Bebis"mat", Järn & terminator-as!!

Barnen frågar och pratar mycket om bebis just nu. I ett par dagar har de kommit hem från dagis och frågat om bebisen har kommit ut. De blir alltid lika besvikna varje gång när jag säger ”nej, inte ännu”. Viking slänger med armarna och suckar och Loke fnyser till och säger ”Typiskt!”

Jag har berättat hur bebisen får mat, också med hjälp av olika barnböcker som tex de som handlar om Bebben. De vet om att bebisen får den maten som jag äter och därför måste jag äta ofta och bra mat. Till helgen försöker de truga med godis för de tycker att bebisen minsann också ska få! Gulligt. Idag gick dock Viking ett steg längre när han på fullaste allvar tyckte att det var en bra ideé om jag åt lite leksaker, för bebisen har ju ingenting att leka med där inne i magen. Hjälp!

Idag var jag hos läkaren i Lund för kontroll och uppföljning. Jag fick avboka måndagen då jag istället roade mig med att vara kräksjuk. Superkul. Tur jag har många extrakilon just nu! I alla fall så var allting bra med både mig och bebis. Vi fick ändrat snittet till en vecka tidigare, så nu är det planerat när jag är i vecka 37+3. Det känns betydligt tryggare, jag vill inte behöva komma in akut igen för att förlossningen startar. Däremot insåg jag att det redan är om två veckor. Hjälp, är jag redo? Jag blev nästan lite svimfärdig när jag insåg hur snart det är. Snart. Så jävla snart.
Mina prover var bättre, järninfusionen har fått mitt Hb att öka från 84 tillbaka till 107. Det är fortfarande lågt så jag fortsätter med mina tabletter, men det är ändå en klar förbättring. Mina depåer, alltså mitt lager av järn i plasman hade också stigit. Från 8 ändå upp till 50 där ett referensintervall ligger mellan 13-120. Jag är nöjd. Läkaren är nöjd. Dock är jag fortfarande trött och sover mycket på dagen också, samt svimfärdig om jag står för länge, men det kan också hänga samman med mitt låga blodtryck.

Well, nyss kom Nille hem från airsoftspel och jag tvingade honom att köpa hem lite choklad och chips. Jag sattes nämligen i en hemsk situation precis efter jag nattat barnen, och då kan jag behöva lite snacks som tröst. En terminator-spindel dök upp i hallen och vår monsterkatt Mithras, som är en maine coon och väger ca 12kg, slog med sina jättetassar på det aset säkert fyra gånger utan att den fick den minsta krigsskada. Fuck. My. Life. Jag hatar spindlar! Jag blev så rädd att jag trodde jag skulle föda rätt på hallgolvet, men lyckades sansa mig och fick tag i en flugsmälla. Men alltså… tre gånger, TRE JÄVLA GÅNGER fick jag slå innan han gav upp. Ååh!! Varför?! Varför händer detta alltid när jag är själv? Var är Nille när jag behöver honom? Jag skällde lite på Mithras, skrev av min skräck och mitt hat till en kollega, och sen skickade jag efter en inköpslista till Nille med uppmaningen att han inte behövde komma hem om han inte hade med sig choklad.
Så, nu ska jag frossa lite och hoppas på att mina tår rätas ut igen, de har nämligen en förmåga att krylla ihop sig som en igelkott när något överjävligt, såsom spindlar, dyker upp i min åsyn.