En tid med tankar.. och troll!

Det var längesedan jag skrev. Eller egentligen inte. Jag har skrivit för mig själv den senaste tiden. Känslor och tankar som jag haft behov av att få ner i ord. Till en levande text. Då har jag snabbt plockat upp telefonen och låtit fingrarna skriva ner allt som stormat. Det är nödvändigt för mig. Det är en del av min överlevnad. Jag vet det nu. Ibland känns det som om jag ska spricka eller bli tokig om jag inte får sorterat alla intryck och tankegångar. På just den biten känner jag mig själv väldigt väl.
Jag har, som många av er redan vet, återtagit airsoften. Trots att min barnmorska rådde mig att vänta. Jag kunde inte. Jag behövde spela. Behövde få komma ut i miljön och få känna mig som ”mig”. Det är som en drog, och jag vet att jag ibland tjatar eller ältar det, men jag mår verkligen bra där ute. Det är nog den enda gången som jag känner genuin lycka. Bara och endast det. Lycka, utan att en massa andra känslor ska komma emellan och sno plats. För vanligtvis går känslorna in i varandra, det blir dubbelt. Glädje blir snabbt sorg, tacksamhet förvandlas till skuld, och aldrig får jag lov att känna bara lite åt gången. Men i spel så stänger jag av på ett sätt som jag inte lyckats med tidigare. Inte sen Freja dog. Det är därför jag behöver det så mycket. För jag kan vila lite ifrån livet. Från verkligheten, den som gör ont. Men också såklart för att det är en jävligt rolig sport med grymt härliga människor.

 

Barnen utvecklas så enormt mycket nu. Alla tre i olika faser och åldrar. Jag kommer på mig själv, flera gånger om dagen med att skriva ner saker de gör eller säger. Man vill minnas allt. Dyrbara ögonblick som man får vara snabb om man ska fånga. Jag har min ”samling” och jag längtar efter att få skapa med bild, text och färg. Så att barnen själva kan se, när de blir äldre.
Tillexempel tror Viking fortfarande att det är Freja som gör så att det börjar snöa, hon trollar. Loke förstår inte vad jag menar när jag förklarar att öronen går sönder när man skriker för högt.
- Men mamma, de är ju hårda! Säger han och drar lätt i öronen på sig själv.
Deras kommentarer är något jag kommer sakna desto äldre de blir. Och deras sätt att svara mig inför vissa frågor. Jag kom till exempel in på toaletten i morse och upptäckte att någon tömt Nilles rakgel över hela duschen, golvet och elementet. Blågröna, fluffiga och härligt doftande korvar över hela badrummet. Inte så härligt egentligen. Gick ut och frågade pojkarna VEM som hade lekt med pappas raklödder på toaletten. Båda två var snabba med att svara "vad sa du?" och "det var inte jag!" Oskylda som små lamm tills jag spände ögonen i dom, då sa båda två förlåt. Båda två!? Har de alltså börjat hitta på hyss tillsammans nu också, känns farligt. Vem vet vad de kan hitta på för jävelskap när de börjar samarbeta. Och snart är det en till som ansluter, eller snart och snart, han är visserligen fortfarande bebis. Men han fortsätter att växa och imorgon blir han 4 månader. Jag kollar ofta på honom när han sover, stannar upp och bara känner och tar in. Känner värmen och kärleken, den som gör sådär ont i hjärtat. Ofta ler jag, men ibland kommer tårarna och jag gråter. Det får vara så. Balder är väldigt speciell för mig. Men jag älskar honom varken mer eller mindre än de andra barnen. Men han har förändrat mig, till viss del, och det är nog bra.

 

 

 

Balder väger runt 8kg nu, så klår inte Mithras på sina 12kg ännu. Katterna har för övrigt fått sig en ny klätterställning. Den förra, lilla ”pinnen” är ju som en tandpetare i jämförelse med monstret jag beställde. Men oj, så bra det blev. Alla nöjda, utom möjligtvis mannen som inte visste om att jag beställt hem en sådan pjäs.
- Vad kostade den???
- Jo, men… vad kostar ett paket cigaretter? 50kr? 60kr? Låt säga du röker ett paket i veckan, vad blir det på ett år då?
- Runt 3500kr…. ?
- Precis! Så teoretiskt sett skulle jag egentligen kunna köpa ett klösträd till…
Sen slutade konversationen. Visst är den fin i alla fall? Katterna var en aning skeptiska till en början. Zeke gick först runt och jamade och var orolig hela kvällen (den kattfan tål ju inga förändringar överhuvudtaget) innan han gav den ett försök. Mithras är tung och gammal och fick ha en pall för att själv ta sig upp till första liggkorgen, men sen låg han där hela kvällen. Skrället, den lilla energiska plågan, han var ju höjdrädd och tyckte inte alls det var roligt att sitta för högt upp. Eller så var det bara osäkerhet, för nu har han klättrat både upp och ner och i sidled på den tjocka stammen. Kan man så ska man.

 

 

Under månaden som gått har vi hunnit med en hel del besök och roliga sociala umgängestillfällen. Både för barn och vuxna. Vi har även städat av ungefär hälften av alla bollar i bollhavet. Ett projekt som tar säkert 2 veckor att genomföra, men det behövs. Barnen är väldigt hjälpsamma när det gäller deras lekrum och de torkade och städade flitigt. Någon timme om dagen, sen hade vi en playdate med Emma och hennes flickor och då gav vi upp och slängde tillbaka resten av bollarna i poolen igen.

 

Mike och Nille meckade och fixade lite med våra leksaker.

Rocky & Skrället.

Fin-middag med massa goa ungar.

Fika hos Linda som bjöd på dinosauriekex till barnens stora förtjusning.

 

 

Jag har även färgat håret igen. Upp och ner ser jag nog ut som ett sånt där troll man lekte med när man var liten. Detta var efter blekning och innan färgning.

Älskade faster från Norrland kom ner på en snabbvisit.