Vi vill ju bara få ett barn...

Jag har funderat en hel del och krigat med dessa tankarna ett bra tag nu. Jag har varit ovillig att skriva ner det på bloggen. Tills nu. Jag har varit rädd. Osäker på om det jag känner är rätt. Så jag påminner mig själv om att jag skriver för mig själv, men även av att jag vet att mina känslor och tankar nu är ok. De är bekräftade av båda läkare och psykolog som normala. Normala för att komma ifrån mig, med min historia och bakgrund. Jag har även förstått att jag inte är ensam i dom. Att andra mammor och pappor tänkt likadant. Varit rädda för precis samma sak. Därför känner jag mig nu tillfreds med att skriva ner dom. Det kan ju hjälpa någon annan, och då hade det betytt mycket för mig.

Jag har nu gått in i vecka 19 och det är dags för rutinultraljudet nästa vecka. Då kommer vi att ta reda på vad det är för kön på kotten i magen. Och det är just det som är det svåra. Jag ska vara helt ärlig. Jag vill inte ha en flicka!
Jag tror och hoppas innerligt att det är en pojke. Så har jag känt länge. Jag har varit så säker på magkänslan, att den både har lugnat min oro och stillat mina tankar. Blockerat det jobbiga. Det har fungerat bra. För mig. Tills nyligen, då jag insett att jag faktiskt kan ha fel. Det kanske inte är en pojke. Det kanske är en flicka!

Panik.

Rädsla.

Oro.

Ångest.

Tårar som rinner okontrollerat. Varför?
Innerst inne bör ju inte kön spela någon roll. Det gör det ju verkligen inte. Vi vill ju bara ha ett barn. Ett barn som vi får behålla. Ett barn som inte dör ifrån oss. Ett litet syskon till alla tre. Det är bara det vi vill. Det absolut viktigaste! Att vi får vår regnbågsbebis. Vårt ljus och vårt nya hopp.
Men ändå… dessa känslor. De går inte att styra över. De kommer med full kraft och jag kan bara andas och följa med. Allting känns mycket lättare, rent mentalt, om det skulle vara en pojke. För jag har ju redan fått två pojkar och de lever. Min enda erfarenhet av att vänta en flicka är Freja och hon dog. Det går inte att applicera sorgen på detta barnet, det är fel, men sorgen letar sig in i allting ändå och nu har det blivit så, att sorgen blivit nästlad till vad det är för kön på bebisen. Vilket jag vet, jag vet, låter helt sjukt. Det är inte så. Men det upplevs ändå så. För mig.

Jag känner mig ganska labil i mina tankar. Allting känns dubbelt. Skräcken över att få besked att det är en flicka, samtidigt som jag i hjärtat också kan känna som en liten, svag ljusglimt om det skulle visa sig vara en lillasyster till. Det är så tokigt, jag vet. Känslorna går åt alla håll. Men jag försöker lära mig att låta det vara så. Låta tankarna komma, acceptera dom, låta dom gå vidare. Om och om igen.

Jag är rädd för kommentarer. Kommentarer som menar väl men som ändå gör ont. Vad folk tror eller känner på sig är sin ensak och det är helt ok. En magkänsla är inget annat än en magkänsla. Men ibland känns det som om en del hoppas att det ska vara en flicka, för att de tror att det hade varit det bästa för mig. Det jag vill. När det egentligen bara är det bästa och lättaste för dom. Jag försöker att inte bry mig, att inte ta åt mig. Men många ord går rakt in i hjärtat och svider, samtidigt som de är menade endast för att vara snälla. Jag umgås inte med idioter. Jag har bara fina, underbara och vackra själar omkring mig. Personer som älskar mig och som bara menar väl. Verkligen. Och jag förstår att man inte vet vad man ska säga. Jag förstår att det är svårt. Jag har själv uttryckt mig så till andra mammor innan jag själv visste vad jag pratade om. Innan jag förlorade Freja så trodde jag naivt att man någonstans ”kom över det”. Vilket är urbota korkat. Men jag tänkte ju också så. För jag var naiv, jag var lycklig och jag hade aldrig förlorat ett barn. Jag har en helt annan insikt idag. Förståelse för de som har utsatts för det värsta som kan hända en förälder, men också förståelse för de som inte har det. Jag känner mig klokare. Bättre, än innan. Även om jag nog vill påstå att jag varit en hyfsat snäll människa även innan också, men mina tankebanor har förändrats. Till de bättre. Även om det innebär att det är fullständigt kaos i huvudet på mig, och att jag kan vara superglad ena sekunden för att sedan bli livrädd och skitledsen i nästa. Över samma sak! Det låter galet, men det är precis rätt.

Så. Jag behövde få ner dessa tankar jag har haft. För att kunna fortsätta i sorgeprocessen och för att kunna bearbeta reaktionerna efter vi varit på ultraljudet. Jag känner i hjärtat att det inte spelar någon roll om det är en flicka eller pojke. Det är så jag känt förut. Men rädslan och sorgen målar upp en bild som inte stämmer med verkligheten, och det är den som jävlas med mina känslor. Det är den bilden som måste bort, och den kan bara försvinna efter att jag fått beskedet. Först då kan jag gå vidare.
Jag vill ju bara få ett barn.