Gnällröv.

Trött. Tröttare. Tröttast. Tung och otymplig. Jag orkar ingenting. Vill bara sätta mig och sy lite kläder till pojkarna. Det enda som får mig på andra tankar där jag slutar tänka på smärtan. Har klippt ut massor, men overlocken krånglar såklart och står nerpackad i bilen redo för att åka på service. Typiskt. Tur att jag hann färdigt med alla beställningar i alla fall. Till råga på allt har Viking kladdiga, röda ögon och är hemma från dagis. Dubbelt jobb. Hur är det meningen att man ska orka ta hand om ett barn om man inte ens kan ta hand om sig själv? Bara undrar. Jag vet ju att jag har satt mig själv i den här situationen, men kan ändå inte låta bli att fundera över det. Man kan ju aldrig veta hur man kommer må. Om man blir sjuk, om något olyckligt händer i vardagen, om ekonomin kraschar, förhållandet blir lidande osv? Det går knappast att försäkra sig mot allting ju? Finns de som har det tusen gånger värre än jag, vad har de för alternativ? Finns det några livlinor egentligen?
Känner mig smått isolerad i min kropp. Får panik emellanåt. Svårt att anpassa sig även om det kommer smygande. Det är ju förändringar som inte är medvetna eller önskade. Gnäll, gnäll, jag vet. Men just nu struntar jag i om jag är dryg eller löjlig. Gnällig eller fånig. Tröttsam. Tråkig. Bör hålla klaffen. Etc. Må så vara, men jag har ont och jag är fett trött på att vara tjock och hormonell. Punkt.