Botten.

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag gör ett försök. Jag tror det viktigaste för mig är att jag bara får det nerskrivet. Så att det finns sparat. Så att andra kan se hur jävla åt helvete allting kan gå. Vad samhället kan göra, hur myndigheter kan påverka en negativt så till den grad att man helt förlorar hoppet. Hur de kan stjälpa istället för att hjälpa och hur de drar tillbaka mig i min återhämtning. Hur de stressar mig till förbannelse. Hur de skjutsar mig rätt in i väggen istället för att hjälpa mig framåt i lugn takt.

Jag har gett upp. Jag känner det nu. Jag orkar inte mer. Jag är en tickande bomb som snart kommer att explodera. Jag kommer att gå sönder. Om det går. Jag är redan trasig, så trasig. För det räcker inte att man förlorar sitt barn.
Jag är lugnet före stormen och jag är rädd för mig själv. Det är så jävla obehagligt. Jag vill försvinna. Plockas bort från jorden. Poff! Bara ta slut. För jag orkar inte mer.

Nej...
Nej, jag orkar verkligen inte. Jag gjorde ett försök precis. Skrev ett långt inlägg, men kommer aldrig till slutet. Det blir bara fel. Delete.

Igår var en av de värsta dagarna för mig sen Freja dog. Det var dessutom en månad sedan hon dog. Det värsta av allt är att tragedin av att förlora henne just nu är det minsta "problemet" i vårt liv. Det skulle vara vårt fokus, att få sörja henne. Men allting som rör försäkringskassan, sjukskrivningar och inkompetenta jävla rövhål som ska fatta beslut, och som jag är beroende av, tar upp all min energi och all min fokus. På ett sätt borde jag vara tacksam, för jag har inte fått tid till att tänka på min dotter. Hon får inte längre plats i denna soppan, fastän det sorgligt nog bara skulle få lov att handla om henne. Så som det går till i mitt fall, ska det inte gå till.
Kuratorn är förfärad, hon har uppmanat mig att byta vårdcentral, vilket jag också har gjort nu. Hon har aldrig varit med om ett fall där allting som kan gå fel, går fel. Precis allt.

Jag har kommit till en gräns där jag inte längre bryr mig vad som händer. För jag orkar inte vara orolig mer. Jag har inte energi och kraft över till det. Ekonomin löser sig, det gör den alltid, även om det är på helt fel medel.
Jag är bara så besviken på det svenska systemet. På försäkringskassan. På läkarna som tror sig veta vad som är bäst för någon de aldrig har träffat förr. Hur kan de vara de personerna som ska avgöra min framtid? De har gjort att jag börjat gå ner i fel riktning. Jag tyckte innan att jag gjorde framsteg. EN dag i taget. Det tyckte Nille också. Jag ska lära mig laga mat utan att bryta ihop. Kunna läsa en godnattsaga för barnen utan att få andnöd. Komma upp ur sängen av mig själv, komma ihåg att äta, vilja äta och att borsta tänderna. Det basala i livet. Jag ska få ihop en vardag som fungerar först, innan jag kan ta steget ut och fungera rent socialt, och sen återgå till mitt arbete osv. Jag är inte där ännu. På långa vägar. Men jag vet att om jag får lov att vara ifred, om jag får lov att lägga all min fokus på det som jag SKA få lägga fokus på - min sorg efter Freja, då kommer jag att komma på rätt fot. Förr eller senare. Men jag får inte det. Jag får ingen ärlig chans, för hela mitt fokus är flyttat från mitt mående till att jag ska stressa ut i arbetslivet igen. Stressat av läkare, av blanketter som blir fel ifyllda, på beslut som aldrig fattas. Och mitt i allt sitter vi. Jag och Nille. Där Nille ser precis vad jag behöver. Hjälper mig upp när jag faller, får med mig ut på ärenden, drar i mig så att jag inte ska isolera mig. Han ser hur jag mår. Hur stressad jag är. Kuratorn hör och ser också hur jag mår. De känner mig, den person jag är just nu, de kan veta vad jag behöver, men kan inte göra ett skit.

Detta blev flummigt. Men jag kan inte gå in på detaljer mer än vad jag gjort privat till några av mina vänner. Det blir bara fel och det gör ont att återberätta. Och som sagt, jag orkar ingenting längre. Jag orkar inte tänka. Jag orkar knappt skriva. Svara på sms. Äta. Prata. Sova.
Igårkväll drack jag. Jag vet att det aldrig är en lösning. Men just då, nu, skiter jag i vilket. Finns det något, vad som helst, som kan få mig att känna något annat, så tar jag den "lösningen". Välkomnar den. För jag är redan på botten. Så jävla långt ner man kan komma.