Jag vill våga älska.

Idag är det Lokes födelsedag. Han fyller 3 år, min lilla kille.
Idag är känslorna överallt och ingenstans. Jag har mått riktigt dåligt. Kämpat emot tårar utan reson. Gjort mitt yttersta för att inte bryta samman och skrika. Jag har klamrat mig fast vid det lilla lugn jag har kunnat ta åt mig från barnmorskor och personal, men det har inte räckt. Jag föll. Det blev svart. Jag kände det som om livet övergav mig och jag försvann ner i en dimma av hopplöshet och förtvivlan.

Jag är inte redo för ett barn, fortsätter jag att intala mig själv. Hemma i huset kunde jag leva i min egna värld där jag ständigt skjöt insikten framför mig. Tänkte att känslorna kommer med tiden. Jag behöver mer tid, för jag är inte redo, i det spåret föll tankarna.
Plötsligt raseras tillvaron för mig. En oplanerad händelse, en blödning som fullständigt rycker upp mig ur min tillvaro, bort från min säkerhet och väcker till liv alla de frågor som jag envist kämpat emot att svara på.
Här i min sjukhussäng har jag "tvingats" ta tag i allt det där obehagliga, och det blir stundvis alldeles övermäktigt. Det blir lätt missförstånd. Någon tror att jag är orolig för att jag är otrygg på sjukhus och anser att det bästa för mig hade varit om jag fick komma hem igen. Hem till där jag kan fortsätta blunda och förneka. Men de har fel. Min oro sitter i mitt huvud och det är försent att lägga locket på nu.

Jag går i korridoren och ser en nybliven mamma med sitt lilla hjärta, ett knyte i sina armar. Jag mår nästan lite illa över synen. För den gräver sig in i mitt innersta. Till det undermedvetna, det som sover och väcker till liv de känslor som jag är så rädd för att känna. Jag är så förbannat rädd för att förlora ett barn till att jag inte tillåter mig själv att älska. Det är ingen egenskap jag trivs med. Jag kämpar dagligen emot. Framför allt när det kommer till pojkarna. Jag känner hur jag brister i min mammaroll då jag lägger för stort fokus vid att analysera vad som kan gå fel, än att våga njuta av nuet och det som händer precis i stunden.
Jag vill älska! Jag vill våga leva. Jag vill mer än att överleva.

Imorse fick jag träffa kuratorn som är kopplad till kvinnokliniken. Jag har själv bett om hjälp. Jag är för svag för att spela stark. För att hålla uppe en fasad, det har gått för långt nu. På många sätt är det positivt, jag är mottaglig för hjälp. Jag inser det själv, jag ber om det och jag tar tacksam emot det.
Jag tänker ibland att om jag bara hade lyssnat och tagit till mig ordentligt av vad alla skriver eller säger så hade jag kunnat vara världens mest positiva människa idag. Så mycket stöd och fina ord som jag får höra. Och till viss del gör jag det, tar åt mig. Glädjs för ögonblicket. Känner lättnaden i hoppet som väcks och följer med på vågen ända tills jag inte inte orkar mer och ramlar tillbaka ner i det stormiga havet. Bitvis under och bitvis över vattenytan. Allt jag lärt mig är att fortsätta simma.

Kuratorn är inte bättre än någon annan egentligen, men hon har en annan kompetens och hon vet vad som är normalt och vad som inte är det. Hon kan skjutsa mig vidare om det behövs. Jag har fått uttrycka min oro över lillebror, över anknytning och att jag inte vågar tänka tanken att jag ska bli mamma igen.
Ångest. Skuld. Dåligt samvete.
Känns som att jag blottar mig totalt nu.

Kanske lossnar allt när jag får honom i mina armar? Kanske? Förhoppningsvis. Om inte, så finns kuratorn där. Hon sa saker till mig, jag nickade och sa "jag vet" och hon såg på mig och svarade "jag ser att du inte tror på det jag säger".  Jag är så genomskinlig och skör nu att det inte är lönt att fortsätta streta emot. Nu får det vara slut på det här. Nu är det min tur att få vara glad.

Så, idag har varit en jobbig dag men en viktig för mig också rent mentalt. Bebis mår jättebra och vikten uppskattas till 2,423kg. Igår fick jag en järninfusion och en spruta med B12 i låret. Nu vill vi ha upp mitt hemoglobin så att jag kan bli piggare och vara bättre rustad inför operation. Jag har även fått Folacin och Behepan tabletter som jag ska ta varje morgon. Känner mig faktiskt tacksam över att få hjälp med just järnbristen, det har jag nämligen alltid fått kämpa med. Hoppas att jag snart ska känna av effekten.

Jag har mätt tappen idag också vilken var ca 25mm, med andra ord en klar förbättring. Jag trodde aldrig att man kunde "stänga sig" när man väl börjat öppna sig, alltså om man då inte fött sitt barn förstås. Men tydligen.
Så tanken idag var att jag skulle få komma hem på permission en stund för att få fira Loke. Jag blev så glad att jag började gråta, förstås. Men när tiden närmade sig började jag få sammandragningar igen och det har jag inte haft på ett tag nu. Så jag kände att det vore bäst att avvakta. Vi firade Lokes födelsedag via facetime istället och jag kunde nästan inbilla mig att jag låg där på soffan i vardagsrummet medan han öppnade sina paket. Min stora kille. Så lycklig. Han fick bland annat en sparkcykel vilket han önskat sig länge. Nu håller vi tummarna att han inte också får en lillebror i födelsedagspresent. Dagen är snart slut.... Tack och lov.