Preggosaurus!

Barnmorskebesök i veckan. Skönt att få prata av sig lite, känna att någon håller koll på mig och på graviditeten. Känns som att jag emellanåt glömmer bort att tänka på att jag är gravid, och det är egentligen bara positivt, för det innebär att jag faktiskt mår helt ok de dagarna. Smärtmässigt, både fysiskt och psykiskt.

Kontrollerna då! Jo, blodtrycket var lagom lågt som det brukar vara, 100/50 och järndepåerna (P-Ferritin) är förstås tömda. Tror mitt värde låg på 5 av ett referensintervall mellan 13-148 ug/L. Inte mycket att hänga i granen med andra ord. Dock var mitt Hb fortfarande över 100, närmare bestämt 107 och har således bara sjunkit från 110 från förra mätningen. Det är bra. Jag utgår alltid från graviditeten med Viking då jag låg ändå nere runt 80 i Hb, och allt därefter är jag nöjd med. Jag har faktiskt varit duktig och tagit mina järntabletter varje dag också, sen vecka 8 ungefär. Borde ta fyra om dagen, men har hittat en balans med att kunna ta en om dagen som fungerar. Biverkningarna från järntabletterna är förutom förstoppning också förstärkt illamående, och då jag ännu kräks och får medicin mot det så är järntabletter knappast något jag föredrar att stoppa i mig.

Däremot var mitt urinprov inte helt bra, det visade på ketoner, och hur mycket jag än har kräkts tidigare graviditeter så har jag aldrig haft ketoner i urinen förut. Min barnmorska reagerade ganska starkt på provet och tittade på mig med stora ögon, som om hon förväntade sig att jag skulle ramla ihop när som helst. Men jag mådde ”bra”. Hon frågade om jag inte äter ordentligt, men det gör jag och frukosten hade jag fått behålla med. Vi skyllde ändå på kräkningarna eftersom jag senast spydde upp lunchen dagen innan provet, men nu i efterhand blev jag orolig. Hur kan det visa sig så pass långt efteråt? Det har ju aldrig gjort det innan? Någon av mina fina sjuksköterskekompisar som vet? Ni som känner mig.

Jag har även gått upp runt 12kg nu och det känns väl sådär. Det är ganska mycket för att bara vara halvvägs, men å andra sidan så har jag svullnat enormt i fingrar, ben och armar. Redan i vecka 15 tror jag att jag hade gått upp 9kg och då är ju bebisen inte mer än 10cm lång och väger knappa 70gram. Så… med det sagt, det är mest vätska i min kropp just nu. Senaste veckorna har vikten stannat av lite mer, vilket kanske vittnar om att hela min kropp redan är sprängfylld med blod och vatten ända ut i fingerspetsarna. NU kan jag väl knappast svälla mer? Förutom vad lillebror ska väga förstås. Pust… tungt är det ändå såklart. Med Viking gick jag upp 19kg totalt och med Loke 23kg, men med honom var startvikten aldelles för låg, bara 49kg vilket innebär att jag i slutändan hamnade på samma förlossningsvikt på båda pojkarna. Min idealvikt är 52-53kg och det har jag haft turen att lyckas gå ner till igen efter alla barnen. Trots att jag inte har ammat. Min ämnesomsättning är nog en av de få sakerna jag faktiskt tycker om med min kropp. För jag kan äta bara godis om jag så skulle vilja, och vågen står ändå stilla. Det andra positiva, till följd av graviditeten, måste vara brösten som ökat från A till stor C. Det är åtminstone kul, att få ha bröst igen. Det tycker mannen också (harkel harkel).

Foglossningen är dock ganska så illa nu. Jag har fått hjälp med kryckor. Smärtan förstör ändå så mycket. Hela vardagen blir bitter och negativ när jag har ont i kroppen. Det är svårt att kunna glädjas åt de små sakerna då. Vissa dagar känns de bättre än andra, men det värsta är när jag vaknar på morgonen och jag redan har svårt för att stödja på benen. De dagarna är skit. Då kan jag inte prestera någonting alls och jag får mer eller mindre avboka och skjuta fram mina planer helt. Att gå med smärta sätter perspektiv på ett och annat också. Jag känner starkt medlidande med några av mina vänner som kämpar med dagliga smärtor och som tyvärr kommer att tvingas göra så livet ut. Jag känner mig med ens tacksam och kan trösta mig med att "min" smärta i alla fall försvinner. Det gör inte deras. Ni ska veta att jag tänker mycket på er.

Fick förresten ett gravidryck häromveckan. Åtminstone vill jag nog skylla på hormonerna. Fick för mig att bleka håret och bli blond igen, så det gjorde jag. Rundade av hos frisören med att lägga i lite blonda slingor samt en toning (?) för att ta bort det gula som lätt blir av att man bleker sönder håret. Nu är jag nöjd… fast ändå inte. Jag blekte för att jag egentligen överväger att färga håret starkt ceriserosa. Likt det jag hade när jag träffade Nille. Det var några år sedan förstås, men jag har saknat det i många år, men inte kunnat färga det pga jobb. Trist när sådant ska styra ens utseende eller personlighet. Av samma anledning avvaktade jag länge med att tatuera armarna, tills Freja dog och allting förändrades. Idag tänker jag att jag aldrig ska känna mig hindrad över att göra något som hjärtat vill, om det så är att tex färga håret eller tatuera sig. Man lever bara en gång och livet är kort och ömtåligt. Omgivningen får anpassa sig därefter, eller så löser jag det på annat sätt. Det är min tur nu.
Köpte förresten en tröja som bäst beskriver mig just nu, Preggosaurus. Och nedan bjuder jag på en bild på det gula, efter tredje blekningen, haha. 

 

Förresten, om Viking (som nu utvecklats till en mini-tonåring på 4,5år) berättar för någon att ”mamma stängde in honom i en garderob full med spindlar, för att han skrek så högt att grannarna nog fick tinitus”, så är det faktiskt sant. Lika sant är det om han berättar, att mamma och pappa har vapen och tycker om att skjuta på varandra, och att pappa en gång sköt mamma så det kom massor med blod rakt i pannan, så ja, det är också sant. Men, när mina föräldrar passade pojkarna så förklarade Viking för dom att hans mamma faktiskt är hans bästa vän. Faktiskt. Bara så att ni vet. Så… då var det ur världen.