Döden gör bara ont för den som lever.

Jag har så många tankar som snurrar. Jag befinner mig i ett mellanläge. Som om jag står med en fot i helvetet och den andra kvar i det ”normala” livet. I lite mer än en vecka så har hjärnan stängt av. Allting. Alla känslor kring Freja har varit som bortblåsta. Jag har tittat på bilder, jag har läst mina egna texter på bloggen, om och om igen, i försök att framtvinga några som helst känslor. Tårar. Ångest. Vad som helst. Utan resultat.

Kuratorn sa att det var helt normalt. Att det var ett sunt tecken till och med. Även om jag vill få känna, jag vill kunna gråta. Jag vill hoppa tillbaka i tiden till där jag var när hjärnan stängde av. Jag vill fortsätta mitt sorgearbete därifrån. Men detta är en vilofas. En annan fas, där livet så snällt leker sitt vardagliga vardagsliv. Som innan Freja föddes. Som om hon aldrig ens har funnits. Men min hjärna får vila i alla fall.
Hon beskrev att hjärnan har en försvarsmekanism. Att den valde att stänga dörren förra fredagen, då när jag kände att jag ville åka in till psyk. När droppen rann över. Det var ett sätt för den att skydda sig på. Smärtan var för stark, för påtaglig och jag har mått så fruktansvärt dåligt så länge nu, att den helt enkelt inte orkade mer. Gränsen var överstigen. Jag orkade inte mer. Precis som jag själv beskrev det just då. Så den stängde dörren mitt framför mig. Allting borta. Allting precis som vanligt. Ett kusligt lugn och ro. Det var obehagligt hur nollställd jag blev.
Nille märkte också skillnad på mig. Jag grät ingenting. Jag var inte ledsen längre. Men jag var inte heller mig själv. Hur kunde jag vara ”jag” när hela tankeverksamheten förändrats över en natt?
Kuratorn berättade att jag skulle vara tacksam över det försvaret. Det ger mig en chans att få vila huvudet lite, samt särskiljer mig ifrån att vara ”frisk” till ”psykiskt sjuk”. Om människan inte hade haft förmåga att blockera vissa traumatiska händelser, så hade vi allihop hamnat på psyk tillslut. För i princip alla människor går igenom sorg, någon eller några gånger i livet, i olika hög grad. Min reaktion var med andra ord normal, åter igen, men det kändes skönt att höra, även om jag grubblade och oroade mig en hel del över min plötsliga förändring. Det var så olikt mig, så olikt hur allting hade varit, så jag blev stundvis jätterädd. Tänkte att det är lugnet innan stormen. Snart faller jag. Hur jävla illa kommer jag att slå mig denna gång, det var frågan?

Det gick upp för mig häromdagen att det enda positiva med att det är helg numera, är att vi slipper få samtal och brev ifrån myndigheter. Annars är dagarna mer eller mindre lika tunga. Vart tog livet vägen egentligen? Längtan efter helg. Middagar och fester. Längtan efter gott sällskap med vänner och andra händelser som förgyller vardagarna. Hur kunde allt det som kallas ”att leva” bara utklassas och ersättas av sorg?

Sorgen är som döden fast värre. Den är plågsam och utdragen. Letar sig in i allting. Som brandröken du inte kan undfly. Den lämnar svarta märken av sot efter sig överallt där den kommer åt. Allting får lida, allting blir smutsigt. Befläckat. En del går att städa undan, tvätta bort. Läka. En del inte. En del går aldrig att ersätta. Aldrig att tvätta rent. Döden är definitiv. Döden lämnar inga spår eller märken. Döden gör inte ont. Bara för den som lever.

I fredags efter mötet hos kuratorn skulle vi hämta en 3-dimensionell avgjutning av Frejas händer och fötter som Magnus på Replika Konsult i Lund hade gjort. Hans hemsida hittar du här. Jag hade fortfarande inte kunnat gråta på nästan hela veckan. Jag hade sett fram emot att träffa Magnus och att få se tavlan, men senaste dagarna kändes det mest som ett av alla andra ”projekt” vi ska igenom. Hämta. Lämna. Möte där. Samtal där. Något att göra. Gör det och gå vidare. Typ. Inte så mycket reflektion kring vad som stått på agendan, utan bara kopplat på autopilot och gjort det. Är väl så jag tar mig fram just nu. En sak i taget, en dag i taget. Tills dagarna gått. Tills livet försiktigt faller tillbaka in i en rutin som fungerar. I en rytm där vi alla överlever.

Vi fick komma in i Magnus studio och han tog fram tavlan. Han frågade om det var som vi hade tänkt oss, och jag tror att jag svarade ”nej”, för jag hade inga förväntningar. Jag tittade bara på den utan att riktigt förstå vad det var jag såg för något. För den förbannade, jävla hjärnan hade stängt av precis alltihop. Jag kunde se ett par fötter. Jag såg ett par händer. Men det var bara ett konstaterande, och jag visste faktiskt inte hur jag skulle reagera. Jag bara tittade. Det kändes så fel, att jag inte kunde reagera. Att jag inte kunde vara ärlig. Men jag kände ingenting och jag kunde inte heller hitta på känslor bara för att det hade underlättat i situationen. För att det hade förväntats av mig.

Det förväntas ju att man är trevlig, att man tackar, att man säger vissa saker. Man är artig. Som när man frågar ”hur mår du?” så förväntas det komma ett svar som låter ”jag mår bra, hur mår du själv?”. För personen som frågade från början gör detta för att det förväntas att frågan ska ställas, på samma sätt som det förväntas av personen som svarar, att höra att allt är bra. Inte i nära relationer kanske. Vänner vet och kan ofta se förbi sådana svar eller frågor. Men andra människor. De som man kanske inte tänkt berätta sin livshistoria för första gången man ses, där ställs frågan av ren formalitet. Men jag fungerar inte så längre. Jag frågar sällan hur det är med någon av mina vänner, eller vad de har hittat på under helgen osv. Inte för att jag inte vill, men för att jag inte tänker på det. Jag är alldeles för upptagen med mina egna känslor. Ja, tyvärr. Jag orkar inte formalia. Jag orkar inte göra vad som förväntas. Jag orkar bara ta hand om mig själv just nu. Därför beter jag mig annorlunda. Konstigt. Inte så som jag brukar. Jag kanske uppfattas kort, tråkig eller otrevlig som inte frågar tillbaka, inte hälsar på alla i rummet, inte säger ”hej” eller ”hejdå”, och jag ber om ursäkt för det. Jag vill kunna fråga tillbaka och jag vill kunna ge ett svar som grundar sig på hur jag faktiskt tycker, känner eller tänker. Inte bara hitta på. Men jag är inte där ännu. Ni kommer märka när jag är där.
Men.

För att återgå till vad som hände hos Magnus. Jag stod där glad men neutral när han sedan plockar fram en liten fot, och en till. Ett fotpar. Ett par små fötter på lika små piedestaler som han hade lyckats göra utöver tavlan. Två vackra konstverk. Dessa kunde jag känna och ta på, i motsats till tavlan som är inramad och med skyddande glas över avgjutningarna. Jag blev väldigt rörd över hans generositet och hans välvilja. Så himla snällt. Men det var när jag höll i den där ena foten, tittade på de fina linjerna, hennes små former och drag, som tårarna plötsligt började rinna. Det var som om den stora, starka dörren som varit stängd, helt plötsligt fick en glipa och känslorna började så sakteliga att strömma ut. En efter en. Smärtan kom tillbaka. Stegrade sig. Ett. Steg. I. Taget.
Jag kunde inte längre se foten. Detaljerna. Det blev suddigt av tårarna och jag flämtade efter luft. Vad hände? Fy fan vad det gjorde ont. Jag förlorade kontakt med benen och höll på att rasa ner i golvet när Nille höll tag i mig och Magnus drog fram en stol. Smärtan piskade över mig så till den grad att jag trodde jag skulle svimma. Det går inte att leva och samtidigt känna såhär. Det tog inte en lång stund för mig att lugna mig, där och då. Dörren var åter stängd. Jag kunde samla mig i ett par minuter så att vi kunde packa ner Frejas avgjutningar och tacka Magnus. På vägen ut till bilen fick jag sätta knäna i marken flera gånger eftersom jag kände hur jag förlorade fotfästet. Världen omkring mig blev svart och oviktig. Smärtan lyfte mig ur min egen kropp och jag kunde inte längre stå eller gå.
Hela bilresan hem pendlade jag i känslostormen. Som en jojo, som kastas ut. Åker ner och sedan kommer tillbaka. Fram och tillbaka. Fram. Och. Tillbaka. Dörren som blockerade känslorna stod och slog i mitt huvud. Öppnades och stängdes. Som i tvärdrag. Jag vet fortfarande inte vad jag föredrar. 

Det kändes som om vi fick med oss en ”del” av Freja hem. Jag satt i bilen med påsen i mitt knä som om det var min bebis. Det är det absolut värdefullaste vi har fått, någonsin. Ungefär den känslan som när man kör hem från BB första gången och har med sig sin lilla nyfödda i bilen. Detta var det närmsta vi någonsin kunde komma den upplevelsen.

Jag skrev ett mejl till Magnus och tackade honom när vi kom hem. Jag kände att det inte  kom fram ordentligt. Jag kan egentligen inte tacka honom tillräckligt. Det finns inte ord. Det är svårt att acceptera att Freja inte längre finns, men när jag inser att hon aldrig kommer komma tillbaka då tänker jag också att det heller aldrig kommer kunna tillkomma något nytt från henne. Aldrig några nya bilder, kläder eller minnen. Utan det vi har, är det som finns. Det är en tung känsla att få, när den insikten väljer att dyka upp. Därför är det Magnus gjort åt oss helt ofattbart stort. Så oerhört viktigt. Han gav oss ett minne till. Något som egentligen inte borde vara möjligt. Han skapade något som gör att vi kan se en del av henne. Känna henne. På riktigt. Det är så värdefullt att det inte går att beskriva. Bilderna kan inte heller ge rättvisa för känslorna de väcker.
Jag vill varmt rekommendera Magnus arbeten! Det blir verkligen ett minne för livet!