Den bekväma ignoransen...

Äntligen hittade jag en skön ställning i soffan, med datorn i knäet. Foglossningen besvärar mig och det börjar redan bli svårt att hitta helt smärtfria positioner. På kvällarna, när jag varit igång hela dagen, känner jag av det tydligt. Illamåendet likaså. Tänk vad skönt om jag hade fått slippa må så dåligt fysiskt, det borde räcka med allt det andra tunga. Den psykiska bördan. Samtidigt får den fysiska hälsan mig att tappa fokus lite, ibland. Men ibland är det också just den som får mig att må ännu sämre.

Idag var jag hos psykologen, första träffen. En av läkarna hade remitterat mig dit. Just idag har jag ändå känt mig relativt glad i själen. Men jag vet att där finns känslor och tankar som jag behöver få ventilera. Som tur var förstörde mötet inte resten av dagen. Jag är ibland orolig över att jag inte ska komma loss ur sorgen när jag väl tillåter mig själv att känna, och sörja. Men det gick bra och jag gick därifrån och kände mig starkare än jag var när jag kom dit. Trots smärtan som brände i hjärtat.   

Alla rädslor jag har, alla negativa och bittra tankar är helt normala. Som i princip alla runt omkring mig redan har sagt, men det är tryggt att få höra samma sak från en auktoritär och objektiv person.

Suck, känner att jag fastnar lite. Känns svårt att komma vidare. Ändå ville jag skriva om idag. Om första mötet. Men jag får kanske spara lite på detaljerna. Det är så svårt när alla känslor är så ”trassliga”. Ingenting är enkelt eller sådär rakt längre. Med glädjen kommer oron, med oron kommer sorgen och med den kommer paniken över att förlora ett barn till. Efter den slutledningen infinner sig den bekväma ignoransen där jag funnit min balans. Det som gör att jag orkar med att leva just nu. Min förnekelse. Den gör att jag fungerar, även om det i vissa personers ögon kan framstå som att jag är kall och inte bryr mig. Men så är det inte. Jag kan bara inte ännu. När dörren väl har öppnats går den aldrig att stänga igen och mina rädslor för framtiden är bara mina att bära och acceptera.
Men jag fungerar, just nu. Det gör jag. Jag är bara så jävla rädd för hur mina känslor kommer att tvingas in i förändring. Hur de kommer att utvecklas. När jag börjar känna rörelser i magen till exempel. Något som alla längtar efter, men som jag själv fasar något fruktansvärt över. Det kommer vara slutet på denna fasen, förnekelsen. Den period som fungerar bäst för mig. Även om jag vet att den har ett slut. Men jag är långt ifrån redo.
Men för att avrunda, vad psykologen kom fram till, var att jag måste försöka acceptera mig själv i detta. Acceptera att jag är ledsen samtidigt som jag är glad. Acceptera att jag kanske inte kan eller vågar glädjas, men också att jag låter mig känna när lyckan gör sig påmind. Att jag ska vara beredd på att det blir svårare, att det kommer vara psykiskt påfrestande, men att jag försöker förbli snäll mot mig själv och inte kräva att jag ska känna eller tycka en viss sak. Mitt dåliga samvete över att jag inte vågar vara glad t ex. Min längtan efter att vara förväntansfull ska jag inte straffa mig själv över för att jag inte upplever. Sånna saker. Saker som en änglamamma besväras av. 

Det var en annan änglamamma som skrev till mig nyss att hennes läkare som också var änglamamma hade sagt "sorgen  kommer aldrig bli mindre, men glädjen kan bli större. Klarar man det här så klarar man vad som helst". 
Tack för den oväntade kraften, vilka starka meningar! Jag ska klara detta. Jag har överlevt.