Explosion!

Irritation! Ilska! Ja, nu gnäller jag lite igen. Men vissa människor gör mig så fruktansvärt arg. Jag vill inte vara en sådan person som hyser massa negativa känslor om andra människor. Men just nu är det en sådan period när en och annan person lätt kan få mig förbannad. Kanske ska jag ha mens snart, eller så är jag bara less på att bli trampad på. Less på andra som uttalar sig om saker som de med absolut säkerhet inte har en aning om. En del tror att de vet vad jag vill, är bombsäkra på ett och annat, men hur kan de vara det när jag själv är ovetande om mina egna planer? Småsaker som blir stora i takt med att jag börjar grubbla och fundera kring dom. Mycket möjligt att det är sömnbristen som gör detta med mitt humör. De som känner mig får försöka att inte ta det personligt om jag beter mig illa mot dom. Om det inte är beviljat förstås. Men jag är ju inte den som hackar tillbaka, som fräser till eller säger ifrån. Jag avskyr att bråka. Jag avskyr att hamna i obekväma situationer. Men någonstans får det räcka. Jag exploderar snart, speciellt på den där bittra lilla gubben som ger mig en sur blick inne i mataffären, för att han inte kommer förbi med sin kundvagn när jag försöker styra undan med min "gigantiska" syskonvagn. Men förlåt så mycket! Eller idioten som ligger för nära bakom mig när jag kör bil genom innerstaden i laglig hastighet. Ursäkta, men jag tänker inte gasa på bara för att du vill det. Nästan så att jag hoppas att han ska köra på mig, kanske han lär sig en läxa då? Och så får jag en bra anledning att skrika på någon.
Usch... så mycket ilska. Varifrån kommer den? Vem? Vilka har fått mig att bli såhär på bristen till explosion?
Inatt ville jag kolla hur många gånger jag faktiskt blir väckt och behöver gå upp och trösta Loke. Jag kan omöjligt hålla räkningen så trött och groggy som man är mitt i natten. Så jag tog en liten och urdiskad barnmatsburk och fyllde den med mina namnlappar. Det var det bästa jag kunde komma på sådär på kvällskvisten. Sen tog jag en annan liten plastlåda som jag lät vara tom och placerade båda vid fotändan i spjälsängen. Varje gång Loke skrek och jag behövde sätta mig upp i sängen för att trösta honom så tog jag en lapp och lade i den tomma lådan. Enkelt gjort. Inatt var en "normal" natt. En natt som jag blev väckt många gånger förstås, men inte en sådan natt som får mig att gråta av utmattning och vilja kasta ut ungen genom fönstret. Typ. Jag räknade till 17 små lappar imorse. Är det verkligen normalt? Är det verkligen rimligt att en bebis ska vakna ledsen så många gånger på natten? Oavsett torr blöja? Oavsett välling och mätt mage? Är det orsaken till min ilska? Usch, snälla låt tiden gå fort.