Om vägen hit.

Nu har jag fått skriva av mig lite om sådant som jag inte berättat om innan. Om vägen hit. Med kotten i magen. Jag förnekar det inte längre. Graviditeten.

Jag var ovillig att skriva på bloggen om att vi försökte bli gravida efter Freja, då jag visste att det skulle skapa mer press och oro för mig. Jag pratade med de nära mig om det istället, även om jag ofta kände att jag ville skriva av mig här, men jag kunde inte. Det hade varit för känslosamt och psykiskt påfrestande för mig. Speciellt med facit i hand när det nu tog så lång tid som ett helt år. 

Var hos barnmorskan häromdagen för ny kontroll. Järnvärdet låg på 104 och även om mina järndepåer är tömda så fungerar jag hyfsat bra trots uppenbar brist. Jag har alltid haft lågt värde och känner väl att min gräns går vid i alla fall Hb på 100. Jag tar en tablett om dagen även om min dos egentligen är fyra. Men där handlar det om att hitta en balans med vad som funkar med illamåendet och magen. Ska ändå försöka att gå upp till i alla fall två om dagen, nu när jag inte kräker lika frekvent.
Blodtrycket låg på 110/50, och kottens hjärtljud lät fint och han hade snabb hicka i magen. Sparkade i takt mot barnmorskans handflata.
Urinstickan visade dock fortfarande på ketoner och det gjorde mig smått orolig. Jag kräker inte alls lika ofta längre, även om jag ännu mår illa men där hjälper åtminstone min medicin. Jag äter bra också och får behålla mat, bantar definitivt inte utan det slinker gärna ner en och annan chokladkaka… eller chipspåse (ja… jag kan kränga en hel sådan själv på en kväll.) Normalt sett förbränner kroppen socker för att få energi, men om man svälter sig, bantar eller kräker hysteriskt så får/har kroppen förstås inget bränsle, varpå den börjar att bryta ner fettet i kroppen istället, och då utsöndras det ketoner i urinen. Jag ska inte ha ketoner i urinen! Det gör mig förbryllad och orolig, även om jag mår ”bra” i övrigt. Min barnmorska visste inte heller vad det kunde bero på utan frågade hela tiden om jag verkligen åt. Skulle ta upp detta med min läkare nästa torsdag, han har svar på allt den mannen och är så himla betryggande. Han har varit med sen Freja dog för att (till en början) bedöma mig i min sorgeprocess (han blev inkallad när jag bara låg och stirrade in i väggen och barnmorskorna blev oroliga), och har sedan hjälpt mig på vägen från läkning till ny graviditet.Vi började försöka bli gravida igen ganska direkt efter Freja. Med samråd av honom förstås. Mina blödningar slutade efter bara drygt två veckor och två veckor senare kom mensen tillbaka. Bra, tänkte jag. Kroppen fungerar. Men min ägglossning uteblev till och från och det förklarade min läkare så fint har med sorgen att göra. 

När kvinnan sörjer så djupt (oavsett anledning) så är hon oförmögen att ta hand om ett barn varpå hjärnan skyddar henne genom att stänga av sådana funktioner som gör henne fertil, såsom tex ägglossningen. Ett skydd helt enkelt. Bara det att det blir dubbelt när hoppet och ljuset i mörkret är att få bli gravid igen, men detta hindras av sorgen och försvåras ytterligare av ny sorg av att inte kunna bli gravid. Det blir en ond cirkel, vilken han hjälpte mig att komma ur. Jag fick tillslut ägglossningsstimulerande tabletter (Pergotime) och på andra kuren skymtades ett svagt positivt streck på stickan. Dock blev det aldrig starkare och HCG ökade således inte. Med andra ord ett befruktat ägg men som inte nådde fram hela vägen utan stöttes ut i samband med mensen. Räknas inte ens som ett missfall tror jag, då det är så extremt tidigt. Hade jag aldrig testat mig så hade jag förmodligen aldrig vetat om det heller ju. Men jag är testoman och testade i flera dagar i sträck, både med ägglossningsstickor och sen graviditetstest. Men det var ändå ett positivt tecken för mig, ett bevis på att jag faktiskt haft ägglossning och på att jag kunde bli gravid igen. Månaden efter, d v s tredje och sista kuren med pergotime blev det svagt plus igen, men denna gången blev det starkare och starkare. Jag förstod aldrig då, inte på riktigt, att jag var gravid. 

Ännu en skyddsbarriär. Jag kände varken bu eller bä. Vi som kämpat i ett helt år, ända sedan Freja somnade in, kände nu verkligen ingenting. Vi borde vara superlyckliga och glada!? Jag trodde att jag skulle reagera med tårar av glädje och vilja skrika ut det till världen. Men den känslan kom aldrig. Däremot kom paniken. 

Oron. 

Skräcken. Oviljan av att gå igenom en till graviditet. 

Jag ville att folk skulle få veta, bara veta om det, men jag tog ganska illa vid mig av de första ”grattis” tillropen som kom. Jag ville inte prata om det, bara att mina vänner som hoppats med mig hela vägen skulle få veta. Det hade dom rätt till! Men jag förnekade min graviditet så pass mycket att det kändes som att jag ljög för allmänheten när jag berättade. När folk sa att denna gången kommer det gå bra ville jag kräka inombords. Det finns inget som säger att det kommer gå bra. En graviditet är inte lika med att få ett barn. Att få behålla ett barn. Att få behålla Kotten. Så känner jag visserligen fortfarande, även om jag kan glädjas och hoppas mer nu än innan.
Men jag har fått höra att alla känslor är ok i detta. Även de som jag själv tycker är fel är tydligen ok. Det har jag blivit bättre på att ta åt mig av och jag tillåter mig numera att känna och tycka olika saker beroende på vilket humör eller vilken sinnesstämning jag befinner mig i. Det dåliga samvetet kommer, jag låter det komma och jag låter det passera. Försöker att inte lägga mer energi på eller vid känslan, eller döma mig själv för att jag tänker som jag gör. Ingenting är ju som det ska denna gången. Detta är ingen vanlig graviditet. Psykiskt åtminstone, och det får vara så helt enkelt. Men det är en graviditet! Och idag är jag i vecka 25+2, alltså inne i vecka 26.