"Tänk om" jag åt en gräddtårta!!

Ibland får jag lite galna tankar. De flesta känner säkert igen sig i detta och om inte så är det väl bara jag som är lite knasig. Men då får jag bjuda på det. I alla fall, ibland tänker jag att jag bara ska släppa kontrollen helt. Låta följdeffekterna få uppkomma och låta känslan av det förbjudna att sjunka in. Nu menar jag inte så illa som det kanske låter, utan jag ska försöka dra några exempel. Alla har väl sett Pippi Långstrump äta en gräddtårta? Att äta en gräddtårta för kanske 10 personer helt själv och med händerna, är att bryta mot det normala och det som kanske anses vara allmänt hyfs. Att äta en gräddtårta som Pippi gör är att göra något galet. Att släppa på kontrollen och låta det bli som det blir. Strunt samma vilka konsekvenserna blir, och strunt samma om det inte är så man gör. Jag har alltid velat äta en gräddtårta helt själv sen jag var liten och såg Pippi göra det. Men det är galet och har förblivit något man bara "tänker göra" och faktiskt aldrig skulle göra på riktigt. För vem gör så? Inte normala människor i alla fall. Det är sådant man bara pratar hypotetiskt kring. En gräddtårta är visserligen ganska harmlös, men ibland har jag fått galna tankar som mer är som plötsliga infall. "Tänk om" tankar. De kan låta ungefär såhär: (i bilen) tänk om jag bara skulle gasa för att se hur fort jag kan köra? (i båt) tänk om jag bara skulle hoppa ner i vattnet? (i sängen) tänk om jag bara skulle skita i att gå upp idag? (i köket) tänk om jag bara skulle ta och slänga denna tallriken i golvet?
Ok, jag ska väl erkänna att några av dessa förslag låter ganska extrema, men jag vill bara poängtera att det är tankar. Dessa "tänk om" tankar får nog de flesta människor, men de kommer och går och man lägger nog ofta inte ens märke till att man tänkt det. Men en gräddtårta...

"Vad gjorde du igårkväll?"
"Jag köpte en stor gräddtårta som jag åt själv med händerna. Jag började gräva i mitten och kladdade med grädden överallt."
"...okeeeej....!"

Jag vet inte om det är för att man fått barn som man börjar lägga märke till sådana "tänk om" tankar lite extra. En viktig del av barnens utveckling är just att ifrågasätta. Så, jag har låtit Viking få göra sådär som man normalt sett inte gör, vid ett par tillfällen. Ett exempel ur vardagen är när Viking upptäckte margarinet som jag måttat fram till matlagning och plötsligt ville smaka på. Först tänkte jag säga "Nej" för man äter ju inte smör sådär. Men istället lät jag honom ta hela biten på 175g och känna, klämma och slutligen försöka stoppa hela smörbiten i munnen. Han upptäckte och jag ville inte förstöra för honom med "det är inte så man gör".
Ett annat exempel var när han ville ta ketchup till maten själv. Jag såg kladdet framför mig och förberedde mentalt för ett ordentligt bad och grovstäd av köket. Men lät honom. Han klämde nog ut halva flaskan ner i tallriken innan han glatt slängde flaskan ifrån sig och tjöt "MYCKEE!! Mycke kiffi!!"
Sista exemplet handlar dock om mig själv (sen vågar jag nog inte skriva mer för ni lär tro jag är helt knäpp i huvudet då). Vi hade ätit middag och Nille stod och plockade med diskmaskinen. Vi retades med varandra och skämtade om diverse saker och plötsligt hade jag "hotat" honom med att kasta mitt vattenglas på honom. Ett tomt hot mina vänner. För inte skulle normala människor göra så? Han fortsatte duka av från bordet och jag försvann bort i tankarna på Pippi och på gräddtårtan. Sakta reste jag mig från bordet och gick lugnt fram till Nille, som stod med ryggen mot mig. Intet ont anande tömde jag hela glaset iskallt vatten i nacken på honom. Han skrek till och snodde runt medan det rann nerför ryggen på honom. Ja, ända ner i kalsongerna. Jag hade gjort det man inte gör, vilket inbjöd till ett mindre matkrig där jag blev offer för hollandaisesås på armar och ansikte. Det var lätt värt det. Det gav mersmak, att gå emot normen av det normala av hur man ska bete sig. Nästa "tänk om" kanske jag faktiskt ska utveckla. Nästa gång någon frågar mig "vad jag gjorde igår" ska jag svara, jag åt en gräddtårta...