Skitbil, skitsorg, skitkropp, skitdag.

Usch, vissa dagar vill man bara lägga sig ner på golvet och bara ligga där. Eller i soffan eller sängen, ja var helst där man helt plötsligt känner att ”NU” orkar jag fan inte mer. Jag kan inte med ord beskriva hur lättad jag är just nu, över att dagen är slut. Över att jag snart ska krypa ner i sängen. Och jag ska gråta. Bara falla ihop inombords och låta tårarna skölja nerför kinderna.
Förutom alla känslostormar som dök upp häromdagen så har det även varit en tung dag rent fysiskt. Krävande på alla sätt den kan.
Det började egentligen redan igårkväll. Jag skulle bara snabbt kolla över flyttkartongen med bebiskläder för att se att allt fanns kvar. Då brast det inom mig. Hjärtat fick sig en häftig känga och det kändes så fruktansvärt orättvist och fel. Lådan var packad för Freja. Allting i lådan har i första hand varit ämnat åt henne. Det gick inte att stå emot vågen av sorg som slog emot mig och jag satte mig ner på golvet och bara grät. Lät det komma. Efter en stund lyckades jag samla mig och kunde fortsätta, bara för att snabbt igen hindras av smärtan som högg i själen. Fan.

Lådan står fortfarande kvar idag. Öppnad men ouppackad. Där den stått nu i nästan två veckor. Eller är det kanske mer? Jag går förbi den flera gånger om dagen, utan att ägna den ett ögonblicks åtanke. Jag orkar inte.

Imorse stod vi dessutom utan frukost eftersom jag inte lyckades komma iväg häromdagen och veckohandla som jag planerat. Barnen var hemma från förskolan och de trotsar på sina egna vis just nu. När kvällen kom fanns ingen kraft kvar för att ta sig iväg till mataffären heller, så av den enkla anledningen gapade kylen i princip tom. Men jag lyckas faktiskt imorse, med en lek, med att få båda pojkarna till att klä på sig sina skor, tröjor, mössor och ytterkläder, utan frustration, skrik och bråk. De skulle till dagis och jag skulle handla! Samtidigt som jag kniper inköpslistan i handen öppnar jag dörren rakt i ansiktet på sotaren. Vafan? Idag? Han försäkrade sig om att det var idag han skulle komma och jag hade inte mycket till val mer än att släppa in honom samt dra med mig barnen in igen. Slängde iväg en och annan irriterad tanke till Nille, då det var han som tagit emot brevet och sedan lyckats förlägga det. Jag glömmer väldigt sällan sånna här saker, jag brukar ha stenkoll eftersom det är jag som står för mesta utav planeringen vad gäller barn och vardag här hemma. Men iaf, både Viking och Loke blev överförtjusta i den svartklädda mannen som rörde vid kaminen (som man absolut inte får vidröra eller öppna) och ställde hundratals med frågor. Sotaren hette Krister och Viking tyckte att det var ett passande namn till bebisen. Jag är däremot inte lika förtjust. Krister var åtminstone en duktig sotare och han var snabbt ur huset och vi kunde komma iväg.
Väl i affären tog jag det väldigt lugnt. Jag kände av stressen som varit i form av sammandragningar i magen, så jag strosade runt i lugn och ro även om jag egentligen ville hem och äta frukost så fort som möjligt. Jag var också en vända inom apoteket och handlade samt hämtade ut en babybox från Libero i förbutiken. Vagnen var fylld med varor när jag kom ut. Jag lastade in i bilen, låste bilen, gick och ställde vagnen och gick sedan tillbaka till bilen och låste upp. Dörrfan vägrar öppna sig. Jag låser igen och låser upp, men dörren går fortfarande inte att öppna. För helvete. Här står jag på Icas parkering, med en bil full av matvaror för 1500kr som inte går att komma in i. Efter flera hårda tryck på knapparna lyckades jag komma in via ena bakdörren. Jag fick klättra över barnstolar och ta mig fram till förarsätet. Alltså… denna magen och mina fogar ställer verkligen till det för mig. Jag trodde vid ett tillfälle att jag skulle fastna och dra varenda muskel och fog ur led. Det gjorde så ont! Men jag lyckades. Jävla bil helvete. Jag körde hem, parkerade, men kunde nu till min fasa inte komma ut! Jag låste upp samtidigt som jag drog och slet i dörrarna. Jag startade motorn men det gick varken att öppna eller rulla ner några rutor heller. Ingenting hände. Så jag började klättra igen och denna gången kunde jag tillslut öppna passagerardörren. Fick ut matvarorna och förberett frukost bara för att inse att klockan var närmre lunch. Hela förmiddagen hade gått och jag hade inte åstadkommit ett förbannat dugg.
Resten av dagen har den jävla bilen fortsatt med att leva sitt egna liv. Larmet gick igång vid ett tillfälle och jag hoppades nästan att det var någon människa som försökte stjäla den. Tänkte att jag minsann kunde slänga ut nyckelfanskapet också och ett litet ”lycka till”-rop över axeln. Men så var det tyvärr inte. Ingen ville sno vår bil, den bara tjöt lite för att den tyckte att det var så himla nödvändigt.
Jag fick fortsätta med att klättra in och ut ur bilen när jag skulle hämta barnen igen och jag bad snällt om att de skulle göra som de blev tillsagda för ”mamma är ganska så arg på bilen just nu och har inget tålamod kvar”. Viking tyckte dock att det var hysteriskt roligt att se mig klättra över växelspaken, ja säkert tyckte alla pedagogerna det också. Avdelningens fönster vätter såklart ut över mer eller mindre hela parkeringen. Jaja… värre saker har jag varit med om. När jag parkerat där hemma och tagit mig ut ur bilen igen (genom passagerardörren såklart) upptäcker jag att dörren på Lokes sida ej heller går att öppna nu. Suck. Får prata med honom genom fönstret att han får spänna upp sig och klättra ut på Vikings sida. Jättespännande! Samtidigt rullar Viking ner sitt fönster ett par decimeter för att ganska snabbt upptäcka att fanskapet ej går att rulla upp igen. Ge mig styrka! Nu fattas det väl bara regn också.
Nu är skitbilen inlämnad på verkstad och jag ber till övre makter att detta inte ruinerar oss. Det är bara materiella ting och det gör att jag ändå lyckas förhålla en viss distans till det, men det påverkar ändå så mycket av min vardag nu rent fysiskt. Suck. Så det är svårt att låta bli. Nu lämnar vi bilen.

Barnen har även möblerat om på sina rum idag. Alltid spännande när man går förbi och ser vad de lyckats med. Jag var för trött och viljelös för att orka ta den konflikten, så det har fått stå kvar. Nu sover barnen med sängarna mitt i rummet och det är omöjligt att ta sig fram till varken fönster eller garderober. Då måste man klättra, och det har jag gjort tillräckligt idag…

Nu ska jag vika in en proppfull Ikea kass med ren tvätt och sedan gå och lägga mig. Nille är iväg och spelar airsoft och jag är faktiskt glad över att få ha huset för mig själv. Då kan jag gråta eller snyfta utan att behöva ta hänsyn till honom. För just nu är jag bara så ledsen. På allt.
Jag har tänt flera ljus här hemma och köpt nya blommor till bordet. Jag har förutom Freja även tänkt massor på alla andra änglabarn och deras föräldrar idag. Kanske för att livet är så fruktansvärt orättvist. Hårt. Kallt och skoningslöst. Jag sörjer alla dessa barn samtidigt som jag finner stöd i änglamammorna som trots allt vet precis hur jävligt det känns. Så ikväll brinner ljusen för Freja och för Mindie, för bröderna Bumling och Krigarn. För lilla Lova och för älskade Edward. Även för Sanna som alldeles nyligen blivit en ängel och för Thius som aldrig fick uppleva denna värld. Tanken går även till Ninas lilla tvillingpojke, Wilmer, Valter, Vincent och Nicolas, samt deras kämpande och fina mammor.
Idag är det 1år och 8 månader sedan en del av mig dog.