Då är vi döda båda två och ingenting som heter liv kan någonsin sära på oss igen.

Dagarna går, jag hinner inte med allting jag vill eller tänkt göra. Det är så normalt och vardagligt som det någonsin kan bli. Ett liv fullt av måsten, projekt och sociala aktiviteter. Men någonstans där, mitt mellan trevliga middagar, veckohandling och tvätt stannar jag plötsligt ibland upp. Faller mentalt för ett litet ögonblick. Bara en så kort stund att jag snabbt hinner stänga dörren som börjat glipa, igen. Men, det är för sent. En del av mörkret har redan kommit ut. Lagt sig runt mig, väntande. Vilande. Vaktande, ändå tills där kommer ett inslag av oplanerat lugn. Då slår den till med full kraft och även om jag är beredd så vänjer jag mig aldrig. Det går liksom inte. Sorgen efter henne gör precis lika ont nu som då. Skillnaden är bara att jag har lärt mig att simma. Jag drunknar inte längre, och jag vet att det går över. Varje gång.

Rör mig inte. Låt mig vara. Ingenting kan lindra, ingenting kan göra det lättare. Ingenting som i livet är möjligt att genomföra. Det är bara döden som kan avsluta ett lidande. Mitt lidande. Döden har aldrig skrämt mig förut. Innan jag fick smaka på dess mörka och tunga slöja. Nu skrämmer den mig mer än någonting annat. Samtidigt har den aldrig varit så närvarande som nu, och känts betryggande. Fan. Det är så enormt, jävla svårt att sätta ord på. Delade meningar om samma sak. Känslor som går åt alla håll och kanter, ut och in och baklänges. Logik? Finns det ens?

Jag tror inte på någonting. Ingen religion, ingen gud. Jag tror inte ens på att Freja är en ängel. Hon är bara död. Men orden hjälper andra att förstå. Det hjälper mina barn att förstå var deras lillasyster är. Ett ord som beskriver. Ett vackert ord. Det tröstar andra, utom mig. Jag känner bara total uppgivenhet. Jag tror inte heller på liv efter döden. Men jag leker med tanken, och jag vet att jag kommer att få vara med henne när min tid är kommen. För då är våra själar på samma plats. Då är vi döda båda två och ingenting som heter liv kan någonsin sära på oss igen.