Tålamodsprövning, Förändringar & Älskade sömnen!

Jag ska erkänna en sak. Som är totalt oviktig i sammanhanget, men jag kanske kan lätta på någon människas dåliga samvete genom att berätta det här. Jag har ätit 10 Twix på ungefär 3 dagar. Jag hade ätit ännu fler om det hade funnits några. Är nog en himla tur att de tog slut faktiskt. Jag har gått upp ca 7 kg totalt, 4 av dessa kilon lade jag på mig från det att jag plussade tills jag gick in i vecka 20. Resterande är jag övertygad om beror på choklad. Jag är nu i vecka 21. Skäms jag? Verkligen inte! Kan man så ska man! Om man vill alltså! Jag ville!  

Det händer mycket nu, med barnen. Viking slutade med napp på julafton och några månader innan dess har han varit blöjfri under dagen. Igår bäddade vi med plastlakan (under lakanet förstås) och lät Viking sova i kalsonger och pyjamas. Hans blöja har varit torr på morgonen under lång tid, men vi lät ändå inte skynda på något. Men nu var det dags och det kändes så himla bra. Han är verkligen duktig! Han fick en tågbana i present för att han varit så duktig och slutat med blöja och den har han lekt med hela dagen. Härligt! Är han glad och nöjd är vi det med.
Loke genomgår också en förändring just nu. Han började sova ”hela” nätter strax efter att han fyllt 1 år (på tiden liksom). Med hela nätter menar jag att han bara vaknar ett par 3-4 gånger. Det är enorm skillnad mot tidigare då han vaknat mellan 15 – 30 gånger, under mer eller mindre hela natten. Varje natt! Varenda. Jävla. Natt. Sen han föddes! Fattar ni hur jobbigt det är? 

Man blir knäckt.

Man blir ledsen.

Frustrerad. Förbannad!

Man tänker att man vill kasta ut ungen genom fönstret.

Man gråter.

Man svär.

Man tröstar.

Man ligger vaken. Väntar på nästa skrik.

Man sitter upp och sover.

Man tror att man ska dö om man inte får sova snart.

Man dör nästan.

Men… förstår ni att man efter ett tag vänjer sig och lär sig fungera ändå, trots denna makabra sömnbrist!? Hjärnan är en fantastisk apparat. Verkligen fantastisk. Jag förstår nästan inte själv hur vi orkat oss igenom denna tiden, även om det i princip bara varit jag som tagit nätterna. Nille har fått ta över när jag känt mig på gränsen till farlig! För man tänker inte klart, inte när man aldrig får sova. Det är en förjävlig tortyr! Tur vi haft varandra, så att den ena kunnat stötta när den andra fallit. Så ni förstår säkert att det är helt otroligt skönt att få sova igen. Att få sova värdesätter jag högre än mycket annat! Och efter att äntligen ha fått sova en ”hel” natt under en månads tid nu, så kände vi oss laddade att ta tag i projekt ”låta mamma och pappa få sova ensamma” också! Om några månader kommer dessutom lillasyster och då behöver hon spjälsängen och vi är tillbaka på sömnlösa nätter steget igen. Och det hade faktiskt varit underbart om vi kunde få någon månad utan barn i sovrummet. Det behöver vi. Så, Lokes ”nya” säng har stått i Vikings rum under lång tid och bara väntat. Väntat på rätta tillfället. Det tillfället tog vi nu och blev starten på 2015. Första natten gick helt problemfritt. Han somnade utan klagomål och sov mer eller mindre ”hela” natten (ja, inräknat de där 3-4 gångerna vi fick gå in och ge nappen, bädda om eller ge dricka), men det är ju inget konstigt. Dagen efter när jag skulle lägga honom för att vila middag gick det också bra. Men, vi var beredda på det värsta och mycket riktigt kom det senare dag två, läggning för natten. Jag höll på i strax över en timme. Han var trött, men vägrade att ligga kvar i sängen. Han gick upp, jag gick in, bar honom till sängen och bäddade ner honom. Detta upprepade sig 31 gånger (Jaaa, jag tycker det är intressant att räkna, så jag hade laddat med papper och penna, men sådan är jag). Jag var så less på det och nära att ge upp flera gånger men visste att om jag gav vika nu så skulle vi få ett ännu större helvete nästa gång. Någonstans i bakhuvudet mindes jag sådant jag sett på Tv och läst om hur man skulle gå tillväga. Så jag fortsatte. Vänligt men bestämt och tydligt bar jag tillbaka honom till hans säng. Utan ett ord. Trettioen gånger! Men han somnade tillslut. Jag med.
Dagen efter trodde jag lite naivt att det skulle bli ännu lättare men förstod snart att jag nu skulle nå toppen av protesten. Lokes middagsvila slutade upp i nästan 50 rundor, då jag fick bära honom tillbaka till sängen. Det tog dock ”bara” 45 minuter, men då kan ni ju få en uppfattning om tempot. Jag hann knappt ut ur sovrummet förrän han var på väg ur sängen. Hade min väninna Cecilia med som stod och peppade mig i hallen under hela tiden. Det var nog en himla tur att hon var med för jag var så nära att bara ge upp. Jag ville skrika på honom! Men jag fortsatte, knäpptyst, och skrek i en kudde när det blev för jobbigt. Jag vann. Igen. När kvällen kom var jag mer bestämd än tidigare. Jag skulle verkligen inte ge upp nu, inte efter att ha lagt ner så mycket tid på det redan. Det tog då strax under en halvtimme och jag bar tillbaka honom runt 20 gånger. Härligt! Äntligen vänder det. Ikväll fick Nille lägga då jag sträckt mig i ljumsken eller något konstigt så jag kan inte ta ett steg utan att det hugger till av smärta (kan ju faktiskt bero på antalet gånger jag burit ungen fram och tillbaka till sängen, men det låter vi förbli osagt). Lämpar sig inte att jag ska springa fram och tillbaka i alla fall. Det tog också runt en halvtimme, men han kom bara upp 10 gånger. Jag tror att han äntligen börjar förstå. Det känns emellanåt så hårt att bara lägga honom i sängen och gå ut, men jag tror det är nödvändigt för att han ska lära sig och förstå att nu ska vi sova. Att vi är tydliga nu i början. När han förstått det kommer jag kunna sitta kvar en stund och klappa och pussa på honom tills han somnar, gosa lite liksom, men jag är livrädd över att ”vänja” honom vid det till en början. Då kommer det bli oerhört svårt att få honom att somna på annat vis senare. Jag tror det är viktigt att man visar tydligt vad som gäller. Barn behöver rutiner och det skapar trygghet. Viking var aldrig såhär svår, men Loke brås nog mer på mig och är enormt envis. Jag känner mig ändå väldigt säker på det jag gör och när jag väl bestämt mig för att köra, då kör jag. Låter nog hårdare än vad det egentligen är. Gråter han går jag självklart in, visar att jag finns där och kommer om han behöver mig, men jag vill inte att han ska använda ”mig” för att somna. Jag vill inte vara hans snuttefilt eller napp! Jag vill att han ska kunna komma till ro själv, känna sig trygg med vetskapen att ”mamma finns där” om jag behöver henne, men hon är inte ett redskap för att jag ska somna.
Jag minns i början, när han bara var någon månad gammal, så bumpade vi honom lite lätt i rumpan, som att han blev vaggad. Gör man det för ofta och som ”lösning” så blir ju barnet beroende av bumpandet för att kunna sova. Snabba lösningar är ofta inte bra när man ser till det långa loppet, har jag lärt mig. När Viking föddes var det ett tag som jag vaggade honom i mina armar, ganska snabbt, runt, och fram och tillbaka, för att få honom att komma till ro och tillslut somna. Efter ett tag fick jag givetvis grymt ont i ryggen av detta bärande och gungande varje kväll och insåg att såhär kunde jag ju knappast fortsätta. Han vägde ju inte mindre för varje dag som gick direkt. Så jag slutade och fick kämpa ett par kvällar med att få honom att somna själv, med tryggheten av att ha mig i närheten, och det tog inte lång tid innan han faktiskt somnade själv och min rygg fick läka.
Jag vill dela med mig av hur jag gjort och gör, och har full förståelse över att alla gör på olika vis. Alla barn är olika. Vissa kräver mer än andra, eller behöver andra förutsättningar. Det viktiga tror jag är att man gör det som känns rätt. Inte alltid det man läser om eller hör andra säga till en, för det är bara en själv som förälder som vet precis hur ens eget barn är. Vad ens plutt har för behov. Så lyssna på mammahjärtat (pappahjärtat också för den delen) och utgå ifrån det! Nu ska jag sova, själv, utan barn. Ja, Nille blir jag förstås inte av med, hehe.