Brutalt tvång, Bärbuskar & en annorlunda morsdag!

Loke har feber. Haft hela helgen och näsan den rinner med tjockt grönt. Stackaren, i denna värmen är det inte lätt. Jag har fått sitta med honom ute på altanen sena kvällar för att svalka en aning. Nätterna är kantade med gråt och febernedsättande. Men det är ok. Han är ok. Jag är såklart trött när jag blir väckt, men jag tänker på vad som komma skall och jag jämför med hur Loke sov för bara drygt ett år sedan. Då vaknade han runt 15ggr varje natt. Jag också, såklart. Det var terror, men vi överlevde det också. När jag tänker efter finns det inte mycket som jag känner att vi inte kommer klara av längre. Förutom förlusten av ännu ett barn. Det är min största oro och min värsta fasa. Bara tanken på det är fruktansvärd och får mig att krascha mentalt. Jag överlever det inte. Jag kan inte ens föreställa mig det. Likväl, hände det en av mina änglamammor som jag lärt känna. Hon förlorade nyligen sitt andra barn, som dog i magen bara någon vecka innan beräknad födelse. Det är hjärtskärande och jag har gråtit många tårar för henne och för hennes nu två små änglapojkar. Samtidigt är hon min hjälte. Jag ser på henne och känner både mod och hopp. Hon är så jävla stark att jag får gåshud. Hon är stark för att hon tvingats så brutalt till det. Det är orättvist.

Trädgården fortsätter att växa och utvecklas. Det är min fristad, som jag så många gånger berättat om. Jag glömmer saker, jag kopplar bort tankarna. Jag njuter och jag trivs. Jag rensar ogräs i den mån kroppen orkar med, det är inte mycket, men lite är ändå lycka.

I odlingslådorna har mycket kommit upp och rädisorna har vi redan börjat skörda. Helt underbart. Jordgubbarna tynger ner plantorna med stora klasar och Viking frågar ungefär en gång i halvtimmen om de är mogna ännu. Häromdagen rensade vi rent runt hallonbuskarna och till min glädje har de kommit massvis med nya skott. Jag hoppas på en ordentlig bärsommar och då ska jag lära mig att göra både saft och sylt. Amerikanske blåbär, gula hallon, hösthallon, jordgubbar "maxim", jordgubbar "pink panda", smultron, röda vinbär, svarta vinbär, vita vinbär, krusbär och björnbär. Allt detta växer i vår oas till trädgård. Har jag missat några bär? Vad finns det mer? Jag vill odla allt!

"Svarta" och ljuslila tulpaner som jag planterade i höstas.

 

 

Katterna trivs i värmen, även om de emellanåt gärna håller sig inomhus trots att dörren står öppen. Det är bara Mithras som nästan alltid är ute. Han är sjuk. Hans ena lunga är vätskefylld och den andra har bara viss funktion. De tror att det är någon form av tumörer, men det har inte gått att se helt klart på röntgen. Han går på vätskedrivande och har gjort så i ett halvår nu. Han verkar inte må dåligt, men föredrar som sagt att hålla till utomhus, vilket jag låter honom. Där kan han andas frisk luft och få njuta av sin sista tid i livet med precis allt som naturen har att erbjuda. Han håller bara till i trädgården och kommer alltid in på kvällen när jag kallar. Älskade Mithras, som jag kommer sakna honom när han inte längre finns med oss. Jag försöker att uppskatta honom mer just nu. Vill att han ska få ett så bra liv som möjligt. Någon gång tar tiden slut, och jag känner mig förberedd på det.

Skrället, Zeke och Mithras.

Morsdag måste jag berätta lite kort om också. Den dagen började i panik. Under natten vaknade jag av fruktansvärda smärtor i magen. Det krampade och gjorde så ont att jag inte kunde andas. Smärtan drog igång alla känslorna jag fick när jag födde Freja och jag kände nästan likhet med den förlossningssmärtan jag upplevde då. Men smärtan klingade av och jag somnade om. Vaknade av Viking som väckte mig på morgonen, gick upp och satte på en film till honom och gick på toaletten. När jag kröp tillbaka ner i sängen kom allting tillbaka. Smärtan högg tag i mig och jag fick panik. Jag väckte Nille och sa att jag hade ont och att jag måste åka in. Han drog på barnen kläder och packade ut oss i bilen. Klockan var nog strax efter 6 på morgonen. Det kändes bättre i magen när jag kom fram till KK, men jag visste ändå inte om det bara var en snäll vilopaus och om smärtan skulle komma tillbaka snart igen. Jag visste att det var tidigt i gravidieten, så inget kan med andra ord göras för att förhindra om något går fel. Men ovetskapen tär på mig och jag måste få veta. Hade jag börjat öppna mig? Hade kottens hjärta slutat att slå? Var det påbörjat missfall? Etc.
Jag fick en säng, en filt och en kräkpåse. Urinprov, Hb och CRP togs. Det enda som visades var mitt fortsatt låga järnvärde, som ändå var helt ok enligt mig. Jag låg strax över 100, och jag brukar sjunka ner till 80 innan jag lyckas få upp det igen.

Jag fick vänta i nästan 2 timmar, sen fick jag träffa läkaren. Frågor. Svar. Nervositeten kröp över hela mig. När jag lade mig i stolen för att läkaren skulle göra vaginalt ultraljud på mig, kom tårarna. Då kom ångesten, och jag insåg att nu kanske jag hade förlorat detta barnet också. Tänk om inte hjärtat slår? Mina tårar bara rann och jag kände frukatnsvärd skuld över att jag inte vågat älska detta barnet så öppet som jag gjort med de andra. Ångest över att jag försöker förtränga att där finns en liten i magen. Endast för att skydda mig själv. Smärtan i att förlora gör för ont för att jag ska kunna känna glädje. Men att känna skuld är ju också ett sätt att känna kärlek.
För varje sekund som läkaren drog ut på tiden föll fler tårar och jag kände hur livet rann ifrån mig. Läkaren var mycket noggrann och tystlåten. Jag klarade inte av att se på henne tillslut. Ville inte att mina ögon skulle tolka in något. Men… sen visade hon mig. Kottens hjärta slog. Livmodertappen var lång och helt sluten. Där fanns gott om fostervatten och moderkakan såg fin och stor ut. Inga blödningar. Inga hematom. Inga konstigheter alls. Kotten sprallade till och jag fick som ett hårt slag mot själen. Lättnad. Glädje. Oro. Ångest. Skuld. Kärlek. Tacksamhet. Förlåtelse.
Smärtan kunde hon inte riktigt förklara, mer än att det berodde på graviditeten, men att allting ändå såg bra ut. Om det vill sig illa, så vill det sig illa och det finns ingenting som de kan göra för att stoppa, mer än mildra smärtan. Får jag ont igen får jag absolut komma in, men det är inte förrän i vecka 18-19 som de faktiskt kan gå in och försöka försluta tappen tex. Gör man det för tidigt är det nästan garanterat med missfall pga att man är där inne och ”petar” ändå. Information som känns bra för mig att veta. Information som jag egentligen redan vet om. Men jag behöver få det bekräftat. Om det finns belägg för oro eller tvärtom.
Så Nille hämtade mig och där hemma möttes jag av blommor och frukostbullar. Resten av söndagen spenderades med nära vänner och deras barn. Grillkväll med bad och bubblor i trädgården. En fantastisk eftermiddag som jag uppskattade enormt även om jag stundvis var ganska så trött, både i hjärta och kropp.
Idag är jag i vecka 14+5. Nu vill jag att tiden ska gå fort. Jag vill våga älska, längta och känna glädje över det lilla livet.