Tröstköp!

Ååh, jag vill! Jag vill skriva hela tiden, men får nästan aldrig tid eller ro till att sätta mig ner och börja knappra på tangenterna. Istället samlas alla tankar och händelser som jag tänkt dela med mig av på hög, och när jag nu fått tillfälle att ventilera så minns jag förstås ingenting av det jag tänkt berätta. För övrigt så minns jag inte alls mycket nuförtiden. Glömmer saker titt som tätt. Det är väl normalt när man nyss fått barn, kallas väl gravidhjärna, men jag kan nog tycka att det börjar bli lite väl jobbigt nu. Jag som brukar ha koll på allting. Har kontrollbehov, skriver listor och planerar in i minsta detalj. Nu vet jag inte ens vad vi har i kylskåpet om någon skulle fråga. När är nästa möte på bvc? Vad gjorde vi igår? Vad gör vi imorgon? Planerade sociala möten suddas bort lika snabbt som jag skrivit in dem i kalendern. Skrämmande.
Tiden då! Ja, vart fan är tiden? Vi är ovänner för tillfället och har varit det ett tag. Det är förståeligt att man inte hinner saker när man får barn, inte som man brukat göra i alla fall. Men jag kan ändå inte låta bli att sörja att min stora hobby och terapi, att sy, fått halka ner på prioriteringslistan. Om kvällarna finns det tid men då finns det inte ork. Så egentligen är det kanske inte tiden som jag ska gnälla över utan mer min mentala förmåga att orka ta tag i saker. Jag hade helt ärligt förväntat mig mer utav mig själv. Jag hade blint räknat med att hinna med en och annan beställning i veckan, samt ett par projekt åt barnen ovanpå det, men icke! Viking behöver tex fleecekläder till dagis då de har utomhusvila, och hans kläder har jag jobbat på i snart två veckor nu. Känns inte ok! En fin vän tröstade mig och försäkrade mig om att tiden kommer och jag tror på henne. Åter igen är det nog jag själv som måste sluta stressa och tona ner den inre press som jag sätter på mig själv. För i ärlighetens namn är det rätt skönt att inte göra någonting ibland. Dock tampas jag med det dåliga samvetet över allt jag lovat folk att jag ska hinna med och som jag nu börjat inse att jag inte kommer klara av. Förlåt.
Jag tröstar mig med lite tygköp och löftet om att jag kommer igen, det brukar alltid kännas bättre då.