Kände någon min smärta?

Hjälp.

Jag mår illa. Jag vill spy på tillvaron, på livet, på det förgångna. Tårarna kan inte sluta rinna och det gör så ont i mig att jag bara vill skrika. Så jävla ont.
Kunde de i vårdpersonalen känna min smärta när jag skrek? Tanken slog mig nyss. Att jag inte ens funderat över det. Jag höll mig samlad, jag höll mig sansad, ända tills hon försvann. Sen skrek jag. På en avdelning där man borde vara tyst. Alla måste ha hört mig. Vad har de tänkt? Vad har de känt? Har de fällt tårar av sympati? Har de kunnat känna min smärta genom skriken som vandrade genom hallen?
Nille försöker att trösta. Han säger att han är tacksam över att vi fick träffa henne. Över att vi har två pojkar som är frisk och vilda.
Jag är inte tacksam. Jag kan inte.
Jag fick aldrig byta någon blöja, jag fick aldrig klä henne i några kläder. Jag fick inte ha henne hos mig. Jag fick inte se henne växa. Höra henne prata.
Jag fick bara säga godnatt.
Jag är inte tacksam. Jag är ledsen. Jag har ont. Jag står inte ut med sorgen.
Jag tänker att det aldrig hänt mig, börjat att föreställa mig hur det skulle kännas att förlora lillebror i magen nu. Det känns så ofattbart i första hand. Sen förstår jag att det redan har hänt. Jag har redan upplevt det, en gång. Och jag vill åter igen skrika högt av smärtan som hugger tag i mig. Högre och högre.
Jag är ledsen för att hon dog. För att hon är död. För det var inte rättvist mot henne. Jag är inte orolig just nu. Jag är inte orolig över lillebror i magen. Jag är bara ledsen. Jag är bara så ledsen över att det redan har hänt. En gång. Att hon dog ifrån mig.
Hjärtat slår hårt i bröstet. Det ekar i mitt huvud. Jag känner mig yr. Svullen. Tårarna blöter ner kudden och mitt ansikte. Ångesten som föll över mig var som ett rusande tåg som träffade i full kraft. Inget rum för värjning. Bara död. Smärta och panik.
Det gör så jävla ont. Kan någon känna min smärta?
Fan.