Nutella, Proteinpulver & Patetiska Plättar!

Igår skulle jag göra plättar för första gången i mitt liv. Hade en bild av hur de skulle smaka och se ut, baserat på minnen från min egen barndom. För något år sedan fick jag även ett riktigt plättjärn som väger flera kg, minns inte vilket material det är, kanske gjutjärn? I alla fall, nu skulle oskulden bort och det äntligen användas. Fy tusan vad svårt det var. Plättarna brände lätt och jag kunde inte få loss de små asen ifrån järnet utan att fullständigt hacka sönder dom. Vågade inte använda en metallgaffel för jag misstänkte att jag skulle få ångra det bittert om jag försökte. Tog istället en av barnens plastgafflar från IKEA, men det var lika svårt och dessutom smälte ju fanskapet. När Nille kom hem hade jag gömt de ”färdiga” plättarna under massa folie, men började faktiskt få kläm på tekniken mot slutet. Lyckades göra EN sats som blev skitsnygga (om jag får säga det själv) och sen hördes ett litet klick och allting blev kolsvart! Strömmen hade gått! Viking gav ifrån sig ett vrål på toaletten, livrädd såklart, och om han inte hade hunnit kissa så gjorde han nog det på stört när allting svartnade. Nille konstaterade snabbt att det inte fanns någon ström i hela Oxie och att det med andra ord inte fanns så mycket för oss att göra. Så vi tände massor av ljus istället och jag var tacksam över att maten åtminstone precis hunnit bli färdig. Det blev en mysig middag faktiskt. Man slapp ju se all mat som hamnade på golvet och på andra ställen där den inte skulle vara, och för att inte nämna de misshandlade plättarna, de fula slamsorna slapp vi också se. Tur i oturen kan man säga, första gången jag gör plättar, och misslyckas, så slipper vi åtminstone att se fiaskot. Båda barnen verkade gilla det och Nille likaså, själv motsvarade de ju knappast mina gamla barndomsminnen men jag var lättad över att de ändå gick hem. Nästa gång blir jag nog inte räddad av strömavbrott så håll tummarna för att jag lyckas bättre då.

Jag har börjat må ganska så bra nu. Sådär som man läser i gravidtidningar, appar och böcker att man ska må under andra trimestern. Inga direkta krämpor, förutom blödning, men det lär jag få dras med ett tag till tyvärr. Huvudvärk har jag massor av, men det går att behandla med Panodil också som tur är. Efter Ullared fick jag även lite ont i höften, fogarna som börjar kännas av, men det är ändå inte i närheten så illa som jag hade det med båda pojkarna. Känns så himla skönt att få må ”bra” för en gångs skull. Illamåendet är nästan helt borta, kräks bara någon enstaka gång och då beror det oftast på för lite eller för mycket mat. Hetsätning är inget att rekommendera, men svårt att låta bli när man gått hela dagen utan ordentlig mat. Därför det finns Nutella! Det tillfredsställer min akuta hunger på några sekunder och jag kan överleva resten av dagen. Mums! Jag kollade instagram när jag stod i köket och fick direkt upp bilder på bekanta eller vänner i träningsoutfits och burkar med proteinpulver eller annan hälsokost. En å annan naken överkropp med spända muskler och 12 pack syntes också, det hör väl till. Själv körde jag ner skeden i Nutellaburken för femte gången och berördes inte ett dugg. Jag behöver ingen ursäkt, och om jag skulle haft en skulle den nog låta något som följer ”för att det är så jävla gott”! När kvällen kommer och jag får tid till annat finns det inget i världen som skulle kunna få mig att sätta mig på en träningscykel eller ut och springa några varv runt kvarteret. Skulle jag springa något överhuvudtaget skulle det vara till affären för att köpa mer Nutella. Men helst hade jag övertalat Nille att göra det åt mig. Jag är inte överviktig, men har heller aldrig brytt mig om träning. Jag springer efter mina ungar istället, och när jag inte har hand om dom så jobbar jag på hotellet där man inte heller sitter still. Jag imponeras över de människor som kan viga sitt liv eller en del av sin vardag åt träning och faktiskt se resultat utav det, men jag skulle själv aldrig kunna bli den personen. Tur vi är olika! Jag hoppas bara att de som tränar så hårt ändå är stolta och lyckliga över sina kroppar, precis som jag är med min fastän jag aldrig går till gymmet!

Fikade med två andra mammor häromdagen, hemma hos bästa Aldijana. Mysigt, även om det var stundvis mycket skrik och kaos, så är man ju van vid det vid det här laget så det bekom nog ingen av oss egentligen. Skönt att man är mer avslappnad. Minns hur spänd och nervös jag var när jag nyss hade fått Viking. Allting hängde på att han var på gott humör och att jag hade orken till att hitta på något. Skrek han gick jag verkligen inte ut. Så annorlunda det är nu. Visst det är aldrig kul med skrikiga barn som är på dåligt humör, men det stoppar mig inte längre. Den enda som stoppar mig är jag själv. Är mamma på röv-humör, då är det bäst för alla om jag håller mig inne!