Första dagen...

Idag är första dagen för mig att vara ensam med barnen. Nilles 10 pappadagar är förbi och han är åter på jobbet. Det känns ok. Ganska bra ändå. Viking och Loke är på dagis och det gick förvånansvärt bra att lämna. Balder låg i vagnen, Loke på ståbrädan och sen hade jag bara Viking att hålla koll på under promenaden dit. Jag vill inte sticka under stol med att jag är livrädd över att ge mig iväg ut med alla barnen själv. Jag är rädd när jag inte längre kan ha koll. Som om båda två hade ”gått” bredvid mig, vad händer när den ena får för sig att fortsätta springa ut i korsningen? Eller när det blir bråk och de jagar varandra eller inte lyssnar på mig när jag ropar? Viking är i 5års-trots och Loke är i 3års-trots. Samtidigt. Tur att åtminstone lillebror är foglig.
Jag är i alla fall så fruktansvärt rädd över att de ska bli påkörda eller skada sig på något sätt. En olycka händer så snabbt och det skrämmer mig mer än vad jag vågar erkänna. Knappt 2 sekunder sen kan det vara försent. Gaah, jag kan knappt tänka på det…

Under de senaste dagarna har vi haft fullt med besök. Luncher, middagar, kvällsfika, förmiddagsfika etc. Man får passa på när alla ändå är friska, men man blir förstås lite trött mellan varven också. Samtidigt är det så många vänner som vi saknat, som jag inte haft orken att träffa under graviditeten. Det känns gott i hjärtat att kunna ta igen det nu.

Under fredagen hann vi busa ordentligt med Sheima och hela hennes familj. Det blev tacomys samt popcorn och stjärnor. En härlig kväll. Lördagen spenderades först med min älskade Eva och Love med familj. De bjöd på lunch och barnen lekte i bolhavet. Aston lärde sig att säga ”Bebis” och blev störtförtjust i Balder. Framåt kvällen kom lillasyster förbi och fick gosa med alla sina syskonbarn. Viking och Loke var tokiga i henne som vanligt.

Mathjälp av fina Sebastian.

Leia fortsatte med ritandet. :)

Lussebullefika med massa kids och pepparkakor!

Älskade Aston med Nille. Blir alltid lika rörd när jag ser dom två tillsammans. <3

 

 

Moster-mys.

Under söndagen hann vi med lite ärenden under dagen. Vi lyckades fylla bilen med ”skit” och körde till tippen och slängde. Det blev en tur till Biltema där vi handlade en julgran i plast efter barnens (läs: mitt) tjat och sedan avrundade vi med att åka och titta ut en pistol till mig på Röda Stjärnan, där jag fick presentkort i babyshower-present. Dock blir det fortfarande ingen airsoft för mig förrän någon gång i slutet på januari/februari nästa år. Livmodern och snittet ska läka ordentligt och jag ska ha varit på efterkontroll innan jag vågar mig på att anstränga mig så som önskat. Men titta kan man göra och kanske även provskjuta lite. Tack till Vincent som hade världens tålamod med barnen.

Framåt eftermiddagen på söndagen kom bästa Simon och Tess och pojkarna blev som vilddjur igen. Som de har tjatat om Simon, och de första Loke sa imorse när han vaknade var ”var är Simon?” Vi käkade gott och lille Balder fick världens sötaste bodys med regnbågar och enhörningar på.
Lillebror fick även bada för första gången, och till skillnad från sina bröder när de var spädbarn, så älskade han det. Han blev helt lugn och låg helt stilla och såg ut att njuta. Härligt!!

Slänga skräp vill alla hjälpa till med!

 

 

Imorgon är det dags för bvc-besök och jag laddar för stress då jag först måste hämta pojkarna på dagis och sedan lämna av dom till ”farfar” innan jag kan bege mig iväg själv med lilleman. Jag får fortfarande inte bära mer än vad han väger, och de få gånger då jag lyft något som varit för tungt så har det strålat både i snittet i magen och i ryggen. Fy fan, vad obehagligt det är. Det går ”som tur är” ändå inte att lura sig själv eller påskynda kroppen när den uppenbart inte är redo. Jag får nöja mig med promenader samt acceptera att allting får ta lite längre tid helt enkelt. Dock är det svårt när man måste hjälpa barnen i och ur bilstolar eller lyfta in babyskyddet i bilen. Det har jag inte känt att jag klarat av men som tur är har Nille varit där då. Kvarstår att se hur jag löser morgondagens biltur. Men men… en sak i taget, det löser sig alltid. Och det värsta som kan hända är att jag blir försenad, vilket ju är ganska harmlöst egentligen.