Labil.

Årsskiftet har varit, jag överlevde nyår också. Tårar som föll av lättnad när tolvslaget dundrade fram. Lättnad över att hela 2015 är över. Som om jag någonsin hade kunnat glömma. Jag vet inte vem jag försöker att lura. Men någon oväntad person upprepade för mig ”det blir bra”. Hon sa det så många gånger att jag tillslut trodde på hennes ord. Mina tårfyllda som tittade in i hennes beslutsamma och trygga blick. ”Det kommer att bli bra” sa hon med självsäkerhet. Jag lät lättnaden komma in och log med både hjärta och själ. Lät hennes ord få vara sanna för stunden. Smakade på livet igen. Jag har tänkt på det då och då. När det blir svårt att andas och paniken kommer över mig, då hör jag henne igen. ”Det kommer att bli bra Lova”. Jag hoppas att du vet vem du är och jag hoppas att du förstår hur mycket dina ord betydde för mig.

Någonting tar emot mig. En spärr jag satt själv. En mur jag långsamt har byggt upp. Jag är så rädd för att förstöra den, men samtidigt vill jag över på andra sidan. Känna. Gråta. Skrika. Vara ledsen. Sörja. Jag behöver gråta. Jag är så labil just nu.

Hela julen har gått jättebra, om jag får säga det själv. Jag har varken tänkt särskilt mycket eller fått tid för att känna annat än vad som pågått för stunden. Hjärtat har vilat och jag har ”levt” vardagsliv. Nästan trott på allting. Det har varit skönt. Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva det, men skönt känns passande. Samtidigt brinner det inombords. Tårar och smärta som vill ut. En kropp och ett sinne som inte vill känna mer. Men det går inte att stå emot. Det vore dumt att dra ut på det länge till. På jobb häromveckan fick jag plötsligt en dipp. Den kom så oväntat och oberäkneligt att jag efteråt bara känt mig ännu mer labil. Det var fruktansvärt. Som alltid. Det känns som att bröstet fylls av sådan smärta att det inte går att andas mer. Ingen luft ut och ingen in. Kroppen vill explodera och jag spänner varenda muskel jag kan kontrollera. Händerna skakar och i huvudet hör jag mig själv skrika samtidigt som jag tänker ”det är inte sant, det är INTE sant, inte MITT barn”. Vad jag är glad över mina kollegor i dessa händelser. Någon som fångar upp mig ur mitt inre och drar mig tillbaka till verkligheten där allting är i färg. Någon som pratar oavbrutet och som intalar mig trygghet. Inga utrymmen för dumma tankar. Som förkastar de negativa och lyfter upp det jag har och måste leva för. Åh, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om dessa fantastiska vänner. Jag är så trygg med er. Det kunde inte blivit bättre.

Frejas födelsedag närmar sig. Jag vågar inte titta på dagarna. Räkna i kalendern. Vill helst av allt bara hoppa fram till mars och låtsas vidare som om ingenting har hänt. Som om ingenting är förändrat. Fortsätta blunda och tycka att livet är skönt. Men det går inte. Frejas första födelsedag är snart här. Den 4e februari. Jag har fått ledigt från jobb resten av den veckan. Nille också. Jag är rädd. Så förbannat jävla skiträdd är jag. Vad kommer att hända? Hur kommer jag att reagera? Hur hårt kommer jag att slå mig när jag faller? Vilka konsekvenser kommer detta att få? Jag är så rädd att jag brister ut i gråt bara av att skriva orden. Hon skulle varit här, med oss. Hon skulle firat med oss. Ätit sin första tårta. Ballonger... Freja ska få ballonger på sin födelsedag, och jag ska skicka upp dom i himlen så att alla kan se. Viking och jag ska göra en tårta tillsammans, med bara smaskigt innehåll, jag kommer låta honom välja. Tulpaner ska hon också få. Tulpaner vill jag ha, och massvis med tända ljus. Ballonger. Sorg och ett hjärta som saknar en bit. 
Jag vet inte vad vi ska göra egentligen. Men jag tänker inte låta hennes dag gå förbi obemärkt. Samtidigt så vet jag inte vad jag är kapabel till göra den dagen heller. Eller de åtföljande två dygnen. Tiden får utvisa.