Skrället, Kultingar och Vitlök!

Skrället växer så det knakar. Han är fantastiskt charmig och samtidigt en aning enerverande. Han vill vara med överallt och ligger nästan aldrig still. Vilken energi den katten har alltså. Man kan inte hjälpa att man rycks med. Även om han klättrar på stolsryggen för att jaga fatt i min hästsvans eller när han buffar på mina armar så att jag håller på att spilla ut kaffet, så blir jag ändå varm inombords. Han är full av bus och kärlek. Mitt lilla Skrälle.

Påskhelgen har passerat och vi har varit både hemma och en runda ute på landet hos mina föräldrar och stannat över. Alla dessa djur, vilken glädje det tillför. Grisarna främst. Sista natten vi stannade så fick Clarissa (en blandning mellan produkttionsgris och linderödsgris) kultingar. Tio små, helt underbara minigrisar. Båda mina föräldrar är som i extas. Såhär uppspelta var de knappt ens när de fick sitt första barnbarn. Det är roligt att se. Deras ”nya” liv på landet är så annorlunda mot hur de levt tidigare, samtidigt så känns det också helt naturligt. Som att det aldrig varit annorlunda.
Vi har tittat på ett par hus där ute i skogen, på landet, mitt ute i ingenstans. Det är både lockande och skrämmande. Nille vet vad han vill, men jag är desto mer osäker. Jag tror inte att jag är ”färdig” med stadslivet. Jag är rädd för att förlora allt det sociala om vi flyttar ut. Jag har många fina vänner som jag träffar allt som oftast, flera gånger i veckan, och det är bland annat det som jag inte vill ge upp. Inga vänner hade försvunnit, det är jag rätt så säker på, men kontakten med dessa hade blivit än mer sparsam. Men men, att titta är aldrig fel och det kan vara rätt så intressant och nyttigt också. Samtidigt lär man sig att uppskatta det man har. Vi kommer inte att flytta om vi inte skulle hitta vårt absoluta drömboende, varav läget är av största vikt för mig. Landet javisst, men det får inte ligga längre bort än att man kan åka och hälsa på ett par timmar och sedan köra hem igen. 

Idag har vi varit ute i trädgården och rensat lite igen. Nille fortsatte med att riva ner murgröna från den bakre backen och jag rensade ogräs i några rabatter samt i lådorna. Jag gick även en runda med spaden över gräsmattan och grävde upp alla tistlar jag kunde se. Jag vill att barnen ska kunna springa barfota över gräset när sommaren kommer. Jag fick även planterat fyra rader med vitlök. Det ska bli fantastiskt gott och spännande att få nyttja sin egen vitlök i höst. Vitlöken är från mamma och pappas egna odling.

Efter lunch åkte vi hem till Eva och Love för fika i solen en stund. Pojkarna lekte på gården och själen fick påfyllt med ny energi. Också en sådan sak jag hade saknat om vi flyttat för långt bort. Dessa spontana, snabba besök som är så ovärderligt värdefulla för mig.

Tulpanlökarna jag satte i höst har börjat komma upp.

Lite att plantera och lite att bygga, jag önskar mig en till odlingslåda i vår.

Planering av odlingslådorna och vitlökarna.

 

 

Jag saknar Freja. Jag tänker på henne dagligen, men jag gråter inte varje dag längre. Ibland på kvällarna när det varit intensivt, ibland när det varit alldeles lugnt och stilla hela dagen. När jag tittar på månen, när jag väntar på bussen, när jag hör en bra låt, när jag ser någon på stan eller när jag betalar en räkning. När som helst, hur som helst och var som helst dyker hon upp i tankarna och det finns ingenting jag kan göra för att förhindra det. När jag kör bil själv så gråter jag alltid. Alltid. Kanske är det känslan av att lämna saker bakom sig? Att se byggnader och landskap försvinna bakom mig, som i ett försök att fly från min historia. Jag vet inte. Men känslorna är där och levande då. Jag vet andra som fungerar likadant i bilen, som också förlorat ett barn. Jag är inte ensam och det gör mig ledsen men trygg på samma gång. Mina reaktioner är normala. 

Annat "spännande" som hänt sista veckan är som följer: kanelbullarna är uppätna från frysen. Viking lekte Jesus och satte handflatan rakt på en spik (massor av blod men kunde gått värre). Loke försökte mata katterna med popcorn (det gick inget vidare och resulterade i att Skrället gav honom en lavett i pannan). Nille köpte ett rödpunktsikte till sig själv som han under helgen ställt in och anpassat efter mitt vapen, vilket innebär att det numera är mitt och han får leta efter ett nytt istället (nöjd nördig tjej). Pojkarna fick varsin superhjälte dräkt i påskpresent och det var verkligen uppskattat. Jag har även sytt en hel del som skickats iväg, men har fortfarande ett par plagg och tröjor kvar dvs ännu mer terapi-sömnad.