Det är kusligt tyst.

Det är kusligt tyst i mitt huvud. Jag fungerar socialt nu, men under hela helgen har jag befunnit mig som fast i ett vakuum. I fredags mådde jag så dåligt att jag övervägde att åka in till psyk. På riktigt. Nu känns det ”bättre”, jag fungerar som sagt socialt igen.

Men jag har stängt av precis allt. Jag känner ingenting längre. Jag kunde berätta och prata om min döda dotter för min vän Camilla som kom för att ge mig en kram, utan att fälla en endaste tår. Helt tyst är det. Det är skönt, men samtidigt mycket, mycket obehagligt. Vem fan pratar om sitt döda barn utan att ens bry sig? Utan att vara det minsta ledsen? Jag kunde inte ens sympatigråta! Jag som alltid är så känslig, som alltid gråter om någon annan gråter. Eller om jag läser något sorgligt. Eller när björnen dör i filmen Björnbröder. När det spelas en bra låt på radion. Jag kan gråta för allt. Vanligtvis. Men jag kan inte gråta för Freja längre.

Det är en ny fas jag är inne i. Jag väntar fortfarande på utbrottet. På något sätt måste det ta sig ut. Jag är bara orolig för var, hur och när det händer. Kommer jag att resa mig efter det?

Idag har det bubblat upp ett par gånger, men jag har lyckats lägga på locket eftersom jag inte har befunnit mig hemma, där jag är trygg. Jag vill inte och jag vågar inte ta det någon annanstans. Det räckte med att jag ställde mig och skrek i förtvivlan i trappen utanför vårdcentralen i fredags. Fick inte luft, även om jag andades och andades, tills det inte fanns något kvar av mig i varken lungorna eller resten av kroppen. Sen blev allt tyst. Lugnt. Kusligt stilla, och jag försvann in i det där vakuumet. Pappa var där. Stod som en skyddande mur runt omkring mig. Suddade bort den onda världen och jag var trygg igen. Med en blick som bara stirrar ut i ingenting. Men på insidan var allt tyst.

I Lördags drog Nille med mig ut till Ikea. Jag älskar Ikea. Vanligtvis. Jag hatade det i lördags. Jag kämpade emot tårarna hela tiden, höll ett stadigt tag i Nilles hand och försökte skynda på stegen. Vi köpte en ny säng. Unnade oss det för Frejas skull. Jag ville bara därifrån. Jag ville bara hem igen och fortsätta stirra in i ingenting. Nille frågade om jag förstod varför han drog med mig ut. Jag minns inte hela anledningen, men han gör det av välmening. För att jag inte ska isolera mig. För att jag ska bryta mig ur det jag så lätt fastnar i. När jag fastnar kommer jag inte loss själv. Hade det inte varit för honom och barnen så hade jag förmodligen inte gått upp ur sängen ens. Jag behöver Nille. Han räddar mig. Varje dag. Även fastän jag inte vill.
Sen har jag Eva. Hon räddar mig fastän hon inte vet om det. Hennes ständiga påminnelse om att hon finns och att hon tänker på mig och att hon inte slutar höra av sig, fastän jag ibland aldrig svarar, det räddar mig. Hennes texter om hur hennes vardag ser ut får mig allt som oftast att inse att det finns ett liv även utanför detta mörker. Jag älskar när hon skriver till mig. Och alla andra som gör det också. Sheima. Elin. Théresé. Josefin. Camilla. Sandra. Anna. Liza. Sara. Emma. Jag kan rabbla upp hur många av er som helst. Om ni bara visste. Om jag bara kunde tacka er tillräckligt!!