Naken vinner & Tid tillsammans!

Jag känner mig nöjd. Faktiskt ganska så nöjd över vardagarna nu. Vi har fått in bra och fungerande rutiner. Vi hjälps åt med alla sysslor och med barnen. Det känns bra. Våra upplägg skapar lugn och frid mot slutet av dagen, och det känns även som att vi lyckas tillgodose flera utav våra behov och intressen tack vare all planering. Vi har en vardag som fungerar, men som också ger oss mer än bara alla ”måsten” uppfyllda. På kvällen delar vi upp sysslorna, olika efter humör och behov. Det är aldrig ”bara jag” eller ”bara han” som kan läsa saga, städa köket osv. En kväll kan börja med att en av oss röjer upp i huset medans den andre borstar tänderna och förbereder barnen för natten. Balder lägger vi ofta förs eftersom han brukar vara så trött. När alla tre sover, går vi ner i arbetsrummet en stund. Jag syr och Nille spelar datorspel. Sen avslutar vi kring 21-22 tiden, och då tar en av oss och diskar flaskorna till Balder (den sysslan brukar vi dock fightas kring då det är så förbannat tråkigt) den andre, vinnaren ur striden alltså, hänger upp tvätt, tömmer kattlådorna eller går ut med soporna. För att nämna några saker. Vi avslutar ofta kvällen med att kolla något avsnitt av en serie tillsammans i soffan. Eller så bygger vi lego. Ibland vill jag måla och då kör Nille långspel istället, eller så renoverar han. Alltid finns det något att göra. Runt midnatt går vi och lägger oss.
Vi lyckas få tid till varandra också och det tror jag är oerhört viktigt. För alla förhållanden, och framförallt när man har barn och när tiden är ytterst knapp. Det är många sysslor och många bitar som ska falla på plats innan man har tid för att rå om varandra. Så känner i alla fall jag. Men jag är också en sådan människa som inte kan slappna av ordentligt om jag vet att det står disk i köket eller att tvätten behöver hängas upp. Varje torsdag är det airsoft, och det är fantastiskt att vi kan komma iväg tillsammans på det. Världens bästa svärfar tar alltid hand om barnen. I spel får vi utlopp för sociala möten, viss träning samt adrenalinkickar och vi har alltid roligt. Alltid. Airsoft är något vi pratar mycket med varandra om här hemma.
Men för att återgå till allt det där vardagliga som man måste hinna med och som tar så mycket tid och energi, det tycker jag ändå flyter på ganska bra nu. Där är alltid saker att göra och vi kommer aldrig ikapp. Det funkar liksom inte längre att skjuta upp saker till morgondagen för då är man snabbt efter och sysslorna hopar sig om varandra. Men, jag är nöjd. Nöjd för vardagen fungerar ändå och jag trivs.

Kärleken som jag känner för Balder fortsätter att växa. Även om det fortfarande kan vara svårt. Den var aldrig helt självklar från början. Inte för att den inte har funnits, utan tvärtom. Av rädsla för att bli totalt knäckt, ifall något skulle hända honom. Av oro och sorg har kärleken hämmats. För hur överlever man mer trauma? Reser jag mig upp igen? Hur finner jag styrkan att kämpa vidare, när jag redan slits mellan livet och döden i tankarna?
Barnen. Jag lever för barnen. Egentligen för så mycket mer än dom, om jag tänker efter. Men det gör man ofta inte när man är desperat. När man mår dåligt. När man är på botten. Knäckt. Förstörd och utesluten. Då ser man inte hela bilden. Verkligheten. Så det är värt att påminna sig själv ibland. Vad man lever för. Vad är meningen med ens liv? För det ska vara mer än att överleva! Det måste det. Det kan vara överlevnad i jakten på något. Med ett mål i livet. Något att längta efter, se fram emot eller sträva efter. Min överlevnad låg i önskan i att bli gravid igen. Den jakten tog ett år. Sen var nästa steg att både jag och bebisen skulle överleva graviditeten. Det tog 9 månader. Knappt. Och nu är lilleman 4 månader. Jakten på något är utbytt mot små vardagliga förväntningar, såsom längtan efter helg, en biofilm, semester eller vännerna som ska komma över på middag. Små, banala, icke livsnödvändiga saker. Små icke livsnödvändiga händelser som utgör livet! Som ändrar allting från att överleva till att leva.

 

Min paint by numbers som jag håller på med. Lär vara färdig om ett år, men skitsamma. Det är väldigt rogivande. :)

Legobygge - millenium falcon.

Jag har haft svårt för att sörja på sista tiden. Svårt att tillåta tårarna. Fast jag känner att de kommer, att det bubblar inne i bröstet, så släpper jag inte ut det. För där är inte tid. Jag kanske är mitt uppe i något. Oftast. Och det blir så tydligt för mig, att det är nu jag överlever. Det är detta som tiden har åstadkommit. För lite mer än ett år sedan så hade jag aldrig kunnat hindra en kollaps. Kom det över mig så gjorde de det med full kraft och jag hade ingen möjlighet att värja mig. Jag var undergiven till sorgen. När den tog sitt fasta tag om mig så tvingades jag släppa allting i den stunden. Av den anledningen kunde jag inte planera in tex en fika några dagar fram, för jag kunde omöjligt veta hur jag skulle må just den dagen. Jag kunde inte laga mat, det blev för många stressmoment vilket alltid utlöste känslor och en kollaps. Att umgås med vänner var också svårt. För jag kämpade med min överlevnad. Sorgen styrde mig och jag hade ingen kontroll.
Idag är det väldigt annorlunda. Sorgen leder mig fortfarande, men jag kan kontrollera den. Nästan alltid. Även fast jag inte vill. För jag saknar att få gråta. Att få känna och svepas med i känslorna som härjar. Jag mår bra av det. Även om det är skitjobbigt. Det känns sällan bättre efteråt heller. Men jag är rädd för vad det kan leda till. Att jag bygger upp och bygger upp, men aldrig släpper ut. Det är svårt att förklara…
De senaste dagarna har jag dock kunnat gråta igen. Där har funnits tillfällen där jag redan varit lite labil och som en blixt kommer verkligheten ikapp mig då. När jag stod framför blommorna inne på Ica Maxi. Tulpanerna var så vackra, klar lila, och det är för alltid förknippat med Freja. Eller när stora pojkarna var på dagis, Balder sov i vagnen och jag var plötsligt helt "själv". Då är jag inte stark längre. Igår kväll kom tårarna igen och jag grät mig till sömns mot Nilles axel. Varför hon? Varför? Hon var ju fullt frisk. Många prematurer överlever. Varför gjorde inte hon det? Hur kan livet vara så grymt!

I söndags var en av mina texter med i Sydsvenskan, Helsingborgs dagblad samt lokaltidningen. Både webb och papperstidning. Så roligt, men skrämmande. Jag är alltid så öppen på bloggen, blottar mig utan att tänka efter. Men med tidningen når man ju ut till så många fler och jag blev plötsligt lite obekväm. Rädd. lite väl naken. Dock fick jag enorm respons på inlägget och det vändes snabbt till något positivt, för mig. Även om texten är tragisk så är den sann och det värmde att så många delade, läste, kommenterade och mejlade. Min text var toppdelad och blev en av de tre största artiklarna på sociala nyheter. Jag ville och vill fortfarande öka förståelsen för hur det är att leva med sorg, och ju mer naken jag är desto mer har jag att vinna. Kan jag hjälpa så mycket som en människa med att känna sig mindre ensam, eller en annan att känna mer tacksamhet till livet, så är det värt det. Då är det värt allting och Frejas liv får ytterligare en mening!Att döma av alla svar jag fick så lyckades jag. Tack till er! Tack från djupet av mitt hjärta. Inte bara har jag bekräftat er utan ni har även bekräftat mig. Att det jag känner inte är något konstigt eller annorlunda. Vi är inte ensamma (tyvärr).

"När jag höll henne för sista gången var hon kall" - Sydsvenskan 

 

Viking är så stor nu. Han städar sitt rum ibland för att överraska mig, göra mig glad, och jag minns hur jag själv gjorde det som liten. För jag visste hur glad min mamma blev. Han erbjuder sin hjälp ibland. Kan tömma diskmaskinen åt mig när jag matar Balder. Imorse drog han fram frukost helt själv. Plockade fram skål, sked, öppnade mjölken, blandade oboy och tog fram flingor. Hjälp! Vart tog min lilla kille vägen? I början av veckan tappade han även en tand som varit lös ett tag. Han ställer nästan alltid upp för Loke också. När Loke är ledsen eller bråkar om något så försöker han ofta trösta. Hjälper honom med kläderna, att starta rätt program på ipaden och så vidare. Han förvånar mig med sin omtänksamhet. Det är sådan skillnad nu mot hur det var i höstas, när han var extremt trotsig. Men han verkar ha kommit ur det nu. För det mesta.
Loke då? Ja, Loke är som Loke är. Han lever upp till sitt namn. Han är ganska trotsig ännu, men även han har ett hjärta av guld och vill gärna hjälpa till. Ibland glömmer jag dock att han faktiskt bara är 3 år. Han kan mer än vad Viking kunde när han var lika gammal, men han är fortfarande liten. Det är svårt emellanåt att möta barnen i de olika åldrar de är i. Jag ska försöka att bli bättre på det.