Blod, Svett & Tårar!

Det kändes skönt att få skriva av sig på bloggen häromdagen. Alla tankar som jag dragits med länge vad gäller kön på bebisen. Jag har verkligen våndats. Men, nu känns det mycket, mycket bättre. Jag är betydligt mer förväntansfull inför ultraljudet imorgon, än vad jag känner mig orolig över vad det kommer visa för något. Pojke eller flicka, det känns som att det faktiskt inte spelar någon roll alls längre. Även om jag fortfarande tror att det är en pojke. Nu när jag fått ventilera ut känslorna så har jag också någonstans lyckats bearbeta dom, försonats med dom. Nu är jag bara nyfiken och glad. Det är stort för mig och jag försöker att ta tillvara på sinnesstämningen till fullo.

I fredags körde vi upp till mina föräldrar som bor i skogen mitt i Skåne. Mamma och pappa skulle passa barnen då vi bokat en airsoft bana i Vinslöv hela lördagen. Detta har varit planerat sen ett tag tillbaka och jag hade naivt hoppats på att jag inte skulle vara så ”gravid” som jag faktiskt är när det var dags för spel. Kroppen är som sagt inte min bästa vän för tillfället och jag känner mig ledsen över att jag inte kan röra mig eller aktivera mig så som jag vill. Oavsett skulle det bli riktigt roligt att få komma iväg, umgås med härliga människor och få se nya banor.
Vårt lag M.P.U och ett annat skojfriskt gäng slöt upp och blev totalt runt 16 personer. Vi samlades utanför en stor gammal lagerlokal som byggts om för airsoftspel. Totalt sex våningar, varav spel på två. Det var en hel del trappor samt miljoner olika vinklar att skjuta eller skjutas ifrån. Det var svårt när man inte kände till banan, men det gav många nya adrenalinkickar just på grund av det också.
Jag var inte med i alla spel, men kunde ändå prestera och bidra på olika sätt. Det var riktigt roligt.
Vi grillade också och det blev en hel del taktiksnack och återberättande. Det känns bra att de andra spelarna inte heller tar hänsyn till mig eller till mitt tillstånd. Det har jag personligen sagt ifrån om. Jag blir inte annorlunda behandlad bara för att jag är tjej, och inte mindre skjuten för att jag är gravid. Det är på lika villkor, bortsett från att jag får betydligt mer förståelse om jag avstår spel för att jag är trött. Det är jag tacksam över. Jag var orolig i början över att berätta för killarna att jag var gravid, jag var rädd för att ingen skulle vilja spela med mig när de fick veta. Men jag har bara fått positiva kommentarer. Att skämta om mig på min bekostnad tycker jag också är helt ok, det är i välmening och känns bara kul att man är på samma nivå som de andra. Jag kommer fortsätta att följa med på alla airsoft-event, samt spel på torsdagar, just för stämningen, miljön och de fantastiska människorna inom sporten. Även om jag inte kommer att spela längre. Airsoft-snack är ju också roligt, samt att få mecka lite med alla vapen och tillbehör. Riktigt nördigt, jag vet, men det sticker jag inte under stol med.

Jag känner mig lika trött i kroppen idag som jag gjort de andra dagarna. Har inte mer ont heller, vilket känns bra. Jag tog det lugnt och jag lyssnade på kroppen och på mig själv. Jag tog inte ut mig fullständigt och det är tacksamt. Dock har jag en hel del fina blåmärken. Rumpan är prickig och låren lila. Undrar nästan om alla vapen kronade max 110m/s med tanke på följdeffekterna. Eller så beror det helt enkelt på att jag har mer blod i kroppen, samt vätska och hormoner.
Vi körde lite olika spel, presidenten, på tid och utan. Snabba spel, inga liv, med två knack osv. Vid ett tillfälle var jag ensam kvar i laget, då de andra blivit utskjutna. Jag hörde Nille ropa och fick på så sätt förspång då han röjde sin position, vi spelade mot varandra den rundan. Jag tog mig framåt, redo för att komma åt honom från ett annat håll än framifrån. Dum som jag är gjorde jag tabben och bytte aldrig magasin som jag brukar göra innan jag rushar in i en väntad strid. Jag dök således upp från sidan med klar sikt på Nille som hukade sig bakom en oljetunna. Men han var inte ensam. De var tre personer kvar i motståndarlaget och alla var ute efter mig. Jag tryckte av och sköt ett par snabba skott sedan låste sig vapnet för magasinet var tomt. Nille hade vid det laget hunnit vända sig mot mig och sköt mig rakt i pannan. Vilken adrenalinkick, även om jag förlorade. Dock tog träffen illa, precis ovanför skyddsglasögonen och under baklavan som jag dragit ihop till pannband. Det såg betydligt värre ut än vad det var och Nille hade lite ångest och dåligt samvete efteråt. Antar att vi är kvitt nu, eftersom jag i tidigare spel skjutit honom med full-auto rakt i sidan. Spelets regler. Ger man sig in i leken får man leken tåla. Svårt att förklara för andra ibland bara. ”Vad har hänt i pannan?” ”Eh, jo min man sköt mig i huvudet!”

Sofia skulle testa spela för första gången!

 

Förberedelser...

 

 

 

 

 

Man kan inte vara camo överallt!

 

 

Lite insyn från banan.

Sikt ner från en våning till en annan.

Lite snack mellan spel.

 

Lördagen bjöd på mer än bara blod och svett. Jag har letat barnvagn ett tag också och under veckan dök den upp, på blocket. Min drömvagn. En Emmaljunga Mondial duo i serien White Leatherette med classic chrome Chassi och robusta däck som tål alla väglag. Precis en sådan har jag fantiserat om sen jag väntade Viking för fem år sedan. Tills nu. Vill jag, så ska jag, och Nille har samtyckt vilket känns jättekul. Det är viktigt att vi tycker om barnvagnen båda två.
Det var ett bra pris dessutom och bara 15min ifrån Vinslöv, och jag kunde därför passa på att köra iväg en runda från airsoften för att titta på den. En av M.P.U spelarnas flickvän Sofia följde med mig och det var jätteskönt att slippa göra det själv. Nille hade följt med annars, men han litade på mig och lite tjejsnack i bil är aldrig fel. Det blev en rolig tripp. Känslosam också och när jag såg vagnen fick jag lägga locket på för att inget skulle bryta igenom. Jag köpte vagnen och säljarens man hjälpte till att packa in den i bilen. Väl där kom känslorna ikapp och jag bröt ihop. Glädje. Sorg. Så delade känslor och så fruktansvärt jobbigt att vara så labil. Så fort jag vågar känna glädje över bebisen i magen så kommer skuldkänslorna gentemot Freja. Som om jag inte har rätt för att vara glad över detta barnet. Det gör ont att vara förväntansfull. Det är ett långt och invecklat lärande och jag försöker så gott jag kan med att bara hänga på och tillåta känslorna att gå bärsärk. Jag tror att jag behöver ”boa” och förbereda mig tidigare denna gången. Småsaker som att köpa vagn, sy kläder osv. Det är redan svårt att acceptera tanken att vi ska få en regnbågsbebis, men alla dessa moment tar mig framåt, en liten bit på vägen. Samtidigt som vissa kan tycka att det är bättre att vänta så länge som möjligt, så känner jag också emellanåt, men jag har bestämt mig för att följa hjärtat i detta. Även om det är tidigt, sent, opraktiskt eller onödigt. Jag gör det som känns bäst i hjärtat. Bara det kan vara det rätta för mig.