Selektiva minnen!

Idag åkte vi för att hälsa på morfar på minneslunden. Jag har velat det ett tag nu men har haft svårt att få till tid och utrymme för en sådan utflykt. Jag ville inte åka dit utan Nille. Nu blev det i alla fall av och det kändes oerhört bra för själen. Pratade med honom på mitt egna sätt och berättade hur mycket jag saknar honom. Jag vill tro att han hör mig. Platsen känns åtminstone väldigt rofylld, lugn och harmonisk. En plats full av kärlek och förståelse för livets rundgång. Minnesmonumentet var omringat av fantastiska blommor i alla möjliga färger. Så vackert alltihop. Viking sprang runt i gräset och busade. Nille höll mig i handen. Jag var glad att han följde med, jag var glad att både han och Viking var med mig. Vi saknar honom alla tre.
Morfar var den första jag pratade i telefon med efter förlossningen, om man bortser från min mamma. Jag minns det samtalet väldigt tydligt. Det är konstigt eftersom så mycket annat från den tiden är suddigt. Men att få höra hans röst då betydde i alla fall väldigt mycket för mig. Jag minns situationen runt omkring. Hur vi satt i patienthotellets restaurang och åt någon slags julbuffé. Jag hade Nilles gråa mjukisbyxor på mig och håret hängde trassligt och otvättat över mina axlar. Blek var jag också och jag hade inte sminkat mig på flera dagar. Viking, som inte hade något namn, låg ihoprullad i sjukhusets filt i en sådan plastvagn med hjul. Han sov och sade inte ett ljud under hela middagen. Jag minns att jag inte tyckte speciellt mycket om maten. Jag minns hur ont det gjorde när jag rörde mig och hur jag förflyttade mig i slowmotion. Jag har även minnesbilder ifrån de äldre gubbarna som satt bredvid oss. De var ett gäng som alla drabbats av cancer i struphuvudet och de pratade därför väldigt lustigt. Konstiga minnen. Om de är helt sanna kan jag egentligen inte garantera. Det var en väldigt jobbig tid där i början. Dimmigt. Men i mitt huvud framstår vissa minnen som väldigt tydliga. Andra händelser minns jag överhuvudtaget inte alls. Det är lustigt vad hjärnan väljer att komma ihåg och vad som får lov att falla i glömska. Selektiva minnen. Just detta minnet håller jag nära hjärtat. Jag kan plocka fram det när jag vill glädjas, men också när jag är som mest sorgsen. Väldigt mycket blandade känslor. Kanske är det därför som jag minns det så väl? Jag vill i alla fall aldrig glömma bort det.