Vi är trötta.

Vi är trötta. Kanske är det lugnet som gör det. Eller den uteblivna stressen från stadsmiljön. Mörkret. Här är så mörkt och tyst. Skönt.

Barnen trivs så otroligt bra i både förskolan och på dagis. Det går över förväntan. Alla föräldrar jag möter hälsar och pratar. Många undrar vad som fått oss att flytta så som vi gjort. Lämnat stan och bosatt oss såhär långt ute i ingenmansland. Jag svarar olika, för det finns många anledningar. En hel del beror på Freja, allting hon har lärt oss. Att vara tacksam till livet, att leva livet fullt ut, att livet är för kort för att bara nöja sig och stå still. När saker händer omkring mig så känner jag mig levande. När saker är i förändring, det är då man vet att man lever. När man får sakna, längta och se fram emot något. Eller tvärtom. Det är svängarna på stigen som får en att känna, ta aktiva beslut och inte bara följa strömmen och gå rakt fram.
En del beror också på barnen. På tryggheten, och att slippa oroa sig över all skit som händer i och runt en storstad. Våld förekommer såklart överallt. Men det går ändå inte att jämföra. Människorna här ute, de man möter, de går inte förbi. De vinkar, de hälsar, de känner varandra, de hjälper varandra, de är trevliga och trygga. De är mer än välkomnande mot oss och intresserade. Jag trivs. Jag känner mig lugn och trygg. Det absolut viktigaste i livet finns kvar, vi har inte förlorat någonting. Vi har bara sorterat bort allt brus. Men jag förstår också, att det till viss del är en livsstil. En del saker är viktigare än andra för olika personer. Vi är mitt i småbarnsåren och allt vad det innebär. Jag saknar inte utelivet på puben mer för att jag bor såhär. Det finns liksom inte med i vår vardag längre ändå. När barnen blir större och man får en annan ”frihet” så kommer nog den biten tillbaka. Lite smått.

Många av våra vänner frågar oss vad vi ska börja med nu, vad vi ska renovera och om vi bestämt något angående huset. Nej, det har vi inte. Vi bor. Vi känner efter och vi känner ingen stress. Vi funderar och planerar. Ändrar oss, kommer fram till nya möjligheter som leder till ännu fler lösningar. Det är ganska skönt. Huset är fullt beboeligt och ingenting behöver stressas fram till en lösning. Om vi ska göra något, så är det att renovera köket. Att byta alltihop. Vi har börjat planera, skissa och mäta och för första gången har vi den ekonomiska möjligheten att faktiskt påbörja ett sådant stort projekt. Jag ser fram emot det. Dock vill vi inte förstöra den gamla charmen i huset genom att göra nytt. Så det är lite svårare nu, det blir inte lika bra om vi gör det snyggt. Det måste passa in också.

Vi har en del småsaker som vi behöver göra här innan vintern drar över oss ordentligt. Vi måste klyva ved och lava upp ett litet förråd så att vi har när kylan slår till. Förvisso är här redan minusgrader, men det känns ändå som lugnet före stormen. Brevlådan behöver också komma på plats innan marken fryser på djupet. Taket ska ev också läggas om då vi upptäckt ett par trasiga pannor. Kanske ingen småsak egentligen, men vi hoppas att någon ska komma och titta på det först och göra en bedömning.

Jag har blivit snorförkyld nu. Mått riktigt dåligt och hade även feber häromkvällen. Så jag försöker att ta det lugnt hemma. Fortsätter att packa upp lite smått och flytta iordning olika saker. Igår bakade jag lussebullar för första gången. Till helgen ska vi ta fram julpyntet, om jag inte tjuvstartar redan idag. Det blir dessvärre ingen airsoft ikväll för min del, förkylningen lär lamslå mig framåt kvällen, vilket är sjukt tråkigt för jag missade spelet förra veckan också. Men men… jag vänder på det och försöker vara tacksam över att jag varit frisk väldigt länge istället. Nu kaffe och lussebulle.