!” skrattade han med busiga ögon. Oavsett vad blev jag glad. Han visade att han inte hade glömt bort vad som hänt och att han ännu tänker på vad som hände. Allting runtomkring lillasyster. Det värmde mig.

Idag fick jag frågan av en väninna om jag hade lite stuvbitar över som jag inte behövde. Lovade att kolla över det till henne, jag samlar det mesta i en stor låda. Men medan jag stod vid mitt sybord såg min lillasyster hur en stor svart spindel kröp på kanten och sedan snabbt ner i stuvbitslådan. Fan i helvete. Jag hatar spindlar. Lådan åkte ut på altanen illa kvickt, eller rättare sagt så fort jag samlat mod till mig att röra lådan, vilket tog en stund. Längre än en stund. Lillasyster sprang före och öppnade dörren. Lika rädd som jag. Lådan fick stå där ute hela dagen eftersom jag inte fick tid till att gå igenom tygbitarna. De blåste ut stuvar över halva trädgården och sen kom regnet och jag insåg att jag nog fick offra allt det där tyget, för in kommer det i alla fall inte. Nille blev irriterad och förklarade att lådan inte kunde stå där ute för då hade snart halva Oxie tyg i sina trädgårdar, men jag tvärvägrade ta in den. Jag var villig att ge upp hela högen till priset av min rädsla, men Nille ”räddade” allt och satte sig i badrummet med hela högen för att gå igenom allting. Bit för bit. Vilken ängel! Ingen spindel hittades (såklart), istället hänger det blöta små stuvar i hela vardagsrummet, och jag har fortfarande en hel låda kvar att hänga upp. Suck.