söndag 1 maj 2016

Präglade minnen.


En del minnen har präglat mig. Blivit ett med mig som person. Det är så märkligt, inte mindre smärtsamt. När jag tillexempel tar på mig min Billy Idol rock t-shirt så slungas jag tillbaka i minnet av att jag ligger på britsen i det vita, sterila rummet på kvinnokliniken, snart med beskedet att jag öppnat mig 10cm och har buktande hinnblåsor. Jag är där i samma veva som jag drar tröjan över huvudet på morgonen. Utan åtanke. Utan vilja. Minnet är präglat i tröjan. Likadant varje gång jag lagar korvstroganoff med ris, då knyter sig magen och jag känner smärtan som plågade mig samma kväll som hon föddes. Det var den rätten jag kämpade med samtidigt som jag brottades med, vad som skulle visa sig vara, förlossningsvärkarna. Jag minns hur jag grät av smärtan mellan tuggorna då smärtan eskalerade snabbt mot slutet.
Var gång jag sätter mig i bilen och tittar upp mot huset och vardagsrumsfönstret, så är jag tillbaka ett år när jag packat in mig själv bakom ratten på väg till kvinnokliniken. Oron i blicken från Nille som stod och såg tillbaka på mig. Han tyckte jag skulle ringa taxi, men jag kunde inte vänta på den. Tänk om jag satt mig i en taxi! Hade jag kunnat göra det överhuvudtaget idag då? Allting som hände, allting jag upplevde däromkring hennes födelse, har etsat sig fast i vardagen. Små detaljer blir stora, starka och färgrika minnen. Minnen som plågar, minnen som är allt jag har kvar. Jag är rädd om minnena även om det är bottnade i sorg. Jag är sorgen personifierad. Så känns det.

Jag saknar henne så mycket. Jag saknar henne varje dag. Varje andetag. Allting i mig gör ont när jag tänker på henne. När jag sätter mig i bilen, när jag lagar mat, tar på mig kläder, duschar, handlar, går och lägger mig. And so on. Hon finns där ständigt och konstant. Även om jag har en bra dag. När jag skrattar och ler. Hjärtat gråter efter henne och jag tycks aldrig bli fri från tårar.
Jag behövde få lätta på trycket lite. Få gråta. Skrika. Sörja högljutt och smärtsamt. Jag blir så trött. Utmattad. Likgiltig.

Fan.   

2 kommentarer:

  1. Älskade älskade älskade Lova. En sån fruktansvärt orättvis tragedi du får befinna dig. Om jag bara hade kunnat göra något för att lindra din plåga! Det går inte en dag utan att jag tänker på dig!!!
    / Sheima

    SvaraRadera
  2. Älskade älskade älskade Lova. En sån fruktansvärt orättvis tragedi du får befinna dig. Om jag bara hade kunnat göra något för att lindra din plåga! Det går inte en dag utan att jag tänker på dig!!!
    / Sheima

    SvaraRadera