Små mirakel är inget man bör ta för givet!

Haft en underbar dag med lilla familjen idag. Började med att vi fick en hyfsad sovmorgon till 6:30. Helt perfekt med tanke på att Viking av någon anledning alltid brukar vakna runt kl 05.00 på helger och lediga dagar. Han var dessutom på strålande humör och busade runt bland täcket och kuddarna i vår säng i nästan en timme innan vi gick upp. Som avslutning pekade han på lampan i taket och sa "lampa". Äntligen!! Första riktiga ordet om vi bortser från "mamma", "pappa" och "vov vov". Vilken känsla det var, jag blev nästan lite tårögd av stolthet.
Vi drog iväg en runda till Ikea för att kika lite på sängar då vi planerar att införskaffa en ny till Viking. När lillebror/lillasyster kommer så behöver vi ju ändå en spjälsäng och det känns ganska onödigt att ha två stycken, speciellt när Viking då börjar närma sig två år. I alla fall så åt vi först en andra frukost i restaurangen då vi var där innan butiken öppnade. Medan vi drack kaffe kämpade Viking med att plocka bullsmulor på en gaffel. Mys! Väl inne bland sängsortimentet träffade vi på en ursöt mamma med sin son Taylor på två år, och båda pojkarna busade runt mellan sängarna. Nille fick agera tvåbarnspappa eftersom jag och Taylors mamma fastnade i samtal om allt mellan himmel och jord. Mycket trevligt och framförallt roligt att se hur kul barnen hade tillsammans. Längtan efter syskon känns nu ännu tydligare och lägligt. Hade ändå önskat att jag blivit gravid tidigare just för att inte ha så långt mellan dem, även om det bara blir drygt 22 månader som skiljer dem åt. Det är ju stor skillnad i utveckling när de är så små. Men jag är tacksam över det lilla livet som växer inom mig. Det är ingen självklarhet att få barn och det går inte alltid på första försöket som man fick lära sig i grundskolan. "Akta nu barn, om ni inte skyddar er så blir ni gravida!" Yeah, right! Minns hur jag fått panik vid tidigare tillfällen då jag glömt att ta min p-pilla eller då kondomen av någon anledning gått sönder. OH MY GOD, nu kommer jag att bli med barn. Mm... eller hur! Fast jag ska inte låta negativ, ibland går det faktiskt sådär lätt och enkelt. För många går det säkert också på första försöket. Men långt ifrån för alla! Jag och Nille försökte i nära på fyra år innan vi blev gravida med Viking. Det var långa månader av längtan, undran och förhoppning. Det gick så långt att vi till och med påbörjade fertilitetsutredning. Jag fick ta massor med prover olika perioder i månaden, Nille fick lämna upprepade spermaprov och jag blev kallad till en kontraströntgen av livmodern. Allting var fint! Alla prover var normala. Bra! Eller? Ändå gick det ju inte... tills det helt plötsligt nappade och stickan visade två streck. Det var ofattbart och svårt att ta in. Jag tror nästan att det dröjde ändå tills Viking var född och ett halvår till innan jag på riktigt insåg att jag nu var mamma. Kanske blir det så när man upplevt så många månader av förtvivlan och krossat hopp. Jag vet inte, men jag vill nog mest bara få ut att man inte ska ta saker för givet. Det är inte så lätt att skaffa barn som biologiböckerna berättar om. Varje liten unge är nämligen ett eget litet mirakel!