Jag blev överraskad i lördags. Enormt. Nille och jag skulle åka och spela airsoft, vi var medbjudna av Love, men vad Nille inte visste var att han skulle på sin egen svensexa. Det visste jag. Det jag inte visste var att jag skulle på min egen möhippa. Det visste Nille. Ett rent och skärt dubbelspel som pågått sen ett par veckor tillbaka.
Det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Nästan alla var där. Alla som står mig så nära. Fina Camilla var sjuk och ett par andra fick inte ihop det i kalendern. Men tanken fanns och jag fick höra hur älskad jag var ändå.
Love som planerat i stort sett allting fick styra upp lite regler inför spel. Det är ju trots allt bara jag, Nille och Love som spelar airsoft. Eftersom airsoften är ett gemensamt intresse, för mig och Nille, så hade de planerat att ha både svensexan och möhippans första del tillsammans. Vilken uppslutning. Tänk vilken lycka, att få dela med sig av sitt stora intresse till alla sina närmsta vänner. Jag som har pratat så mycket, berättat, kärleksförklarat airsoften, fick nu äntligen dela med mig av den till de finaste människorna jag vet. Både killar och tjejer.
Vi delade upp oss i lag och spelade. Många var nervösa, rädda, osäkra. Hur ont gör det? Så efter första träffen började det att släppa för de flesta. Rädslan över smärtan är också den som ger adrenalinkicken, viljan av att inte förlora, inte bli sedd, röra sig framåt och skjuta ut sitt motstånd. Innan de skjuter dig! Vilken kick!
Många höga skrik. Många galna svordomar flöt över lokalen, men framförallt överöstes det av skratt. Ni var så många som hade så roligt och så många som idag känner att de måste få spela igen. Jag log och skrattade ända in i själen. Det var en av de bästa upplevelserna på länge, även om jag blev skjuten av Kron med ett skott rätt i pannan. Tack för den!
Efter airsoften grillade vi korv utanför lokalen (pappa lekte Macgyver och räddade grillen med några krukskärvor (!?) och lite vilja), sedan gick vi upp en bit i skogen och sköt pilbåge. Första gången för mig och jag tänkte att jag i alla fall måste testa. Första pilen flög ca 4 m fram och dök i marken. Men andra satte jag på tavlan. Nu kan jag bocka av det på min Bucketlist.
Efter skjutspel delades gänget upp i två och Nilles svensexa fortsatte hemma hos Love för öl, sol och andra spel. Jag åkte med glada och galna tjejer hem till mig för att lämna vapen samt hämta lite ombyten. Sedan drog hela möhippa-truppen vidare hem till min lillasyster Moa. Där dukades det upp supergott snacks, sådant som tjejerna vet att jag gillar. Lakrits, choklad, nötcreme (Åh himmel), salami, chips och massor av annat gott. Några duschade och vi andra skålade och drack skumpa (alkoholfri för mig förstås).
Jag fick sedan en stor korg med små paket i. I varje paket låg där ett par trosor som var och en av tjejerna hade köpt. Min uppgift var att gissa vem som hade köpt vilka. Det var INTE lätt. Men fan, jag lyckades nästan gissa alla rätt. Woho! Vilken rolig ideé, och nu har jag en helt ny tros-garderob också. Tusen tack!
Såklart var jag tvungen att skämma ut mig lite och fick därför gå runt i ett av trosplaggen, vilket blev en stringbody i svart spets som min tokiga syster hade köpt (DEN gissade jag för övrigt rätt på utan eftertanke). I know that bitch!
Jag fick tvätta av allt mitt smink och sedan skulle min underbara Sandra (som förutom Fransteknolog även är utbildad makeup-artist) sminka mig inför utgång. Så underbart att bli ompysslad och samtidigt omringad av alla fantastiska vänner. Jag känner mig så jäkla rik. Jag är så rik på vänskap. På kärlek från folk omkring mig. Det läker mitt hjärta. Det är (som min fina Emma skrev) som en varm kram runt hjärtat. Ni når ända in och jag älskar er så starkt att jag blir alldeles tårögd bara jag tänker på det.
Under tiden jag sminkades fann tjejerna nya vänskaper i varandra, då de flesta utav dom har en relation till mig på olika håll. Visst har ett par av dom setts förut, men aldrig spenderat en hel dag tillsammans, i skratt, i skålande och roliga aktiviteter (i krig med vapen som skjuter ca 100m/s finner man lätt ny vänskap). Nya vänskapsband knöts i lördags och det är den största gåvan för mig. Att jag får dela med mig av er till varandra. För ni är helt fantastiska människor, godhjärtade, vackra och intelligenta och det har ni alla gemensamt.
När sminkningen var klar fick jag beröm som lyfte mig till himlen. Tänk vad sånt gör för ens självkänsla? Att för höra att man är vacker. Det värmer och det gör något med insidan. Jag fick ett minne också, ett tjockare papper med en pussmun från var och en av dom. Deras namn stod skrivet vid sidan om. Så annorlunda och fint minne. Tack!
Från lillasysters lägenhet marscherade hela ligan i strålande sol till Vespa, som är en av mina absoluta favoritrestauranger. Jag älskar pasta och nu när jag mår så illa som jag gör så var det ett säkert kort. Inte värsta dyra restaurangen, utan bara så himla... lagom. Så bra. Precis så som jag hade velat ha det, om jag hade fått vara med och planera (vilket jag för övrigt inte var, jag var fast besluten om att INTE ha en möhippa nämligen, jag ville ju inte bli utskämd eller förlöjligad.)
Dessa tjejer alltså. Vilken underbar middag. Sheima höll ett kort och litet tal, sa några få meningar om hur stark hon tyckte att jag var och hur hon tänkte på mig i sina egna motgångar, hur hon många gånger relaterade eller fann inspiration ifrån mig. Ord som fick mig att gråta. Av tacksamhet. Av sorg. Av känslan av att det var ok för mig att falla, att inte alltid vara så stark. Jag kunde gråta för jag visste att styrkan inom mig har jag fått till stor del utav henne, och ifrån alla ni andra som satt runt bordet. Det blev oerhört känslosamt och mycket tårar. Men vilken känsla. Att sitta där bland er, få gråta, få berätta hur mycket ni betyder för mig, hur mycket jag älskar er. Att ni var där. Att vi fick dela detta tillsammans. Det är så ofantligt stort för mig och det är inte utan att jag sitter här och gråter nu när jag försöker återberätta.
I sorg finner man tyvärr att en del vänner försvinner bort, förloras. Men det kan också bli så att de som stannar kvar kommer desto närmre. För man är naken. Man blottar sig. Båda två. En risk man tar och jag vet att inte alla klarar av det. Jag har förlorat en väldigt nära vän på grund av det. Men det går inte att döma ut dom för det, smärtan och sorgen efter ett förlorat barn nästlar sig in i allting och alla runtomkring en. Lämnar ingen opåverkad. Men det är fantastiskt vackert att se, och att känna att jag har blivit rikare. Att jag har så mycket mer kärlek i mitt liv sen Freja föddes. På ett sätt finns hon i er också och den vetskapen ger mig styrkan att fortsätta.
Efter en utsökt middag vandrade vi tillbaka till lillasysters lägenhet där Nilles svensexa hade landat efter en krogpizza och en inställd biljardrunda (en hel del hade troligtvis aldrig kommit in på biljarden då de var en aning överförfriskade, men de var hur glada och nöjda som helst ändå, inte minst Nille.)
Några begav sig hemåt strax därpå, men de flesta stannade tills vi själva valde att röra på oss. Det var riktigt roligt att hela gänget började dagen tillsammans och sen fick avsluta tillsammans, möhippan och svensexan. Jag har nära vänner, både killar och tjejer, så därav kunde det inte blivit bättre för mig.
Folk dansade, pratade och skrattade. Glädjen i andras ögon värmde mig och även om jag inte orkade stå eller ännu mindre kunde dansa pga smärtan i höften, så njöt jag till hundra procent ändå. Jag var i världens bästa sällskap. Med de människor jag älskar mest.
Den starkaste medicinen för ett blödande hjärta i en trasig själ. Det är Ni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar