Förlossningen - Kejsarsnitt!

VARNAR FÖR FÖRLOSSNINGSBILDER SOM KAN UPPLEVAS STÖTANDE!!
*
*
*
*
*
*
*
*

Torsdagen den 10 november föddes vårt fjärde mirakel, vår regnbågsbebis. Freja blev storasyster från sitt moln på himlen och Loke och Viking fick en liten lillebror att följa med dom hem. En lillebror som har fått namnet Balder.

För er som inte vet, då jag fått en hel del nya följare under graviditeten (vilket är jättekul, hej på er!!): Jag blev akutsnittad med Freja och då gjordes ett T-snitt vilket innebär att man snittar både på bredden och uppåt. Detta för att det var svårigheter att få ut henne. Snittet i sig läkte ”fint”, men ärrvävnad försvinner aldrig och där de båda snitten möts kommer det alltid att vara en försvagning. Med andra ord finns risk för att livmodern brister i aktivt värkarbete. Av denna anledning föddes lillebror med planerat kejsarsnitt i vecka 37+3. Man ville inte riskera att jag hamnade i förlossning av mig själv.

Jag hade dock valt vaginal förlossning alla gånger. Traumat efter Freja har satt sina spår och tanken på att genomgå ett till kejsarsnitt, även under lugnare former, skrämde och skrämmer fortfarande slag på mig. Men, nu är det som det är, och inte mycket jag kan göra åt det. Det viktigaste är inte hur barnen kommer till världen, utan att de gör det! Detta har jag försökt att jobba mycket med, ändra inställning. Men när man står där, på dagen D, då kan man inte längre blunda för konsekvenserna. Det är dags nu. Det finns ingen annan utväg och paniken gräver sin väg fram i bakgrunden.

Kvällen innan duschade jag med så kallad Descutan-svamp. Ungefär som att tvåla in sig i absolut vodka. Sängen var nybäddad, kläderna tvättade och rena. Allt för att försöka hålla kroppen så ”ren” och fri från smuts som möjligt inför operation. Vi åt en god middag tillsammans framför serien Daredevil. Barnen hade jag lämnat hos mina föräldrar under dagen. Emellanåt fastnade jag i nuet och tårarna rann hejdlöst. Jag tänkte inte på något speciellt, det var nog bara en för stor portion oro som fick mig att börja hyperventilera. Så höll det sig under kvällen. Strax innan sängen upptäckte jag att bebis vänt sig ordentligt i magen. Huvudet hade varit fixerat sen veckor tillbaka, men han låg alltid med ryggsidan åt vänster och sparkarna var således på min högersida. Alltid. Tills jag plötsligt märkte små fötter på vänstersidan och hur en stor rumpa/rygg trycktes upp på höger sida. Hur läget på bebis är vid kejsarsnitt är av mindre roll och betydelse, men min tanke var direkt att han nu hade snurrat och kanske lindat navelsträngen runt halsen. Vi blev oroliga båda två och stod i valet och kvalet att åka in. Det kändes så självklart att vi skulle bli snuvade på allting såhär nära mållinjen. Varför inte? Det kändes knappt förvånande. Men Kotten rörde sig hela tiden och vi lyssnade med hjärtljudsmonitorn en lång stund också. Vi lugnade oss tillslut med det och gick och lade oss.

Jag var fastande från midnatt och började torsdagsmorgonen med en andra alkoholdusch. Vi skulle befinna oss på sjukhuset i Lund kl 7.00. Det var mycket snö och is ute på vägarna. Nille drack sitt kaffe i bilen och jag drog djupa andetag med näsan och insöp den ljuvliga och uppiggande doften. Så fort man inte får äta eller dricka förstärks alla sinnen som har med förtäring att göra. Lite elakt hur kroppen reagerar, kan tyckas.

På sjukhuset anmälde vi oss på avdelning 44. De visste redan vem jag var när vi kom in. Vi blev hänvisade till ett rum, det rum där jag även skulle få ligga med bebis efter operationen. Tre mammor skulle snittas under förmiddagen, men i vilken ordning visste vi inte. Jag visste inte vilket jag föredrog heller.

Inne på rummet fick jag byta om till sjukhusrock och vita strumpor. Nille fick gröna operationskläder, han hade lätt rockat rollen som kirurg.

Blodprover togs och jag fick en nål i armen. En urinvägskateter sattes också och påsen med vad som skulle fyllas med mitt eget urin fick jag förvara i fickan på sjukhusrocken. Ett stick i fingret för att kolla Hb visade att mitt järnvärde sjunkit igen och var nere på 92. För helvete, tänkte jag. Jag hade inte slutat ta mina tabletter heller, varför fortsätter det att sjunka?

Min läkare och kirurg "D", kom sedan in och vi fick veta att jag var först ut och skulle ner till operationssalen redan 7.50. Jag blev även lovad en järninfusion till efter operationen. "D" berättade att järnet även hänger samman med Serotonin, vilket är stämningshöjande hormon. En brist på Serotonin kan med andra ord leda till depression, och mitt mående som redan är nedstämt kan egentligen bara gynnas av att mitt järnvärde förhöjs. Så skönt med en läkare som förstår och som är så otroligt djupt erfaren och kunnig.

Vi började gå. Alla steg jag tog var motvilliga. Som ett barn som inte vill lämnas på dagis, jag ville vända och gå därifrån. Utanför operationssalen stannade kroppen som i protest och tårarna började rinna. Jag kunde inte kontrollera någonting alls längre. Det kändes som att ledas in mot sin egen begravning.

Jag märkte inte själv hur jag drog mig undan förrän en av de grönklädda försiktigt, men bestämt fick leda fram mig mot bordet i mitten av rummet. Personalen inne på salen var jättetrevlig, lätt, lugn och skämtsam. De presenterade sig och sina professioner, men jag minns inga namn överhuvudtaget.

Jag fick sätta mig på sidan av bordet och alla möjliga slangar och sladdar kopplades upp på mig. Syrgasklämma, blodtrycksmanschett, dropp i nålen, syrgasslangar i näsan, hjärtljudselektroder.
Väntan på att få ryggbedövningen var tuff. När Läkaren som skulle sätta den kom in och berättade hur det skulle gå till rann tårarna igen. Jag fick mycket beröm över hur jag skötte mig, men det var ingenting som jag kunde ta åt mig eller som på något vis kunde ta bort det jag kände inombords. När hon stack mig i ryggen kom hon fel. Jag kände hur den lilla nålen låg till höger om kotorna och tryckte. Som att skrapa med en hacka på is. Fruktansvärt obehaglig känsla. Jag satt så stilla jag kunde och hon fick tillslut sticka mig igen. Jag glömde att andas och fick bli påmind om detta. Tur jag hade syrgasen i näsan. Vid andra sticket kom det plötsligt en blixtsnabb nervsmärta som fick hela min kropp och mitt högerben att rycka till och jag sparkade ofrivilligt med benet mot personen framför som höll i mig. Panik. Det gjorde både galet ont och var äckligt obehagligt. Men läkaren var nöjd, detta innebar att hon var inne i ryggmärgskanalen. Hon började spruta in bedövningsvätskan och jag kände hur benen blev både varma och tunga. De lyfte då snabbt upp mig på bordet.

Personalen i rummet började plötsligt att skratta, då liten i magen tydligen gjorde en helomvändning och det guppade och sträckte på sig ordentligt. Detta var ingenting jag kunde känna längre.

"D" kom in, personalen presenterade sig ytterligare en gång och sedan spändes ett blått pappers eller plastskynke upp precis framför min bröstkorg. Jag var helt ovetandes om vad som skedde på andra sidan och det kändes i tanken som ett övergrepp, av god vilja förstås, men jag var ändå vettskrämd. De beskrev för mig hur allting skulle kännas och jag var hela tiden väl informerad. Plötsligt skulle de börja skära, då hade "D" tydligen nypt mig ganska så hårt med en pincett i magen och inte fått en reaktion. Jag var med andra ord ordentligt bedövad.
Det rotades runt i magen, det trycktes åt höger och vänster. Jag kände dragningar åt flera håll och hela känslan var ganska absurd. Som att vara med i en skräckfilm, det liknade ingenting jag någonsin hade upplevt. Nille satt vid min sida hela tiden. En ur personalen hade min mobiltelefon och fotograferade. Det är jag otroligt tacksam över.

 

 

 

Mina tankar och känslor rusade och alla andra sinnen var på helspänn.
Sen hör jag honom. Ett försök till skrik. Ett litet gnyende, och jag hör hur "D" skojfriskt säger ”men lilla vän, du kan väl vänta tills du kommit ut ordentligt i alla fall…”
Mitt hjärta bankar hårdare än vad det någonsin har gjort förut. Det tar några sekunder till sen hör vi honom ordentligt. Jag andas häftigt och tårarna rinner okontrollerbart nerför kinderna. Sen får jag se honom. En grönklädd kvinna håller honom bredvid mitt ansikte. Han är alldeles vitkladdig och skrynklig. Precis som jag föreställt mig att han ska se ut, fastän jag aldrig funderat något på det. Men det kändes så självklart just där och då. Jag kan inte sluta gråta och lättnaden av att han är här tar över hela min existens. Ingenting spelar någon roll längre. Nu är det över. Nu kan jag slappna av. Min oro över allting lämnar mig och jag känner mig lätt som en fjäder, samtidigt som kroppen börjar kännas tyngre och tyngre. Kvinnan och Nille går ut med honom och jag stänger ögonen och försvinner in i mig själv. Jag mumlar något om att jag är så trött och somnar nu. Får ett svar från någon att det går bra, allt är ok. Världen blir svart. Jag känner bara mitt hjärta som slår och hur tårarna rinner längs med sidorna av mitt ansikte. Jag tänker att jag vill dö. Nu. Det gör inte ont. Jag är lättad. Lycklig. Det är ok att lämna nu, tänker jag. Tillåter mig själv att sväva i tanken. Det är ok. Det är ok. Lillebror lever. Jag klarade det. Jag gråter av lycka och längtar bort. Till friden. Till tanken på ”ingenting”. Välkomnar tomheten med öppna armar.
Det är skrämmande idag, hur jag resonerade då, när jag låg där och de sydde ihop mig inifrån och ut. Obehaget av hur skönt det kändes att tillåta mig själv att dö. Men kanske, kanske det är så det ska kännas. När tiden är kommen, att man känner sig så redo och genomlycklig? Det hade varit underbart i så fall. Innan har jag haft tankar på döden i sorg och smärta. Under tillfällen då jag mått som sämst och letat efter en flyktväg. Som när Freja dog, då följde en del av mig med henne. Men detta var känslor i andra änden av den där skalan. En frihetskänsla, en känsla av att vara färdig med livet. Med allt. Fullt nöjd. Redo.

 

 

 

 

Nille kom tillbaka med lillebror och verkligheten kom ifatt mig. Så underbar. Han vägde 3688g och var 52cm lång. Jag fick en mindre chock över storleken. Hjälp, han var ju ändå ”bara” i vecka 37+3, dvs nästan 3 veckor tidig. Han vägde ändå mer än en normalviktig född på fullgången tid. Undrar hur stor han hade varit om jag hade gått tiden ut som gravid.

 

 

Jag rullades sedan iväg till uppvak där jag fick ligga i drygt två timmar, tills bedövningen började släppa och jag kunde vicka så smått på mina tår. Det dröjde dock till sent på eftermiddagen innan jag hade känseln tillbaka i benen och höften. Nille tog hand om bebis under tiden.

Smärtan när känseln började komma tillbaka är något av det värsta jag upplevt. Det kliade inne i kroppen och jag höll på att bli tokig. Ingenting jag gjorde kunde ta bort känslan. Jag beordrade Nille att klia. Jag själv kunde inte nå längre än ner till låren. Jag kände hans beröring, men hur hårt han är rev, knep eller tryckte så gav det mig ingen tillfredsställelse alls. 

Jag fick flera morfinsprutor i låret och även oxynorm, men smärtan försvann aldrig. Den fick tvunget härdas ut. 

Det tog två dygn innan jag klarade av att gå till toaletten på egen hand. Första gången jag ställde mig upp rev smärtan i magen som en kniv och det kändes som att jag skulle gå av på mitten. Jag fick mer morfin innan vi försökte igen. Två undersköterskor hjälpte mig att stå och få rätt på hållningen. Jag var så svag att jag höll på att svimma. Jag stod länge och grät av frustration och smärta i deras armar. Jag fick bytt binda liggandes i sängen, personalen rullade mig från sida till sida. Så liten man blir i en sådan situation. Oförmögen att ta hand om sig själv. Tanken på lillebror fanns knappt tillhands. Hur skulle jag kunna ta hand om honom när jag inte ens kunde röra mig? Jag var helt beroende av att någon lyfte upp honom och lade honom hos mig. Att någon lade tillbaka honom. Bytte blöja. Jag bytte aldrig några blöjor förrän sista två dygnen. Jag matade honom aldrig själv förrän tredje dagen. Personalen eller Nille fick sköta om både honom och mig.

Känslomässigt var det svårt att vara varken glad eller tacksam. När kroppen är så totalt nerbruten och kraftlös så handlar det mesta bara om att överleva. Att återfå styrka och kunna resa sig upp ur skiten. Så jag myste med bebis, men jag kunde inte riktigt ta honom till mig. Som väntat.
Vid ett tillfälle lyckades jag sätta mig med honom i en fåtölj som jag hade på rummet. Höll honom mot mig. Plötsligt landade jag i insikten av att han andades. Jag kunde känna hur hans lilla kropp rörde sig under mina händer. Hur luften åkte in och ut. Att han levde... Jag höll Freja likadant. Jag höll Freja likadant men hennes kropp rörde sig inte. Hon andades inte. Ingen luft åkte in och ut ur hennes lungor, efter att de drog ut den stora tuben som höll henne vid liv. Men nu höll jag en levande bebis mot mitt bröst och jag kan inte beskriva känslan av storhet, tacksamhet och förtvivlan som krigades om utrymme i själen på mig då.

 

Hb-värdet sjönk ner till 85 trots att jag knappt blödde 300ml under operationen. En läkare kom in under en rond och tyckte att jag kunde fortsätta med järntabletter hemma, att en järninfusion inte var nödvändig. Det finns så många risker med det, sa hon. Jag kände mig snuvad på min "cocktail" och kontrade med informationen som "D" hade gett mig, varpå hon ganska så snabbt gav med sig. Jag fick en påse. Dagen då jag bestämde mig för att jag var redo att åka hem, fick jag träffa min läkare "D" igen som ordinerade en påse järn till. Det skadar inte, sa han, och det bestämdes att nya prover skulle tas på efterkontrollen hos mödravården också. Nu ska det följas upp. Skönt.