Vaginala förlossningar & Kejsarsnitt!

Vecka 33 är vi inne i nu. Gravidmässigt alltså, och nedräkningen har börjat. Vi har fått tid för planerat kejsarsnitt också, i mitten av november kommer han att plockas ut. Jag har fått många frågor kring detta så tänkte att det kunde vara på sin plats att förklara lite mer. Jag kör på den längre versionen för jag har inte fått skriva av mig ordentligt kring ämnet heller.

Jag hade valt vaginal förlossning, alla gånger, om ni frågar mig. Både Viking och Loke  föddes vaginalt. Smärtan är så fruktansvärd att den knappt går att föreställa sig, men det är också jäkligt häftigt. Något ingen kan ta ifrån mig. Vikings förlossning tog närmre 36 timmar och slutade upp med både klipp, sugklocka, yttre press och tång. Allt som kunde gå fel gick fel, kändes det som. När han kom ut andades han inte och hade navelsträngen två varv runt halsen. Det var riktigt traumatiskt och övergick senare i en förlossningsdepression för mig. Men Viking klarade sig utan men tack och lov.

När jag väntade Loke var jag oerhört rädd inför stundande förlossning, vilket inte är så konstigt när man tänker efter. Jag fick flera gånger förfrågan om jag inte ville ha snitt istället. Jag upplevde att erbjudandet kastades i ansiktet på mig så fort jag nämnde att jag var förlossningsrädd. Nästan som att det var en lättare utväg, men jag tvärvägrade. Det är inte en lättare utväg. Jag ville ha hjälp med att komma över rädslan och minnet i bakhuvudet, inte gå en omväg runt omkring ”problemet”. Jag ville få professionell hjälp. Bästa sättet att komma över sin rädsla är att sätta sig upp på hästen igen, eller hur man nu brukar uttrycka sig. Så jag fick tillslut träffa specialistläkare och även psykoterapeut där vi gick igenom hela förlossningsförloppet i detalj med hjälp utav journalen. Jag fick även en förlossningsplan, utfärdad av överläkare, där jag skulle få komma in direkt när allting startade och bli väl omhändertagen och bli ordentligt uppföljd. När förlossningen väl drog igång hann vi inte mer än köra in till sjukhuset och sedan föddes Loke. Förlossningsplanen var det nog ingen som han läsa. Det hela tog 5 timmar, varpå 45 min var inne på förlossningssalen. Intensivt, smärtsamt, men fy tusan vad stolt jag är över att jag gjorde det. Han mådde bra och jag fick upp honom skrikandes på bröstet direkt. Där och då fick jag äntligen kliva in i den där bubblan alla pratat om. Jag kände mig verkligen som fast i ett enda långt lyckorus. Jag läkte och kom över den traumatiska förlossningen med Viking på samma gång.
Sen kommer vi till Freja. När värkarna började kunde jag inte känna igen det som just värkar. Kanske för att jag vägrade acceptera det, jag var bara i vecka 25 då och föda barn var det sista jag skulle göra. Jag vet inte riktigt, men jag minns att jag vid ett tillfälle faktiskt sa orden till Nille. ”Det här känns fan precis som värkar”, ändå förträngde jag smärtan för vad den var och körde själv bilen in till förlossningen fastän jag knappt kunde stå upp. När jag kom dit var jag fullt öppen med buktande hinnblåsor och det konstaterades att hon låg på tvären i livmodern. Det skulle med andra ord aldrig gå att föda henne normalt. Eller aldrig ska man kanske inte säga, men man visste inte hur hon skulle ”sätta sig” om vattnet gick, därför togs det snabbt ett beslut om akut kejsarsnitt. För att kunna rädda hennes liv. Jag sövdes ner och hon plockades ut. Snittet som gjordes då blev tyvärr ett T-snitt, eller såkallad ”diamantöppning”, då de hade problem med att få ut henne. Det innebär att de skär både horisontellt och vertikalt genom livmoderväggen. När man gör ett prematurt kejsarsnitt är livmoderväggen också betydligt tjockare än om ett snitt skulle göras i fullgången tid. Detta leder i sin tur till att det blir ett förhållandevis större ärr än om livmodern varit fullstor vid snittet. Problemet ligger dock i själva punkten där båda snitten möts, i själva ”T:et”. Där kommer alltid att vara en försvagning, oavsett hur grymt bra läkekött man faktiskt har där, och under ett aktivt värkarbete så riskerar livmodern därför att brista. Fucking great! När jag fick träffa överläkaren i Lund efter Freja hade dött fick jag det beskedet. Jag hade ingen aning om snittet och det blev till ytterligare en sorg för mig av att veta att jag aldrig skulle få föda barn vaginalt igen. Att alla efterkommande graviditeter kommer sluta upp i snitt. Smärtan jag kände i kroppen efter snittet var den värsta fysiska smärta jag någonsin upplevt. Kanske blev den även förstärkt av att jag inte fick behålla min dotter, det kan mycket väl vara så. Jag fick bara mer lidande ovanpå allting. Jag var sängliggandes i en vecka, men kunde sitta upp i rullstol vid tillfälle. Jag fick inte bära eller anstränga mig på ungefär tre hela månader. Jag kunde inte heller, även om jag velat. Jag fick starka morfintabletter för att överhuvudtaget fungera kroppsligt, och magen gjorde skärande ont länge. Nille fick dra ett oerhört tungt lass hemma, både med pojkarna, sorgen och vardagssysslorna. Det var tur att vi båda två var sjukskrivna, och Nille gick inte tillbaka till jobb i fulltid förrän efter 90 dagar. Ungefär ett år  senare var nästan all känsel tillbaka i magen, men fortfarande kan jag känna obehag om jag eller någon tar just över ärret.

Så jag är livrädd. Jag är så fruktansvärt rädd över att bli snittad igen att jag lyckats ganska bra med att förtränga det. Skjuta upp det mentalt. Jag har ändå fått förklarat för mig att ett planerat snitt inte innebär samma risker som ett akut, samt att det smärtmässigt inte heller är lika illa. Denna gången blir det förhoppningsvis ett snitt och inte två, samt att livmoderväggen är betydligt tunnare då det inte längre är prematurt. Det gör också stor skillnad rent fysiskt. Förhoppningsvis får jag även någonting för besväret också. Men det har jag i dagsläget väldigt svårt för att ens föreställa mig. Tyvärr. Allting jag syr, gör eller förbereder, känns mer som på rutin och för att det förväntas. Eller för att kläderna är skitsöta och roliga att skapa. Men jag kan inte se någonting. Jag kan inte se att det kommer ligga en bebis i den bäddade spjälsängen. Jag kan inte föreställa mig en liten i sparkdräkterna jag gjort, och det känns jätte tråkigt. Jag kan fortfarande se Freja i de kläderna jag gjorde åt henne. Jag kan se henne springa runt med pojkarna och busa i hennes rosa och gröna klädkombination av tyget med grodor och svampar. Eller hennes första svarta mjukisbyxor med utanpåliggande fickor av rosa giraffer. Jag ser henne i dom. Det gjorde jag direkt när jag plockade fram tygerna och började brainstorma kring vad det skulle bli. Men inte dessa kläder, till lillebror. Jag känner bara tomhet. Både jag och Nille går runt med inställningen att allting ändå kommer att skita sig. Vi vill inte göra det! Men vi känner så ändå. Jag har läst om åtskilliga gravida änglamammor som upplever precis samma sak. Det känns betryggande, samtidigt som det fortfarande är trist förstås. Jag hoppas och tror att det kommer en  vändning när allt detta är över. Att vi förstår då. För jag känner mig inte alls redo för en bebis. Jag är mentalt inte där. Fastän han buffar på, fastän han sparkar och gör sig påmind precis hela tiden. Det når ändå inte hela vägen fram. Tyvärr.

Så, långa historien gör sig alltid bäst. Det känns skönt att få det ur sig. När detta väl är över kommer jag ha fött barn på alla sätt jag kan. Traumatisk och lång vaginal förlossning, snabb och normal vaginal förlossning, urakut kejsarsnitt, och planerat kejsarsnitt. Jag hoppas att jag ändrar mina åsikter kring snitt efter detta. Men minnet av Frejas födelse är allt jag har att gå efter och det har såklart satt sina spår.

Var på kontroll hos barnmorskan häromdagen också. Mitt Hb och järnvärde har nu sjunkit ner till 91, trots att jag knaprar tabletter. Det kan förklara varför jag är så obotligt trött hela tiden. Sover kanske inte så bra heller, men den här förlamande tröttheten som kommer över mig titt som tätt är fan inte rolig alls. Blodtrycket var bra och lågt som det brukar på 100/55 och bebis har även fixerat sig med huvudet långt ner. Inte för att det spelar någon roll i mitt fall, men det är skönt att veta att han gör som han ”ska” i alla fall.

Här hemma renoverar vi för fullt. Eller tja, Nille gör. Jag försöker att göra det jag klarar av. Planera, skissa, rita, söka, ge förslag, feedback, ta hand om barnen och det runt omkring. Handla, tvätta, sy, diska, röja efter pojkarna osv. Jag har fullt upp, men jag har också en tid över åt att vila, och det försöker jag att göra. Jag har fortfarande valt att inte boka in mer än en social händelse i veckan. Hur roligt och trevligt det än är, så känner jag mig lätt kvävd över allt annat som måste hinnas med, och det med en kropp som inte vill samarbeta. Jag är faktiskt stolt över mig själv, att jag blivit bättre på att säga nej. På att lyssna på mig själv. På min kropp.

 

 

 

 

Sytt till alla tre pojkarna.