Jag kunde inte rädda henne...

Vissa dagar är värre än andra. Vissa dagar bara vaknar man med sorgen hängandes över axeln. Som om man är extra känslig eller mottaglig.

Jag tittar på bilder på henne varje dag, ändå var det som om jag såg henne med nya ögon när jag steg upp imorse. En vanlig dag. En sorgens dag. Jag saknar allting. Hennes små fötter. Hennes pyttesmå fingrar. Lyckan över att just hon låg i min mage. Att pojkarna skulle få en lillasyster. Att Nille skulle få sin efterlängtade dotter.
Jag saknar den naiva människan jag förlorade. Den som aldrig trodde att något skulle kunna gå fel. Den naivitet som många bär, som aldrig har fått smaka på sorgens kalla hand. Jag skulle vilja ha ett liv i ovetskap. Ett liv där jag är för dum för att tro att det värsta kan hända. För tragedier händer inte mig, det händer bara andra. Långt bort.
Det gör ont att veta att det som inte får hända, har hänt. Det som bara händer andra, har hänt just mig. Oss. Det har rivit ner den naturliga skyddsmuren man föds med. Tryggheten. Hoppet. Hur ska man någonsin kunna tro att det aldrig kommer hända igen? Oavsett vad folk säger? Oavsett vad riskerna är? Minimala… men så vadå? Det som inte FÅR eller SKA hända har ju redan hänt! Det finns ingenting som kan intala mig att det inte kommer att hända igen. Oavsett hur liten risken är. Min skyddsmur är sprängd i bitar och jag står naken inför verkligheten och alla kalla känslor och scenarier som jag vet, som jag VET kan hända. För det händer hela tiden. Andra. Och mig.

Jag är sjukskriven nu. Har varit ett tag. Kroppen mår inte bra. Psyket följer snällt efter i fotspåren. Jag är ok, fast ändå inte. Om en dryg vecka ska jag träffa psykologen.
Dagen börjar närma sig då jag är lika långt gången som den dagen när jag började störtblöda med Freja. En milstolpe? Så var det en gång, men inte längre. Jag följer andra mammor som börjat slappna av. Nu är ju värsta tiden förbi, skriver dom. Jag vill också slappna av. Vara förväntansfull. Längta. Men det händer inte, inte förrän jag har ett levande barn i mina armar.

På bilderna ser jag hur livet rinner ifrån henne och jag är så hjälplös. Jag kan inte göra någonting. Jag kan inte rädda mitt lilla barn. Frustrationen idag är den samma som den var då. Den river i mig. Sliter mig sönder och samman. Får mitt hjärta att blöda och kroppen att protestera. En fruktansvärd känsla av maktlöshet griper tag i mig och jag bara skriker. Jag kunde inte rädda henne. Jag kunde bara se henne dö. En del av mig dog med henne. Jag kunde inte. Förlåt mig.