Hann färdigt med sista onepiecen till en smurtokig tjej häromdagen. Nu har jag inga direkta väntande beställningar, vilket också är väldigt skönt. För första gången på väldigt länge har jag tid att faktiskt bara sy åt mig själv och barnen. Det är en konstig känsla, lite befriande samtidigt som jag ändå älskar att sy åt andra. Men Mars månad börjar redan fyllas på med saker att göra, måsten samt nöjen, så kanske lika bra att NiViLo får ligga på is ett tag. Tiden är ju väldigt knapp! Jag är ibland rädd att jag glömmer bort familjen och vännerna över syendet. Jag vill ju fortsätta känna att det är roligt att sy, inte att det är ett måste, ett tvång och en stressfaktor. Jag är livrädd för att ett "företag" kommer ta ifrån mig glädjen i det. Men som jag skrev i tidigare inlägg, inget vågat inget vunnet, fast jag tror ändå att jag ska avvakta lite. Låta det ligga och gro i tankarna ett tag innan jag verkligen sätter spaden i marken och kör igång "for real". När jag väl bestämmer mig för att satsa så vill jag också göra det fullt ut, det är nog där problemet ligger just nu, att tidsbristen gör att jag inte har möjlighet att göra det fullt ut. Hm...
Igårkväll kom Cess förbi på lite sen middag. Vi lagade risotto med svamp och sparris och åt maten i lugn och ro efter barnen hade somnat. Fantastiskt mysigt. Passade även på att ha lite tända ljus på bordet. Som avslutning på en fantastiskt skön kväll köpte vi biljetter till Sweden Rock Festival. Kommer bli helt underbart! Missade förra året då jag var gravid med Loke och kände inte riktigt att jag ville vara där en gång till med illamående och andra gravidkrämpor. Nja, en hårdrocksfestival är inte riktigt rätta miljön för en gravid kvinna kan jag känna. Året innan dess var Viking 7 månader och hemma med pappa vilket funkade bra. Året innan det hade jag redan köpt biljett när jag fick reda på att jag var gravid med Viking. Det funkade bra det med, jag var bara i vecka 12 när festivalen ägde rum, men är som sagt inget jag skulle vilja göra om igen i det tillståndet. Men men, nu är jag fit for fight, ej gravid och lagom peppad på att få festa loss till grym musik med underbara människor.
Jag kan ju tillägga för alla som tycker det är märkligt att jag åker på festival när jag samtidigt har två små barn att ta hand om, att den stora faktorn i det hela är sambon som verkligen "tjatat" på mig att åka. Jag har velat och velat just för att jag inte vill lämna honom ensam med två, men han har inte en enda gång bett mig att stanna hemma. Så länge ekonomin tillåter bara. Han vet hur kul jag tycker att det är och vill gärna se mig åka igen. Han vill inte att jag ska känna mig hindrad över att vi har barn. Fantastiskt fin kille jag har, inte sant!! Sen Loke kom har vi blivit mer och mer måna om att den andre i förhållandet ska må bra och få egentid. Jag tror det är viktigt, eftersom det tär ganska mycket på en som människa och person att vara förälder till mer än ett barn. Det blir liksom ett helt annat tempo. Nille är duktig på att "skicka iväg" mig när han ser att jag håller på att gå under. Han ber mig åka ärenden att tex handla och inte komma hem förrän efter barnen somnat. Han låter mig ligga kvar i badet och tar och lägger båda småttingarna så att jag kan få lite lugn och ro. Han städar, han fixar och han lyssnar alltid när jag behöver kräka av mig hur jobbigt allting är och hur förbannat trött jag är. Han är mitt stora stöd och jag är så tacksam över att jag har honom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar