Älskade lilla Skywalker!

Idag är Loke en månad gammal. Galet vad tiden har gått fort. Känns nästan som om det var igår vi åkte in till förlossningen. Förlossningen ja... den gick hur bra som helst. Smärta från helvetet såklart men tack och lov i bara drygt fem timmar, räknat från första värken till att han var ute. Det är annat jämfört med Vikings förlossning som tog 38 timmar, men det är en annan historia.

Första värken fick jag på fredagsmorgonen kl 03.15. Det gjorde ont men gick att bita sig igenom. Jag gick upp och gick in på toaletten för att inte väcka Nille. Jag var lite osäker på om det verkligen var dags, eller så var jag bara förvirrad över smärtan som kommit sådär mitt i natten när jag sov. Jag hade ju inte räknat med att få bebis förrän veckan efter, jag hade massor att sy och fixa innan dess. Lagom förvirrad och smärtpåverkad började jag googla efter hur täta värkarna skulle vara samt hur man skulle andas genom värkarna. Allt sådant hade jag plötsligt totalt glömt bort. Efter kanske en halvtimme - trekvart smög jag tillbaka in i sovrummet. Värkarna kom dock ganska tätt och började göra mer och mer ont. När det hade gått ungefär 1,5 timme från att jag vaknat första gången, gjorde det så ont att det var svårt att ligga tyst kvar i sängen. Nille vaknade av mitt flåsande och frågade om det var dags. Vi ringde sedan in till förlossningen i Lund där vi fick prata med en okänslig och naiv barnmorska som hette Eva. Idiot-Eva, henne satt jag senare och svor över i bilen när jag hade som mest ont. Idiot-Eva ville att vi skulle vänta, fastän värkarna var täta med ungefär 3 minuter, ibland mindre. Nille fick förklara att vi hade en förlossningsplan utfärdad av Dr Molin och att vi skulle åka in i tidigt skede, även om jag bara haft värkar i två timmar. Vi kom i alla fall överens med henne om att få komma in kl 7.00. Tanken var nämligen att hinna lämna Viking på dagis och de öppnar först 6.30. Så fick det bli, men Idiot-Eva tryckte på att vi måste ringa innan vi kör för som hon beskrev det "just nu har vi plats för dig, men läget kan förändras snabbt och vi vet inte hur det ser ut kl 7." Åh, din dumma kossa, hur fan tror du mitt "läge" ser ut klockan 7 då? Det kommer också att förändras fattar du väl, jag ska föda barn oavsett om ni har plats eller ej! Detta sa jag aldrig till henne, det var bara Nille som fick höra mig gnälla över denna "Eva", som inte ens sa åt mig att ta en alvedon (som annars alltid är lösningen på allt). Jag hann få ordentligt mycket mer ont innan vi ens hade lämnat lägenheten. Det kändes som en kamp mot klockan. Kan inte dagis öppna snart! Nille packade ihop det sista till bb-väskan samt en liten väska med saker till Viking som skulle få övernatta hos farfar. Vid detta laget låg jag bokstavligen och skrek i sängen. Det gick inte att stå emot och bara andas på. Så fort en värk var över kom en ny och jag fick inget andrum. Så fort jag rörde mig fick jag en värk. Jag gick knappt att kommunicera med utan stängde in mig själv när det gjorde som mest ont. På något sätt lyckades jag ta mig själv ner till bilen och sedan bar det iväg. Viking var nog lite förvånad över att höra hur jag vrålade emellanåt. Men han var i alla fall inte rädd utan i så fall mer nyfiken. Nille ringde till förlossningen för att tala om att vi var på väg och då verkade de förstå att det var bråttom. Viking lämnades av på dagis där även farfar mötte upp för en blixtsnabb genomgång och överlåtande av Vikings saker. Nille körde i ilfart mot Lund. Det enda jag hade i tankarna var lustgas. Så fort vi kommer fram får jag lustgas och då slipper jag ha såhär ont, tänkte jag. Nille kom plötsligt på att han inte visste vad jag ville ha för smärtstillande och att det var viktigt för honom att veta detta så att han kunde stötta mig. Jag slog bort hans välvilja med att det är för sent nu, jag kommer inte få något annat än lustgas. Han svor lite över trafiken och själv kräkte jag galla i en willyspåse. Denna smärta!! Jag minns såhär i efterhand att jag ville dö. När jag satt där i bilen och smärtan bara ökade i styrka så tänkte jag att den snart skulle döda mig. Jag hann även ångra mig att jag blivit gravid över huvudtaget. Jag vill inte mer! Lite sent påtänkt kanske, haha...
När vi var 10 minuter ifrån Lund kände jag hur jag ofrivilligt ville krysta. Ungefär som om man är ordentligt bajsnödig. Då började jag få lite smått panik. Tänk om vi inte hinner fram? Nille försökte lugna mig och bad mig att vänta. Vänta (!) ?? "Han kommer NU, jag kan inte vänta!!" skrek jag. Nille svor över trafiken igen och jag är glad över att jag inte kunde se hastighetsmätaren, för hade jag gjort det hade jag säkert bett honom att sakta ner. Till och med i förlossningsarbete hade jag påpekat hans bilkörning. Stackars honom.
Nille fick parkera precis utanför ingången på ambulansparkeringen och tillsammans tog vi oss in. En undersköterska mötte oss och lyckades få in mig på ett rum. Jag hann inte uppfatta någonting förrän jag redan låg i sängen med lustgasen inkopplad. Då hade jag fått nya kläder och barnmorskan hade snabbt varit inne och känt att jag var öppen 7cm. Klockan var 7.15. Barnmorskan visade sig ha varit med under Vikings förlossning också. Hon var den första att ta emot oss då, men blev snuvad på förlossningen eftersom det hann bli tre personalbyten innan han kom ut. Jag tyckte om henne och jag var glad över att det var hon även denna gången. Fina Noraj. Nille smet ut snabbt för att flytta bilen och när han kom tillbaka så frågade Noraj vilken tid jag ville föda. Klockan var då 7.45. Nille sa klockan 8.00 och 15 minuter senare, alltså prick klockan 8,00 föddes Loke, 3960g och 52cm och alldeles frisk och perfekt! Nille fick klippa navelsträngen denna gången.
Jag fick en 2:a grads bristning och blev sydd både utvändigt och invändigt. Fosterhinnorna kom ut med moderkakan men var ofullständiga så jag fick Metergin tabletter för att vara säker på att allting skulle komma ut så småningom. De tabletterna gjorde att jag hade svåra mensliknande smärtor under de följande tre dagarna. Tur att man hade en snäll och go liten bebis att snusa på i alla fall.

 

Första två veckorna var alldeles underbara. Vi levde i en riktig bubbla. En sådan kärleksbubbla som jag aldrig fick uppleva med Viking. Loke sov som en stock hela dagarna. Jag tvingade tillslut Nille att googla på övertrötta barn för jag blev orolig över att det var något fel på honom. Bvc lugnade med att nöjda spädbarn gör inget annat än äter, sover och växer, så vi var lyckligt lottade med andra ord. Sedan blev Loke ordentligt förkyld med hosta och vi blev tillslut inlagda med honom för att ha honom under uppsikt. Hostan gjorde det svårt för honom att andas emellanåt. Men han fixade hostattackerna själv och vår oro förblev obekräftad tack och lov. Han är fortfarande hostig och rosslig men verkar för övrigt må fint. För han äter, sover och växer. Precis som han ska.