Natten när Freja dog.

Det var torsdag. Torsdag kväll. Gry hade jag skickat hem. Jag pumpade för att få bröstmjölken att rinna till så att Freja skulle få den bästa starten hon kunde få i livet. Hon hade redan fått donerad bröstmjölk. Ungefär 1ml i sond. Det är ingen mängd, ofattbart lite, ändå precis tillräckligt. Klockan var 23.30. Jag somnade.

Klockan var 01:30 på natten när en läkare från neonatal och barnmorskan som jobbade natt kom in och väckte mig. Läkaren, en vacker isländska med ljusblondt hår, satte sig ner på sängkanten, bredvid mig. Det var fortfarande mörkt i rummet, bara en liten lampa som sken svagt någonstans. Ett behagligt ljus, ungefär som när man vaknar en tidig decembermorgon och tänder sin adventsljusstake. Fast stämningen var inte behaglig. Den var spänd. Nervös. Väntandes på att få yttra hemska besked. Jag lyckades med att sätta mig upp trots smärtan som högg i magen. Plötsligt var jag klarvaken igen. Ungefär som hemma, när barnen vaknar om natten. Jag är van vid att bli väckt. Van vid att göra saker om natten.

Läkaren tittade allvarligt och lite ledsamt på mig. Hon började prata, långsamt. Jag hörde vad hon sa, men jag fick anstränga mig för att förstå. Orden gick inte in direkt. Som om de höll sig flytande på ytan en stund innan jag lät dom sjunka in.
”Freja har drabbats av en allvarlig lungblödning och hon har även små blödningar i hjärnan, läget är mycket kritiskt för henne.”

När orden gjort sig tydliga för mig drog jag ett häftigt andetag samtidigt som jag kände hur tårarna började trycka i ögonen. Hela mitt ansikte grimaserade som för att skaka av sig den ofattbara meningen. Läkaren satt kvar, tittade med empati, rakt på mig. Hon såg hela mig. Hon såg min skräck. Paniken som kom, och lämnade. Hon såg hur jag försökte handskas med vad jag precis hade fått höra. Detta var troligtvis inte första gången hon hade fått lämna tråkiga besked. Jag tyckte om henne. Hon hade pondus, utan att sakna de sympatiska och empatiska egenskaperna. Hon hade medkänsla. Hon fortsatte med att förklara bredden av det inträffade, att det inte var säkert att Freja skulle klara sig.
Jag kände hur jag gick in i ett överlevnadsvakuum. Jag tryckte undan de omedelbara tankarna och lade locket på. Något måste göras och jag måste fokusera. Jag har inte tid för att vara ledsen nu. På bara några sekunder hade jag accepterat det värsta som kunde hända. Att hon skulle dö. Bara sådär.

Isländskan såg återigen hur jag forslades genom olika stadier för att tillslut kunna möta hennes blick och ge henne medgivande att fortsätta. Hon bad om Nilles mobilnummer och jag lät henne ringa. Flera samtal gick fram utan svar. Han sover tungt och jag förbannade honom för det just då. Av alla tillfällen. Men läkaren var tvungen att fortsätta.
”Är ni religiösa?” frågade hon.
”Nej, inte alls… ” svarade jag, och jag minns att jag för en kort sekund undrade vad det hade för betydelse just nu. Hon såg min osäkerhet och sa att ”annars är det dags nu om ni vill döpa henne.”
Jag stod fast vid mitt ”nej”. Vi har inte döpt de andra barnen heller.

I efterhand har jag tänkt mycket på när jag fick den frågan. Hur det kändes. Jag är glad över det, för det har gett mig en hel del klarhet i mitt ställningstagande kring den kristna tron. När man hamnar i kris är det ofta som man vänder sig till sin religion. Omedvetet. Jag har själv gjort det. Förut. Bett till Gud. Förbannat Gud. Och så vidare. Men där, under mitt livs svåraste upplevelse, bad jag aldrig till honom en endaste gång. Inte ens i tanken. Jag pratade en hel del med mamma om detta några dagar efter Frejas död. Hur lättad jag blev av att jag kände mig så trygg i den insikten. Att jag kände mig stark. Stark över att våga säga ”nej, jag är inte religiös” och att verkligen, verkligen mena det. Känna det, med hela kroppen och själen. Helt utan tvivel.

Läkaren verkade nöjd med svaret i alla fall och fortsatte med nästa fråga som är det tyngsta jag någonsin behövt svara på. Jag hoppas att jag aldrig någonsin igen behöver fatta ett sådant beslut. Även om det i slutändan inte spelade någon roll. Beslut eller ej. Frejas liv hade aldrig gått att rädda. Oavsett. Jag fick ändå frågan, och jag fick ändå ta ett beslut. Där och då.

”Just nu gör vi olika livsuppehållande insatser på Freja, men till vilken grad vill ni att vi ska fortsätta?” Hon såg på mig för att se ifall jag förstod. För att se hur jag skulle tackla frågan. Den hade en stor underliggande, avgörande faktor.
”Man måste fråga sig själv till vilket pris det är värt att fortsätta” fortsatte hon.

Jag tvekade egentligen inte. Jag visste vad jag ville innerst inne. Jag ville ha henne vid liv, men inte till vilket pris som helst. Det går inte att vara egoistisk i ett sånt här läge.
”Jag vill att hon ska ha ett värdigt liv.” sa jag. ”Jag vill inte att hon ska lida.”
Läkaren log lite svagt, utan att det blev oförskämt. Hon tyckte det var ett bra beslut. De skulle göra allt för att hon skulle överleva, men ändå få ett värdigt liv. Hon lade sin hand på min arm och berättade att hon var tvungen att gå ner till neonatal för att de behövde henne där, hos Freja, men att jag skulle komma ner så fort som möjligt.
Hon lämnade mig ensam kvar med barnmorskan. Jag hade ingenting att säga till henne, hon fanns bara där som ett mobilt stöd. Jag gick med på att sitta i en rullstol, jag ville inte vara i vägen för någon. Barnmorskan frågade om jag hade ont, om jag ville ha mer smärtstillande, men jag kunde inte känna någonting just då. Den smärtan hade jag också stängt av.

Nere på Neonatal var det tyst. Där fanns minst fyra personer som jobbade kring Frejas kuvös. De visste vad de gjorde och även om hon där och då låg och kämpade för sitt liv, så var det aldrig kaotiskt. Det kändes aldrig som att det var en akutsituation. Det underlättade för mig att behålla lugnet.
Den isländska läkaren fortsatte att ringa till Nille och jag ringde till mamma och pappa. Jag minns att en manlig läkare försökte leta upp fler nummer för att nå mina föräldrar på, för jag fick direkt kortslutning. Jag kunde inte minnas en enda siffra. Tillslut svarade mamma på mobilen i alla fall och hon och pappa satte sig i bilen för att köra hem till oss. Nille behövde hur som helst bli avlöst där hemma innan han kunde ta sig in. Läkaren fick tag i Nilles pappa som också begav sig av direkt hem till oss. Nille vaknade senare av att hans pappa satte nyckeln i dörren. Han körde direkt.

Jag grät när jag såg på Freja. Jag kunde inte slita ögonen ifrån henne. Hon såg väldigt besvärad ut. Hon slog ut med sina små armar ifrån kroppen och hennes mun var öppen. Hon grät. Jag fick panik och utbrast ”det ser ut som om hon har ont?!” Läkarna gav henne morfin och hon lugnade sig en aning.
Det fanns flera monitorer som vakade över hennes andning, hjärtfrekvens, blodtryck och syresättning. Dessa pep och varnade om vart annat. Jag tyckte inte om ljuden därifrån. Varje gång det började blinka eller låta togs min uppmärksamhet bort ifrån Freja och jag trodde i samma stund att hon skulle dö.

Jag hade en bit bomullskompress i handen som jag fick av en i personalen. Jag torkade Freja lite vid alla slangarna som satt klistrade vid hennes ansikte och kropp. Jag duttade mycket försiktigt och såg till min förfäran att kompressen fick röda blodfläckar. Det rann blod från hennes näsa. Jag bröt ihop och de fick flytta bak mig en bit ifrån kuvösen eftersom de var tvungna att suga rent hennes luftvägar. Freja protesterade. Hon mådde inte bra. Hon kämpade för sitt liv.
Den blonda läkaren pratade med mig strax därpå och jag lugnade ner mig igen. Hon berättade att de hade gett Freja blod, blodplättar och allt annat de kunde ge henne, men blödningar var mycket svåra att stoppa när de väl hade börjat, förklarade hon. Med de massiva blödningarna hade hon redan hunnit få permanenta skador på hjärnan och de kunde inte göra mer för henne än vad de redan hade gjort. Hennes liv skulle inte gå att rädda. Freja blödde ur näsan, munnen och även ur naveln. Hon hade små blödningar i hela kroppen. Under huden. Hon var mycket mörk i hyn.

”Hellre dö som en kämpe än leva såhär… ” försökte jag få fram. Det fanns ingenting mer att göra för henne, mer än att se till att hon slapp lida och ha ont.

De skulle flytta henne till ett annat rum. Vi hade varit i rum nummer 1 hela tiden. Freja dog i rum nummer 3.

Det tog tid att flytta henne. Ingenting görs enkelt när det gäller prematurer. När hon var på plats i nya rummet kom de och hämtade mig och körde in mig till henne igen. Efter en stund kom äntligen Nille. Jag minns att klockan då var runt 4 på natten.

En av sköterskorna frågade om vi ville göra avtryck på hennes händer och fötter, vilket vi uppskattade. De tog fram små pappersbitar och en stämpeldyna med svart färg. De duttade Frejas pyttesmå fötter i färgen och tryckte på pappret. Så oerhört värdefullt minne. Jag grät över gesten.

Vi pratade mycket med läkarna och med de andra i personalen. Spenderade den så värdefulla tiden som fanns kvar, med att bara finnas där i rummet hos henne. Det fanns en liten soffa i ena hörnet, lagom stor för två personer. Vi satte oss där och väntade när de kopplade bort flera av slangarna och kablarna som var förenade med vår dotter. Vårt lilla liv.

Jag var jätterädd. Jag ville inte se när hon dog, för jag tänkte att det skulle vara skrämmande och otäckt. Jag ställde miljoner frågor till den isländska läkaren om detta. Många frågor upprepade jag, och hon svarade tålmodigt och lugnt varje gång.
”Kommer hon att kippa efter luft?”

”Kommer hon att hosta blod?”
”Kommer hon att kvävas till döds?”
”Kommer hon att lida?”

”Kommer hon att ha ont?”

Jag var så förbannat jävla rädd för att hon skulle dö på ”fel” sätt. Att hennes sista stund i livet skulle vara panikartad, smärtsam och en skräckupplevelse. 

Jag öppnade min sjukhusrock och blottade mig. Nille satt bredvid och höll armen om mig hårt. De placerade henne på mitt bröst, med bara respiratorn kvar som höll henne vid liv. I samma sekund hon kom upp på mitt bröst så lugnade hon sig. Hon verkade helt tillfreds. Hennes lilla, nakna kropp mot min. Jag grät. Nille grät. Vi fick en liten filt, en i fleece med ugglor på, att lägga över henne. Jag minns att hon var kall. Hon kunde inte själv hålla temperaturen, och jag var så orolig över att hon frös. Jag var så mån om att hon skulle må bra. Hela tiden. Det lilla jag kunde göra, den lilla tid hon hade kvar. Jag älskade henne så förbannat jävla mycket.
Det togs en massa bilder och vi bara satt där med henne. Strök hennes ömtåliga hud. Pussade på henne. Höll hennes små fingrar i våra händer. Med tårar som rann utan uppehåll. Freja var helt stilla. Hon betedde sig inte alls så som hon hade gjort i kuvösen. Hon verkade trygg, det påtalade läkarna också för oss. Hon led inte. Hon mådde bra. Detta var det närmsta sättet att få henne att känna att hon låg tryggt i magen igen. Hud mot hud, så att hon kunde höra mina hjärtslag. Känna lukten av min kropp. Höra rösten av både mig och Nille. Sin mamma och pappa. Jag inbillar mig att hon kände så också. Trygghet.

Vi blev lämnade ensamma med henne, bara för att vi skulle få lite tid själva tillsammans, men jag var för orolig och nervös över att något oväntat skulle hända så det slutade upp med att en i personalen fick sitta runt hörnet hela tiden istället. Beredd.

Jag vet inte hur länge vi satt med henne innan vi kände oss redo för att koppla bort respiratorn. En halvtimme kanske. Jag minns inte. Tiden fanns inte då, och har inte funnits sen hon försvann heller.
Jag ställde mina hundra frågor igen om hur det skulle gå till, om det skulle vara fruktansvärt jobbigt för henne, men fick lugnande svar från isländskan. Vi var redo. Freja blev av med den stora tuben och drog en djup suck. Vi grät tyst och stilla. Åter igen försvann tiden. Jag tyckte mig se att Freja tog ett sista andetag, som en liten pust, men annars låg hon lika lugnt och stilla på bröstet som hon hade gjort ända sen hon fick komma till mig. Det var väldigt fridfullt. Vi kallade till oss läkaren efter en stund och jag frågade om det var slut. Om det var över. Hon satte ett litet stetoskop mot kroppen och lyssnade. Sedan tittade hon upp mot oss.
”Jag hör inga hjärtslag…” tror jag hon sa.

Någonstans mellan kl 5:10 och 5:30 stannade hennes hjärta. Freja var död.

Sekunden därpå tillät jag mig själv att bryta samman. Fasaden jag försökt hålla uppe för Freja brast. Det var över nu. Jag höll mina händer kupade, formade dom runt hennes sköra lilla kropp. Omslöt henne med hela mig, skyddade henne från verkligheten och livet självt. Det var som om golvet försvann under mina fötter. Väggarna likaså. Allting blev mörkt och jag bara skrek. Från den allra djupaste punkten i min kropp. En klagan som aldrig tog slut. Som bara blev större och högre och gjorde mer ont för varje sekund som gick. Utan att dala. Utan att ta slut. Inte som att rida på en våg, där man tillslut når toppen och det vänder. Detta tog inte slut. Jag vek mig dubbel över henne och fortsatte skrika, med händerna säkert omslutna kring den lilla kroppen. Allting kom på en gång. Jag ville dö. Hon var död. På riktigt. Smärtan jag kände var för kraftig för att kunna hantera. Värre än något annat jag någonsin upplevt. Jag skrek för mitt liv. Jag skrek för Frejas.
Jag höll tillbaka ett par gånger av att smärtan i magen gjorde sig påmind. Jag skrek och grät tills jag kände hur det brände till som knivar i magen där snittet var lagt. Det hejdade mig från att använda kroppen hela vägen. Det drog mig tillbaka till den kalla, förbannade verklighet som kallas livet. Jag svor. Jag skrek. Jag grät förtvivlat. Jag förbannade livet. Fan.  

Det fanns en vagn i rummet. En sådan man lägger nyfödda bebisar i. En sådan på hjul med en bytta i genomskinlig hårdplast. I den låg en liten flätad korg. Frejas. Nille fick varsamt lägga ner henne i den lilla korgen. Bädda om henne.

Jag gick fram till vagnen och såg på henne där hon låg. Så liten och ömtålig. Så orättvist behandlad. Så hårt drabbad av otur. Så vacker. Jag kysste henne på pannan samtidigt som jag viskade samma ord i hennes öra som jag gör till Viking och Loke varje kväll.
”Sovgott älskling, mamma älskar dig!”

Alla avtryck, alla bilder och foton som vi har är från när hon levde. Hon lever på varenda bild som vi tog. Hennes hjärta slog. Hon andades. På bilderna. Det är viktigt för mig. Att det är så jag vill minnas henne. Levande. Inte från när hon är död.

Jag har aldrig tittat på henne efter hon dog och sen vi sagt farväl till henne. Det känns onödigt. Det är inte hon ändå. Freja är borta och kvar är bara hennes kropp. Den kropp som svek henne och som lämnade oss med smärtsamma minnen och saknaden efter ett barn.

Vi fick fotografier, svart och vita, från sjukhusets egna fotograf. Tagna på henne efteråt. Vi tittade på dom en gång, sen förseglade vi kuvertet. Nu är de fotografierna slängda. Det gav oss ingenting av att se henne död. Det var inte hon. Det är inte så vi minns henne, eller vill minnas henne. Så alla bilder vi har. Alla bilder. Är tagna när hon lever. Om hon lever på bilderna så kan hon leva i vårt minne. Utan döden hängandes över oss.

Den blodfläckade kompressen har jag sparat. Jag håller den nära mig, alltid. För mig känns det som om jag bär med mig en del av henne. Som att hon förblir levande. För det är hennes blod. Min älskade dotters.  

Freja 4 februari 2015 - 6 februari 2015.