Att vara både mamma och änglamamma! : Äntligen Skärhus!

Vi har flyttat nu. Vi har äntligen gjort det. Det är så jäkla häftigt och jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Det känns stort och jag är stolt över att vi vågade. Att vi, som hade det så bra, valde att dra upp allt tryggt vi byggt upp och lämna. Att flytta ifrån ett samhälle till ”ingenting”. Att lämna grannar och hus för att bo ute på landet. Landet, landet på riktigt. Det är något visst med att bo såhär. Mitt ute i ingenstans. Utanför samhället, där närmsta samhälle är en liten by några minuter bort med bil. En by med bara ett par få gator. Kanske det idag kallas för tätort. Jag tror nog faktiskt att kraven är uppfyllda, för där bor strax över 200 människor nu. Oavsett, vi bor inte ens i ett samhälle. Vi bor i Skärhus. Där ligger en sommarstuga bredvid vår tomt som står tom 50 veckor om året ungefär. Vi har kohagar runt huset, skogen ser man förbi korna och det är öppet och tomt. Det här är att bo på landet. På en gård. I ett hus som mer är som en stor stuga. Tänkte visa lite hur det ser ut, inne och ute, just nu. Vi har ännu inte kommit helt i ordning förstås.

Köket är ett lantligt kök med minimalt med förvaring. Troligtvis blir köket vårt första renoveringsprojekt, men det duger som det är just nu iaf. Det är väldigt mysigt att kunna sitta tillsammans inne i köket när man äter eller lagar mat. Det kunde vi aldrig i vårt förra hus.

Kyl och frys hittade vi begagnade på blocket för några dagar sedan, när vi flyttade in fanns där bara en kombinerad och den rymde ingenting. Nu kan vi äntligen veckohandla igen. Det gamla skåpet till höger i bild fann vi i stallet och det är min mormors gamla vitrinskåp. Det känns fint att kunna ha det i köket. Rummet i mitten är vårt arbetsrum och till vänster finns där ett grovkök med tvättstuga.

Jag älskar vår hall. Den är stor och rymlig, till skillnad på vår förra entre. Från hallen når man en toalett med dusch till höger och sedan trappan upp till ovanvåningen till vänster. Golvet är vitt, slitet brädgolv och där är blå randiga tapeter på väggarna. På något sätt gör det sig helt rätt ändå.

Här är tyst med. Vi bor i en såkallad tyst zon i landet. Här finns inget buller, utan ljuden som finns är naturliga och behagliga. Direkt önskvärda ljud såsom djur som råmar, träden som knarrar i vinden eller vattnet som porlar i bäcken. Dessa zoner jobbar kommunerna aktivt med att bevara. Det känns lite speciellt, tycker jag. Tystnaden har jag inte vetat om att jag behövt eller saknat. Nu när vi väl är här vill jag nog aldrig lämna.

Det känns otroligt bra. Jag har varit full av ångest och oro länge över att jag inte känt mig helt säker på om detta är något för mig. Jag har samtidigt känt att vårt beslut varit rätt, även om jag varit osäker på om det varit rätt just för mig. Svårt att förklara. Men lättnaden jag känner idag över att ångesten kring flytten är borta är fantastisk. Jag känner mig fri och lättare. Som om alla livets stora problem inte är så stora längre. Även om vi idag har enormt mycket mer att göra och jag egentligen borde känna mer stress och panik över det, så är det kanske något visst med att inte bo i stan längre. Den där stressen är borta.

Vårt hus har en charm som är svår att beskriva. De flesta som kommer hit känner sig välkomna. Som om huset har en varm själ och en historia. Jag har alltid känt mig hemma här, sen första gången jag kom hit, för nästan 4år sedan. De gamla brädgolven knarrar när man går, väggarna är slitna och har sprickor. Tapeterna är blommiga, randiga och sådär fulsöta, men passar på något vis in perfekt ändå. Där är synliga balkar i taket och en stor robust trätrappa som leder upp till ovanvåningen. Fönsterna har vita spröjs och husets träpanel är röd. Överallt finns minnen som skvallrar om livet. Vattnet från den egna brunnen smakar otroligt gott och ser till en början grumligt ut på grund av den höga syrehalten. På kvällen är här kolsvart och tyst. Bara naturen som hörs och en å annan bil eller arbetsfordon som kör förbi. Det är magiskt. Stjärnorna syns så tydligt här.

Det större badrummet som man når via vårt sovrum har ett badkar med lejontassar och synliga bjälkar i taket. Där finns toalett och dusch också. Totalt har detta huset 3 toaletter.

En liten del av vårt sovrum.

Barnen har fått ta över ovanvåningen. Bollhavet fick plats i allrummet och där får det stå tillsvidare. Planen är att göra fler sovrum där så att pojkarna kan få varsitt. Men just nu sover Balder hos oss och Viking och Loke trivs med att dela rum.

I andra änden av allrummet har barnen fått ett bord med pysselhörna. Där kan de sitta och rita, måla, bygga pussel eller leka med pärlor eller lera. Där slipper jag springa och städa efter dom hela tiden också utan bordet kan vara belamrat vilken tid som helst på dygnet, till skillnad från förra huset där allt detta pysslande skedde på vårt matbord.

Detta sovrum fick bli gästrum så länge. Det har redan använts ett par gånger vilket innebär att vi faktiskt har ett behov av ett gästrum också!

Pojkarnas rum, fortfarande inte i ordning förstås. Till höger finns ett utrymme typ kattvind, som barnen leker jättemycket i. Det är deras "kontor". Tanken är att riva väggen sen och göra rummet ännu större, men då försvinner förstås kattvinden och det uppskattas nog inte i nuläget.

Ute på gårdsplanen finns detta supersöta orangeri där det växer kilovis med vindruvor, både gröna och blåa. Vi vet inte riktigt vad vi vill göra med det, kom gärna med förslag. Jag har iaf en önskan om att få plantera ett persikoträd därinne. Byggnaderna runt omkring är stall och loge. Delvis renoverade och isolerade. Möjligheterna är oändliga för vad man kan göra av dom. Verkstad, bio, spa, lekrum, mer bostadsyta...

Entren.

Från uppfarten.

En liten bit av ena baksidan och en del av stallängan som förberetts till att bygga "lägenhet" i. Var från början ett gammalt hönshus. Marken som tillhör huset ligger på strax under 6000kvm, vilket förvisso inte är speciellt mycket för en gård på landet, men är galet mycket för oss. Vi har inte tänkt ha egna djur (om man bortser från katter och höns) så all yta kommer bli trädgård. Det kommer bli helt fantastiskt spännande att få upptäcka marken och möjligheterna med den.

Ena gaveln på huset!

Utsikten från våra vardagsrumsfönster, sovrum och arbetsrum. Kohage samt åkermark.

Vi har inskolat Viking på hans nya skola och Loke på hans nya dagis. Loke har behövt mer tid då han haft det ganska jobbigt på förra förskolan han gick på. Ny personal titt som tätt och hans trygghet fick sig en törn varje gång personalgruppen ändrades. Sista veckorna han skulle gå på dagis bara grät han. De var många barn på lite personal och jag förstår att de inte har tid för varje barn då, det gör jag, men det är inte ok. Det är inte ok att min son står och gråter mitt i rummet på avdelningen i 20 minuter utan att en pedagog kommer. Detta var sista gången jag lämnade honom och jag förklarade för den pedagogen precis vad jag tyckte och kände också när jag hämtade honom. Hon hade varit själv med 12 barn på sin avdelning ”för att hon ville det”. Det är fan inte ok. Jag förklarade att Loke varken känner henne, hon honom eller jag henne och att han faktiskt är en känslig kille. Jo, det höll hon med om och ansåg att det var just därför hon låtit honom vara, för att han är känslig. Hon lät alltså bli att trösta min son för att han är känslig? Min son som hon träffat ett par tre, kanske max fyra gånger tidigare. Jag tog Lokes grejer på hyllan och lämnade henne där med orden ”vi kommer inte tillbaka”. Det kändes så bra.
Nya dagiset känns verkligen bra. Ett familjärt ombonat litet hus, med personal som kramar om ens hjärta direkt vid dörren. Det är så genuint och personligt och vänligt. En förskola som dessutom får bidrag från kommunen för att kunna hålla låga barngrupper med flera pedagoger. De är max 25 barn fördelat på två avdelningar. Det är helt fantastiskt. Vilken skillnad det är och det syns tydligt i verksamheten. Lokes kommentar sa en hel del. När vi satt och byggde pärlor under inskolningen så stannade han plötsligt upp och sa ”vad många fröknar här är…!” Så sorgligt när jag tänker efter. Han är fortfarande ledsen när man nämner dagis för honom och han gråter när jag lämnar, men skillnaden är att jag VET att han har det bra nu. Och denna förändring kommer att ta tid. Hans separationsångest kommer att dämpas i takt med att han lär känna nya kompisar och alla i den underbara personalen. Det kommer att bli bra. Det är stor skillnad på barntillsyn och barnomsorg, och det har jag fått se tydliga exempel på nu.

Balder har fyllt 1år nu. Vår lilla regnbåge har blivit så stor. Bokstavligt talat liksom. Han drar storlek 92 i kläder och väger strax över 12kg. Han är alltid så glad och tacksam. Börjat busa mer och mer och jag kan börja ana hur framtiden kommer att se ut. Viking och Loke är otroligt påhittiga och energiska. Balder far gärna efter sina bröder så mycket han kan. Klättrar upp och ner för trappan, soffan, in under sängen, upp på stolarna i köket osv. Det gäller att ha stenkoll på honom. Han är inne i en period där kroppen kan mer än vad förståndet förstår och han sätter sig själv i mindre praktiska situationer hela tiden. Det kan vara ett heltidsjobb, om man vill, att bara gå och städa, röja eller plöja efter honom. Han river ur sakerna ur en hylla under tiden som jag plockar undan frukosten från bordet. När jag sen börjar sätta tillbaka alla en miljon dvd filmer i hyllan så smiter han ut i köket och börjar tömma skåpen med kastruller och lock. När jag är färdig är han också klar och drar vidare till kattlådan medan jag ställer tillbaka kastrullerna. And so on and on… Det är hopplöst att försöka hinna med något annat emellanåt. Alla jobb blir halvfärdiga och det ser många gånger värre ut än vad det var från början. Men så är det och det kommer också att passera. Stora pojkarna är ju så pass stora nu att de kan göra en hel del saker själva, som att klä på sig eller torka sig efter toalettbesök. Det gör att jag får mer tid över till lilleman. De hjälper oss även med att hålla koll på varandra eller lyfta ner Balder när han är påväg upp i trappan själv tex. De är världens finaste bröder, alla tre.